Det slår mig dagligen numera, hur glad jag är. Hur mycket mindre ångest jag har, hur livet efter flera år känns så fint. Jag har haft min ångest så länge, ett tag har jag accepterat den för att nu känna att den är nästintill minimal.
När Skilla flyttade hit så förstod jag inte att det skulle vara så rätt för mitt psyke. Att varje dag få må som jag nu gör, jag som brukar ligga med massor av tankar kring livet, döden och alla hemskheter som kan hända tänker mindre på sakerna nu. Det sägs att djur hjälper mot psykisk ohälsa och jag är villig att hålla med. Kanske är det deras lugnande ögon, att man kan ligga och klappa på dem och ha någon som sover nära så vi får utsöndra oxytocin? Oavsett känns det privilegat att få må så här efter alla år. Att få må bra!
Igår åkte jag till Borlänge för att fixa mina fransar. Jag blev som vanligt nöjd och nu är jag lite semesterfin så här inför midsommar. Björn passade Skilla medan jag var där, jag åkte sedan hem till honom blev bjuden på lunch och sedan begav vi oss hemåt igen. Med vi så är det alltså jag, William och Skilla. Vi åkte förbi Willys och köpte munkar samt Pepsi Max, sedan åt vi det tillsammans medan vi tittade på den digitala examensceremonin som Mälardalens högskola hade för oss som avslutat våra studier där. Ett diplom har jag fått och jag känner mig så stolt! Jättekul var det även att se mitt namn där på listan, jag är klar och kan knappt förstå det.
Efter det så satt jag och myste med älskade Skilla. Jag tänkte på det i morse när vi tog våran morgonpromenad hur oerhört glad jag är i att ha henne. Hon kom liksom hit i helt rätt tidpunkt, jag har mått så galet dåligt så länge och att få hit Skilla som får ut mig på långa promenader. Som medför att jag får höra fågelsång, röra på mig och höra vinden susa i träden. Känna solen slå sina ljusa strålar mot min hud. Det är kärlek, så himla fantastisk kärlek. Jag blir lycklig av saken, Skilla har verkligen gjort att jag känner så mycket mer hopp inför framtiden. Hon är verkligen så mycket kärlek!
Om nu någon skulle tveka på min kärlek till William så är det bara befängt, han är min kärlek, min underbara son. Det finns ingen som han!
Så var det onsdag, sista arbetsdagen för denna vecka. Idag händer det något kul som jag väntat på i flera veckor nu. Eller väntat ordet borde varit längtat, vad det är suger jag på några timmar till men just du ska få veta!
Idag jobbarjag lång dag, jag hoppas dock att dagen ska gå fort så timmarna blir närmare det jag längtar efter. Saken är den att jag egentligen inte tycker om att vara sådan där som säger A men inte B, det hänger ihop med att jag avskyr överraskningar. Jag vill hellre vara ovetande om att en eventuell överraskning är på gång, fast helst ska det inte vara några överraskningar alls. Gladast är jag om man får veta innan, så att jag kan förbereda mig.
Lika känner jag inför att människor ska fira en, sjunga eller ge paket. Jag älskar presenter, men jag mår riktigt dåligt av att stå i centrum av sådant. En present i smyg går jättebra men att stå inför människor och att alla tittar på en. Gud jag blir alldeles nervös av sådant där, mest för att jag inombords börjar gråta glädjetårar och utåt sätt måste behärska mig… Känslomänniska som jag är bidrar till att man känner sig så himla konstig mot andra. Nej en stund i rampljuset är inte min grej alls.
Hur som haver, nu fick du återigen ta del av min snurriga hjärna. Stackars er läsare som förmodligen blir helt matta av denna djupt förvirrade själ jag är. Jag imponeras av att du dagligen läser här, känner glädje och värme inför det. Speciellt då jag är så otroligt svår i mitt huvud!
Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.
Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.
Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.
En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för ”tiokamraterna”. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa ”om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: ”Det här berättar du inte för någon”. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.
Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: ”Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.
När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: ”Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.
Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.
Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!
Jag får dåligt samvete att ni underbara läsare knappt fått någon uppdatering från mig på senaste veckan. Det som känns ännu jobbigare med saken är alla fina kommentarer ni skrivit och att jag inte svarat på dessa ännu. Jag är på gång dock, ny vecka och jag är visserligen trött i lungorna fortfarande men jag har förhoppningar om att det ändå ska vända lite snart så att jag kan andas något bättre i alla fall.
