I veckan har mer eller mindre hela världen länkat någon kille som snackar om hur han blivit mobbad, jag har inte sett videon däremot fått höra om den på radion och läst folk förfäras på facebook. Jag stör mig mest, stör mig på att folk bryr sig så fort en video visas men att det sker i samhället precis framför ögonen på oss hela tiden är det ingen som reagerar på. Under hela ens liv stöter vi på mobbning, ändå reagerar vi sällan. Igår när jag och brorsan såg på The big bang theory diskuterade de just mobbning och där en av karaktärerna inte insett att h*n själv varit en mobbare. Det är lite huvudet på spiken, jag tror nog mer eller mindre alla någon gång gjort något elakt mot en människa, vi är ju människor. Vad vi dock sällan ser är att vi gjort elaka saker, att våra ord kan ha satt spår i någon annan. Mobbning behöver inte enbart vara en medveten handling, det kan även vara omedvetet. Vi fick en fråga i skolan förut där vår seminarieledare (otroligt opedagogiskt) la ut frågan ”har du mobbat någon eller blivit mobbad”, jag var ärlig och sa att. Ja, jag har fryst ut människor. Men har även blivit utfryst själv. Reaktionen blev från lärarens håll att jag var en hemsk människa, ytterligare en person berättade samma sak vi två såg därmed i gruppen som två stora idioter som hade fryst ut någon den lilla poängen att vi båda dessutom själv blivit utfrysta försvann bara de faktum att vi fryst ut någon var hemskt nog. Resten i gruppen hade aldrig upplevt mobbning någonsin de hade haft så bra klasser hela livet. Personligen tycker jag det är mer oroväckande att någon tror att just sin klass varit utan problem, det betyder att problemet fanns där men att man själv aldrig förstått det. Det var runt tjugoårsåldern jag började reflektera över hur det varit i skolan, varför jag vantrivdes och vad som var felet. Jag insåg ju även då att det var denna utfrysningsteknik som gick runt och runt i skolan från år ett tills gymnasiet. Den fanns där alltid, den finns där även i vuxen ålder, människor kämpar liksom dagligen med att höja sig själva i rang precis som hundar kämpar för att komma över den som står högst i rang. För att lyckas ta oss dit så trycker vi ner andra, omedvetet många gånger.
Vi diskuterar ofta media som en bov i dramat för komplex och dålig självkänsla, strävan efter att ha den perfekta kroppen är medias fel. Jag anser att det till stor del är bullshit, att jag fick ätstörningar beror inte alls på Barbie eller någon av mina favorit tv-serier. Det beror på vad folk sa till en i skolan; ”Men du kan ju ändå ingenting, tjockis, gud va långa ben du har, du ser ju inte klok ut, vi väger oss på stora vågen i badhuset. ÅH du väger 2 kg mer en mig. Jag tycker inte det är fint med långa tjejer.” Där ligger grunden till min självbild, personer som påpekade mitt yttre kanske bara en eller två gånger förmodligen totalt omedvetet utan att förstå att just dessa små ord skulle sätta spåren för min självbild.
Många tror att mobbning handlar om att du blir slagen dagligen, att du inte har några vänner och att du alltid går ensam. Mobbning kan vara att det är fem tjejer i spice girls och ni är sex och att just då inte får vara med för du inte har rätt hårfärg, hudfärg eller helt enkelt inte har rätt kropp.
För att motverka mobbning måste man börja se till sig själv, är det okej för mig att säga till min kompis att ”du passar nog inte i den tröjan för du ser tjock ut.”. Behöver du påpeka allt? Tänk efter före, de lilla du säger till din vän idag kan påverka personen för resten av livet.
Det var mina tankar om mobbning det.
Madeleine Stenberg 
