Psykisk ohälsa

Att stanna upp här och nu.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2018 40 Kommentarer

Dessa fantastiska löv när de ligger på marken eller befinner sig på träden ger mig ett sådant lugn. Jag gick genom dessa prasslande löv när jag varit och handlat. Det är något speciellt att bara se dessa löv i såna mängder, det är fint. Sedan att jag blir tokig på löven när de varje morgon är det första jag måste ta bort från bilen är en annan femma.

Idag har jag passat på att slänga kartonger, jag har städat hemmet, varit upprörd över att att det är nu är lyxiga 19,9 i lägenheten och fönstren alldeles isiga. Men vad kan man göra åt saken mer än att störa sig? Jag har även sovit massor idag, som att kroppen bara skrek efter sömn denna söndag.

Alldeles strax ska jag ta bilen ner på stan för att hämta William som är på parkour, kanske torktumlaren är färdig innan dess. Sedan ska vi hem och äta middag tillsammans. Snart är helgen helt slut och en ny vecka startar, helt galet att det imorgon är ynka 7 arbetsdagar kvar för mig till höstlovet. Jag jobbar så klart några dagar av höstlovet men ändå, terminen detta år har gått så fort! Förstår knappt hur det kunnat gå så snabbt!

Solnedgångar och att umgås med människor jag älskar.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2018 18 Kommentarer

Det var så underbart att åka upp till Orsa igår och umgås med min fantastiska mormor. Jag älskar henne så oerhört mycket, det har jag alltid gjort.

I veckan läste jag något som jag inte tänkt på tidigare, att varje mormor burit dig i sin kropp. Alla kvinnors ägg är klara redan inne i ett flickfoster innan hon föds. I ungefär fem månader så bär man därmed sitt eventuella blivande barnbarn i sin kropp. Det var så fint för mig att träffa på den saken, min mormor och jag har ett sådant fint band till varandra. Tänk att när min mormor bar min mamma i sin kropp så bar hon samtidigt mig. Den lilla cirkeln av liv.

Vi åkte till Näset i Furudal efter vi varit hos mormor. Där så blev vi bjudna på middag och det var jättemysigt. Näset är verkligen så vackert och mammas och hennes mans sommarstuga är verkligen så himla fin plats.

Nikki ställde sig bakom mig en stund så jag passade på att fotografera henne också. Jag hade en sån fin lördag, mådde så bra av att träffa min familj och få njuta tillsammans med dem. Det är så mycket värt att få umgås med människor man älskar.

När hösten är mulen.

Madeleine Stenberg 8 oktober, 2018 30 Kommentarer

Idag har det varit en mulen dag, det har regnat och varit mulet om vartannat, dessutom var det galet kallt också. Kände idag att snart kommer min vinterjacka fram nu, jag står inte ut med denna kyla.

Jobbade i alla fall mina timmar innan jag åkte mot Willys och handlade. William ville ha mys sa han och det tänkte jag att vi kunde ha. Men nu från och med imorgon är det stopp på mys i en vecka.

Imorgon är det dags för Amningskurs för blivande föräldrar igen, jag går ju den då jag ska bli kursledare, jag är ju en av Amningshjälpens hjälpmammor. Förra veckan var riktigt spännande så det ska bli kul att gå denna vecka med. Det kanske låter konstigt för vissa men det är genom att stimulera min hjärna som jag känner att jag mår bra. Det är när hjärnan hamnar i ett läge där jag får tänka som min sorg, ångest och ledsamhet faller över mig.

Hoppas just du haft en fin månad. Nu är det två och en halv arbetsdag kvar för mig den här veckan. Jag jobbar tisdag, och onsdag i form av heldagar och torsdagar slutar jag 11:30 på. Därmed är det alltså 2,5 arbetsdagar kvar för mig det är ganska lyxigt på det viset att arbeta deltid.

Höstens färger känns mera i år.

Madeleine Stenberg 6 oktober, 2018 31 Kommentarer

Är det någon mer än jag som upplever att träden den här hösten känns mera? Det är fortfarande många träd här i Falun som är gröna och de som fått färg som träder här ovan har extremt med färg. Jag reagerar dagligen på hur många träd som är röda eller ännu starkare i färgen.

Tror du att den vara sommaren påverkade träden och grönskan i år? Det var ju så torrt och sedan kom regnet? Hört att det är grönt långt upp i landet fortfarande, det är ganska häftigt. Hur ser träden ut hos dig?

Lugnet i livet.

Madeleine Stenberg 26 september, 2018 42 Kommentarer

Jag försöker finna lugnet inombords just nu. Det är lite för mycket i livet, känns som att att alla dagar fylls med olika moment, jag hinner aldrig få andrum. Kanske det kommer till helgen, har tre saker i planerad och sedan lördag och söndag ingenting tror det bli bra, ska plugga men annars ingenting.

