Är trött och slut. Har verkligen tagit mig vatten över huvudet den här terminen känner jag. Imorgon står 3 seminarium på schemat, en i svenska som andraspråk, sedan blir det att hoppa över snabbt som blixten till svenska 1 (text och tal) och efter de har jag ”rast” ett par timmar tills jag ska läsa litteraturvetenskap II första kursen. Det ända positiva är väl att jag får chansen att få lite sovmorgon på fredag (när jag förövrigt fyller år också hehe). Ska ta mig ett par timmars sova. Gå upp städa och sedan sätta igång med storbak för mig och William. Kommer inte hit någon och firar mig ändå, men jag gör det för Williams skull. Känns skumt att fylla tjugosju. Alltså inte på det där viset folk tror att man ett år närmare trettio. De spelar mig ingen roll alls att åldras så. Mer att se hur tiden swischar förbi, jag minns för sju år sen när jag gick runt och var gravid. Jag hade en bebis i min mage en liten William. Det visste jag ju inte då men jag minns hur allting var, hur ensam jag kände mig. Jag var nitton och skulle fylla tjugo och alldeles ensam med en bebis i min mage. Min styrka och mitt hopp. Han var min gåva från himlen.
Jag blir så där underlig i kroppen när jag tänker på hur fort tiden gått. Från de jag var nybliven tjugoårig mamma tills idag när jag snart är tjugosju år och har ett skolbarn. Om ett år kommer jag sitta här och läsa min sista termin som lärare, då är jag snart tjugoåtta år. Jag minns när jag började plugga igen när William var 10 månader. Jag var tjugoett år och hade aldrig gått klart gymnasiet. Satte mig där och började studera med William hemma, och kämpade på. Jag har kämpat sedan dess, jag så stolt över mig själv och lycklig över att fått uppleva så många ljuvliga år dessa sju år. Tiden innan William fanns i mitt liv levde jag inte, jag fanns men jag levde inte. Men nu jag lever och jag njuter av varje dag. Att fylla tjugosju känns mest märkligt för att jag inser hur mycket jag gjort på sju år i mitt liv. Hur mycket William utvecklats, hur jag utvecklats, hur jag sett mina vänner växa och träffat nya underbara människor. Hur himla glad och tacksam jag är över livet. Så många människor klagar hela tiden på precis allt, istället för att vara tacksamma för allt de dom har. Livet är vad man gör det till, jag kämpar dagligen för att lägga mig och känna att: den här dagen var en lärorik dag. Nu tar jag nya andetag för morgondagen.
Madeleine Stenberg