Skilla, Lizzla & att tacksamheten ha människor runt sig som bryr sig.
Madeleine Stenberg 
Jag vet inte hur ord skall kunna beskriva den värme jag mött denna veckan. Hur jag som alltid känt mig obetydlig på jorden, som tänker att jag skadar genom existens fått se alla dessa människor sådana som du bry dig om mig. Att du skrivit till mig, att du skickat hjärtan eller bara lyssnat, att du bett för mig eller att du tänkt på mig och önskat.
Att förlorat Skilla till himlen, där hon är min änglahund i väntan på den dag vi ses igen är det värsta jag upplevt. Att se henne bli överkörd och allt blod, att känna den sorg jag känner. Den önskar jag ingen, aldrig någonsin! Nu har det gått åtta dagar utan dig.
Så är hennes lillasyster här, lilla Lizzla. Hon som sovit hela natten, som bajsat ute hela tre gånger och kissat ute flera gånger med. Jag kallar det inte olyckor när hon kissar inne, inte bajsar heller för hon är en liten bebis. Men däremot berömmer jag henne i massor när hon kissar eller bajsar utomhus och hon ger mig sådan glädje. Ett dygn med dig!
Jag önskar att Skilla fått sitt liv här på jorden, att hon fått leka med Lizzla här I vårat hem. Men jag vet att om min älskade Skilla levt skulle älskade Lizzla bott någonstans, och jag är så glad över henne min lilla Lizzla.
I natt vaknade jag upp av att jag skrek. Jag drömde att Lizzla hoppat ut från vår balkong och låg blodig på marken. Jag vet varför jag drömmer så, jag är livrädd för allting nu efter att Skilla dog. Allt blod, det återkommer i en lop av film i mitt huvud.
Det i sin tur får mig rädd att något ska hända Lizzla, precis som Skilla. Jag var inte rädd när Skilla gjorde saker men men med Lizzla är jag livrädd och måste gång på gång påminna mig om att världen är inte farlig.
Hur som helst är jag trött, skulle verkligen behöva sova ut något jag inte gjort på en hel vecka.