Man behöver ju varva ner, kände att jag inte kunde äta lunch idag mådde för illa och för mig är det stresstecken.

Val idag, val jag gjort och val jag ska göra.

Madeleine Stenberg 9 september, 2018 47 Kommentarer

Det är val idag, även om jag redan nyttjat min rösträtt i form av att förtidsrösta är det ändå idag det är valdagen. Dagen innan man vet någonting mer än det lilla val man själv gjort. Jag tänkte skriva om val idag, inte i politisk mening utan ur mitt liv om valet av livets vägar.

När jag började blogga 2004 hade jag gjort det största valet hittills i mitt liv. Jag hade valt att bli mamma. Jag valde att skriva ner allt som skedde under graviditeten i min dagbok på en sida vid namn Lunarstorm. Varje dag skrev jag om livet, hur det kändes och delge mitt liv för människor jag kände eller som var totala främlingar för mig egentligen. Jag valde att utan jobb, utbildning och även partner bli mamma. Det beslut jag aldrig ångrat, men ett val som var helt rätt för mig.

Utöver detta livsavgörande val så gör jag precis som andra val hela tiden. Val som på ett eller annat vis banar vägen i mitt liv, vissa val kan jag styra andra är med påverkan av någon annan. Någonstans är det ändå mina egna val som oftast känns bäst i magen, valet där jag lyssnat på mitt hjärtas röst.

Men så finns det val efter vägen som jag inte kan påverka, val jag blir tvingad till att ta del av och som får mig att må dåligt. Jag är en orolig själ, jag tror många gånger att jag nog inte är skapad för denna stressade del av världen. Jag borde bo i ett lugn, där valen inte var lika livsavgörande. Där jag själv tog hand om mitt utan påverkan av alla faktorer som stressar mig dagligen. Där jag slapp ha en rädsla över att bli sjuk, eller slippa rädslan över att träffa någon jag inte vill möta.

Jag önskar mig en lugn plats där livet bara fick vara, där jag kunde andas frisk luft utan att känna att jag måste prestera något eller göra andra i min väg glada. Där jag slipper överanalysera varje litet ord någon sagt till mig eller om mig. Jag önskar mig fri från känslan av att oroa mig över livet och de val jag gjort eller kommer göra idag och främst framtiden. Jag önskar mig fri från att av ett minne svepas över med ångest över något som skedde i min barndom, ungdomsår eller i vuxen ålder. Jag önskar mig fri från känslan att alltid planera för framtiden, att alltid se katastrofer kring mig som är min strategi för att överleva.

Med trauman som jag upplevt, har mitt huvud lärt sig att ha en plan för allt. Plan för att slippa drunkna när nästa katastrof inträffar, jag vet att när något känns för bra kommer käftsmällen att smasha mig tillbaka till verkligheten så som den är.

Det finns val som gjort mig lycklig som valet att bli mamma. Men så finns det val som gjort mig olycklig och som jag omöjligt kunnat påverka för livets väg tagit mig ditåt.

Jag önskar mig fri från min inre oro, jag önskar mig fri från val som skrämmer mig och val jag inte kan påverka. Jag önskar så att min psykolog och det faktum att jag går och pratar med någon äntligen ska få mig att våga tala, att reda ut vägen och att bli fri. Att jag är en känslomänniska är konstaterat, att jag lider av PTSD lika så, men jag vill bli fri så som fåglar på himlen. Fri att andas och fri att leva mitt liv utan oro, men något sker runt mig. Jag gråter hos psykologen numera. Jag har aldrig gråtit tidigare, trots att jag gått hos skolpsykologer, skolkuratorer, BUP och öppenvården. Trots att jag gått hos terapeuter som vuxen har ingen lyckats nå mig där på insidan, eller fått mig att öppna min mörka box.

Men nu hon min psykolog har på något vis lyckats öppna min lilla box och alla mina känslor flödar ur min kropp. Jag gråter, stundvis skriker mitt inre. Jag har upplevt sorg, katastrof och vrede. Ilska och ledsamhet, men även mycket kärlek i mitt liv. Tyvärr har sorgen, ilskan, vreden och rädslan till slut fått övertaget kring mig fullt ut. Trots att jag aktivt gjort val för att hamna här, så kom jag hit en dag. Men det viktigaste valet jag gör i livet just nu är att äntligen bli fri från mina inre demoner. Fri från rädslan, fri nog att kunna andas. Jag gör det viktigaste valet i mitt liv just nu, jag väljer vägen att bli totalt fri!

Myten i att det som inte dödar, gör dig stark.

