Att vara jag, att vara högkänslig.
Madeleine Stenberg 
Jag tänker på det där med att vara jag igår. Hur stort obehag jag känner kring hur människor beter sig, deras mående och deras sätt att vara. Hur ilska kan göra mig alldeles iskall inombords. Jag vet att många nog uppfattar mig som reserverad, jag kan absolut prata med människor men jag håller mig reserverad också. Det är för att jag läser av människor, deras kroppsspråk, deras sätt att röra sig, deras sätt att vara. Jag är helt enkelt inte bekväm innan jag känt av människor helt och hållet.
Det här kan nog göra att jag upplevs som sur, irriterad eller rent av visar att jag inte vill umgås. Det är inte så egentligen, utan egentligen så vill jag mer än gärna lära känna men jag måste känna in mig i situationen först, vart befinner jag mig och vad händer just här och nu?
Jag känner ett stort obehag när folk är arga, det är som en giftig pil borrar sig in i min ryggrad och förgiftar hela min natur. Jag ogillar arga och upprörda människor. Jag kan märka långt innan alla andra när någon blir sårad av något som sägs eller görs i ett sammanhang. När alla fortsätter att skratta åt ett skämt, kan jag se när just det skämtet sårade den andra medan ingen annan tycks förstå att personen blev ledsen i just detta ögonblick.
Tidigare förstod jag aldrig det här, varför jag kände så mycket. Jag minns att jag som tonåring avskydde att känna, för när man känner tänker man. Tankarna fick mig att drunkna, jag kunde verkligen aldrig stänga av alla rop på hjälp som fanns runt mig. Hela mitt liv har folk öppnat sig för mig, jag bär på livshistorier från människor så jag skulle kunna skriva en bok.
Hur menar hon nu kanske du tänker? Jag ska ge ett exempel, jag står ensam på en plats. Vi säger mitt i stan, människor springer förbi och ingen tycks märka av varandra. Men någon verkar se mig, det är alltid någon som ser mig. Personen närmar sig mig och jag känner personen innan denne ens nått fram. Så börjar personen prata med mig, den öppnar sig om sitt liv. Om allt henom upplevt och jag står där och lyssnar, tar in och försöker verkligen hjälpa i en situation där jag inget kan göra för att få personen att må bättre. Vi kanske står så där i 20-30 minuter, personen berättar om sitt liv like Forrest Gump och jag önskar så att jag kunde hjälpa men det finns inget jag kan göra utom att lyssna, tills personen tystnar och går.
Jag har så många gånger undrat hur just jag syns i detta folkhav av människor. Hur just jag var den som ytterligare en människas livshistoria berättats om för mig. Varför valde personen just mig? Många har sagt ”för du ser snäll ut”. Det är alltid mig man frågar efter vägen, alltid jag som någonstans berörs så hårt av människor. Alla gånger mina ögon fyllts av tårar när någon berättat saker för mig, för jag känner sådan maktlöshet blandat med just deras känslor. Deras glädje och sorg, den hamnar rakt in i min kropp och blir min egen.
Jag är högkänslig, förut visste jag inte varför jag var så känslostyrd. Jag försökte stänga av, lyssna på alla ord som ”MEN sluta bry sig” eller ”MEN tänker du på det där än, släpp det nu”. Jag kan inte släppa saker för jag känner ju hela tiden, jag känner dofter starkare än andra. Ser färgerna, känner, upplever och kanske både älskar och hatar jag starkare än andra. Jag är högkänslig, men när man väl blivit en del i mitt liv är man så högt älskad, det är därför jag blir så otroligt sårad när folk inte förstår hur mycket jag känner. Känslorna, som styr mig på gott och ont.