Det är stressat och inte speciellt chill i livet just nu. Inte nog med att lungorna är påverkade av vad jag tror är luft och ventilation så har jag både sluttampen på mitt jobb med att fixa så att det bara är att överlämna eleverna. Jag har examensarbetet som självklart stöts och blöts med diverse olika ändringar så som det bör så här på slutet. Sedan har jag era underbara kommentarer som nu i skrivande stund är uppe i 124 stycken som jag ska svara på. Det kommer så klart!
Min plan för veckan är att jag ska försöka ta det mer chill så som fina Bossen här ovanför när han låg i mitt knä hemma hos Björn. Jag ska hitta andrum, ta promenader och blogga för det ger mig glädje. Skriva examensarbete och försöka att inte stressa upp mig i onödan. Det är tjugofem dagar kvar för mig att arbeta innan semestern. Det är inte så många, det kommer att gå snabbt. Sedan kan jag verkligen ladda om batterierna.
Jag har tagit det väldigt lugnt idag, hade tänkt ta en promenad men jag valde sedan att hoppa det. Gick ut snabbt för att inse att det var rejält kallt. Så dagen har bestått av en hel del sömn och även lite diskande och ja lite matlagning.
På kvällen åkte jag och William ut till Björn, där blev vi bjudna på middag. Jag har gosat lite med katterna och så blev helt enkelt min lördag. Imorgon är det söndag, och några stordåd lär det inte bli då heller. Det återstår fyra arbetsdagar innan påsklov och tro mig det är välkommet. Men samtidigt förstår jag också att det är precis under påsklovet alla kommer bli sjuka i corona här i Dalarna och förmodligen resten av landet så det känns väl inte direkt kul det heller.
Något jag tänkt mycket på under de senaste dagarna är hur människor anser att alla som inte delar åsikten om att Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten är gudar bör lämna landet, eller ska sluta ha en åsikt. Skrämmande tycker jag, vi lever i en demokrati och där har vi alla rätten att tycka och tänka vad vi vill. När man börjar inskränka på den rätten, och frysa ut människor som inte har samma åsikt blir det obehagligt. Man får faktisk tycka vad man vill, man behöver inte hålla med men låt för sjutton folk tycka och tänka vad sjutton de vill!
Jag har tänkt mycket på vem den här människan som kallas mig är på sista tiden. Kanske för att jag som högkänslig alltid reflekterar över livet lite extra. Ibland har jag funderat på varför jag minns detaljer mer en andra, hur jag kan komma ihåg de där byxorna eller tröjan som en vän bar när vi festade som unga. Eller hur jag kan förnimmas en smak av något från barndomen, hur jag riktigt kan känna i ett rum hur någon mår utan att den sagt något.
Jag har sedan i somras riktigt accepterat mig högkänslighet och känner att det är en gåva. En gåva att faktiskt se det andra inte ser, att acceptera att andra inte minns lika starkt som mig men också vågat att agera och göra det min högkänslighet tycker att jag ska göra i just den sekunden.
En sådan sak var det i veckan när jag innan läggdags tänkte på sonens skola, jag är ingen som tar på mig äran för saker utan är mer den som kan säga något och ser hur någon tar idén till sin egen. Men hur som helst låg jag där och tänkte vad som skulle behövas i denna tid för att peppa min sons skola. Så jag skrev till Vänföreningens ordförande som är en förening vi vårdnadshavare är medlemmar i utanför skolan och sa om inte Vänföreningen kunde köpa godis och annat gott till personalen i den här tiden. Det var så fint för idén tog emot direkt och igår kväll fick jag en bild på allt fint som var inköpt till personalen, och i morse överlämnades allt till personalrummet av Vänföreningen. Det värmde så i hjärtat på mig att en sådan liten sak, en liten ide som jag hade fick komma fram till dem som varje dag är där med mitt barn. Som varje dag stöttar honom i den tid som är så annorlunda och krävande.
Jag hade inte räknat med att det skulle komma fram att det var jag som kom med tipset, istället tänkte jag mest att det var något vi föräldrar var delaktiga i, men jag fick ett tack som meddelande nyss via mailen enbart till mig. Det kom tårar i mina ögon då, tårar för att jag gjort andra glada.