Madeleine Stenberg 14 augusti, 2018 48 Kommentarer

Jag fortsätter tänka att vi har sommar ännu, även om det idag betyder att min semester är slut och jag börjar ett nytt läsår som lärare. Det här året kommer jag även börja mitt andra år mot vägen till specialpedagog. Mitt andra år, om ett år fram i tiden så kommer jag börja mitt sista. Åren går så fort, och ibland undrar jag över hur det kommer sig att tiden har en förmåga att sticka på i den takt den gör.

Vi börjar klockan 11:00 idag, då ska vi fika och umgås, träffa mina kollegor igen. Det blir bra, jag tror att det här arbetsåret har mycket att ge och det blir positivt på många sätt. Det blir bra, även om jag just nu känner mig orolig i kroppen och det inte är arbetsrelaterat utan på det privata planet. 

Jag har tänkt en del på det här med att jag lider av PTSD, det påverkar min vardag och gör att saker känns så tunga i perioder. Ju längre tiden går desto mer medveten blir jag om att det är som ett handikapp. Det är skönt att veta att bakom mitt beteende finns det saker som påverkar mig, som gör att jag blir så här när saker sker runt mig som jag inte kan kontrollera.

Igår satt min fina granne Jennie här utanför, jag satte mig på bänken bredvid henne och så pratade vi en stund. Jag sa den där myten om att ”vad som inte dödar dig, gör dig starkare”. Det är sådant förbannat bull-shit, sådant säger bara människor som gått igenom någon enstaka kris och sedan känner att de gick hela ur skiten. För oss andra som varit med om kris efter kris, som mött ångest efter ångest blir det aldrig så. För oss blir det en kronisk förbannelse där man till slut känner sig som någon sitter där ovan och skrattar åt hur mycket prövningar man ska få innan man knäcks totalt.

Jag har inte blivit starkare av att ha psykisk ohälsa, jag har inte blivit starkare av att gråta eller bli förbannad. Aldrig någonsin har jag gått ur detta skit som uppkommer i livet utan istället blivit svagare, och svagare för varje gång. Visst jag kanske håller huvudet ovanför ytan och ger en falsk marknadsföring av att vara glad. Men på insidan brister jag, går itu, sliter mitt hjärta ur kroppen.

Det här blev inget glatt inlägg, det här blev bara så djupt det kunde bli. För just nu är djupet i mitt hjärta så oerhört upprört och trött. Jag vet att så fort livet känns för bra så ska man vara vaksam, för det finns alltid den där stenen som tar tag i din fot och fäller dig tillbaka till verklighetens hårda värld.

Att förändra sitt tankemönster.

Madeleine Stenberg 15 maj, 2018 26 Kommentarer

Fick så fin respons igår när jag skrev om att starta varje dag med att säga: ”idag är en bra dag” samt att ge mig själv fem positiva saker som är bra med att vara jag.

Vi lär oss att inte tycka om oss själva. Att vi är fel och gör fel. Det är så sorgligt, för alla föds med känslan av att vara perfekta. Vi föds med känslan av att duga som vi är. Ändå lär samhället oss att se på oss själva som odugliga.

Det här påverkar så klart din dag, att alltid känna att just det här med mig duger inte. Vi undviker saker, för vissa är det kläder och andra går aldrig till ett badhus. Vissa av oss struntar i sociala tillställningar och andra att följa sina drömmar. Jag påstår inte att man måste göra allt ovan för att man inte trivs med sig själv, utan det jag vill poängtera är när man gör detta för att man känner att man inte duger blir det oerhört sorgligt.

När jag föll i utmattningssyndrom 2016, så tog jag mig inte ur sängen. Jag låg fastklistrad och tog mig inte ur. Allt runt mig var en katastrof och jag grät, det fanns inget som kändes bra. När lite av min ork återvände började jag leta efter strategier. Insåg då att om jag startade dagen med ”fem bra saker med mig själv” kände jag mig gladare. Även att säga till mig själv att ”idag är en bra dag” gav mig energi och glädje.

Jag vände mitt annars negativa tankemönster där jag ständigt talade om för mig själv att jag behövde prestera mera dög som jag var. När detta skedde insåg jag för första gången vad som var viktig. Prestation och framgång var inte något jag egentligen tyckte var roligt länge. Enda anledningen till att jag la ner sådan tid var för att jag ville uppnå känslan av självacceptans men den mötte jag inte prestige eller prestation. Den kom först när jag började berätta för mig själv att jag duger.

Med att duga handlar det om min insida. Det självaste jaget, att våga älska den jag är. Jag önskar just dig känslan att lära dig älska dig själv. Din vackra insida och just den du är. Genom att ge sig själv fem bra saker och säga högt att det just idag är en bra dag, rent av den bästa i ditt liv ger du din själ precis vad den behöver allra mest. En stor kram och den kärlek som just din insida behöver.

Älska dig själv varje dag. Du förtjänar din egen kärlek, du kan vara din insidas bästa vän. Ge just dig kärlek idag.