Så vad vill jag då med det här inlägget mer än att berätta om det lilla jag gjorde? Kanske hoppas jag att fler vårdnadshavare uppskattar sina barns skolpersonal och förskolepersonal lite extra just nu. Kanske du kan lämna den där påsen med godis med papper på, eller skriva ett peppande e-post för att uppmuntra lite extra. Är det någon tid vi skol- och förskolepersonal behöver extra uppskattning är det nu, aldrig har vi slitit så hårt som nu. Aldrig har ditt barns skola och förskola känt sig så stressade, och varit i sådan förändring så snabbt som just nu. Så jag uppmuntrar dig att våga ge lite av dig själv just nu om du vill, det är nu de behöver det som mest.
Jag sitter och väntar på att få min påbörja ventilering av x-jobbet, jag kanske inte sagt det till er men detta är alltså en D-uppsats då jag läser på avancerad nivå. För att bli specialpedagog behöver man först vara förskollärare eller lärare i grunden och således skrivit ett examensarbete tidigare och nu är detta alltså det som är på högre nivå. Hur som haver är det ganska spännande att få sitta så här på nätet idag och göra detta.
Annars är jag ganska nedstämd just nu, vilket resulterat i att jag inte bloggat på tre dagar. Eller ja visst bloggade lite igår med utmaningen, men de två andra inläggen var förinställda. Det är så mycket ilska, rädsla och irritation i luften att jag som högkänslig slits itu. Människor tolererar inte att vuxna människor tänker olika och det medför att de som själva anser sig vara starka och orädda gärna vill ge sig på alla de som är rädda och känsliga. Djuret i människan speglar sitt skrämmande ansikte och de som skiter i allt växer sig stora genom att bryta regler och känna sig som trotsiga tonåringar. Att vi andra mår skit av saken tycks de bara skita i.
Utöver allt som ligger i luften så håller jag mig på två platser just nu. I mitt klassrum, med mina elever. Jag träffar så få människor som möjligt och drar hem direkt när min arbetsdag är slut för att skynda mig in i lägenheten och stänga dörren. Helst hade jag bara velat vara här hela tiden, inte gå ut och inte träffa någon. Det är det som också stör alla de där som ser sig själva som starka och oövervinnerliga, de som tycker att vi som gör tvärtemot är fjantiga och töntiga. De där människorna som hånar oss bakom våra ryggar och snackar skit. Det enda positiva är att skidanläggningarna stängde själva, för att vara så naiv att tro att människor kan ta förnuftiga val är bara korkat. Människor är egoister som gör precis vad sjutton de vill, att uppmana till att ”inte åka till mor- och farföräldrar. Inte resa och annat” är bara så galet korkat. För de som skiter i saker annars, skiter i det nu med. Min tilltro till stora delar av befolkningen är liten, därför väljer jag att isolera mig så mycket som det bara går. Man kan bara lita på sig själv, det lärde jag mig i tidig ålder och det har hållit mig i liv så här länge…
Livet är inte så galet roligt just nu, allting i samhället handlar om corona och sedan i fredags får vi alltså bara vara max 50 personer samlade. Det är märkligt, speciellt då skolorna fortfarande är öppna och det där är betydligt fler människor i rörelse. Jag väntar bara på att bli sjuk, speciellt så här i pollensäsong känns det som att man annars är kroniskt förkyld så i år kommer knappast tiden vara annorlunda. Det är bara att kämpa på, dessutom kommer de flesta av oss bli smittade i corona precis som folkhälsomyndigheten vill och det skrämmer mig. Jag skräms över att någon jag älskar blir riktigt sjuk i corona, medan vissa inte bryr sig så är jag tvärtemot i min högkänslighet och oroar ihjäl mig.
Hur som helst har helgen bestått av examensarbete och det har varit skönt att tänka på något annat. På torsdag ska vi sitta i ventilering hela dagen, från början var det tänkt att ses i Västerås men eftersom skolan är stängd blir det att göras på distans. Det ska bli riktigt spännande, speciellt då det är ynka två månader kvar till examen. Helt galet hur nära vi är juni nu, och helt galet hur fort åren gått sedan jag började den här utbildning.
Jag har fått förfrågan idag om det var mig man såg på Rapport där det diskuterades hur man gynnar lokala handeln. Ja det var jag, har själv inte sett reportaget. Reportern kom nämligen fram till mig medan jag väntade på att fixa fransarna och de hade inte öppnat ännu. Jag kunde därmed inte säga att jag inte kunde så jag ställde upp. Så ja idag har ni som såg rapport sett denna bloggare på tv…
Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.
Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.
Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.
Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.
Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
