Etikett: Tankar

Jag fortsätter tänka att vi har sommar ännu, även om det idag betyder att min semester är slut och jag börjar ett nytt läsår som lärare. Det här året kommer jag även börja mitt andra år mot vägen till specialpedagog. Mitt andra år, om ett år fram i tiden så kommer jag börja mitt sista. Åren går så fort, och ibland undrar jag över hur det kommer sig att tiden har en förmåga att sticka på i den takt den gör.

Vi börjar klockan 11:00 idag, då ska vi fika och umgås, träffa mina kollegor igen. Det blir bra, jag tror att det här arbetsåret har mycket att ge och det blir positivt på många sätt. Det blir bra, även om jag just nu känner mig orolig i kroppen och det inte är arbetsrelaterat utan på det privata planet. 

Jag har tänkt en del på det här med att jag lider av PTSD, det påverkar min vardag och gör att saker känns så tunga i perioder. Ju längre tiden går desto mer medveten blir jag om att det är som ett handikapp. Det är skönt att veta att bakom mitt beteende finns det saker som påverkar mig, som gör att jag blir så här när saker sker runt mig som jag inte kan kontrollera.

Igår satt min fina granne Jennie här utanför, jag satte mig på bänken bredvid henne och så pratade vi en stund. Jag sa den där myten om att ”vad som inte dödar dig, gör dig starkare”. Det är sådant förbannat bull-shit, sådant säger bara människor som gått igenom någon enstaka kris och sedan känner att de gick hela ur skiten. För oss andra som varit med om kris efter kris, som mött ångest efter ångest blir det aldrig så. För oss blir det en kronisk förbannelse där man till slut känner sig som någon sitter där ovan och skrattar åt hur mycket prövningar man ska få innan man knäcks totalt.

Jag har inte blivit starkare av att ha psykisk ohälsa, jag har inte blivit starkare av att gråta eller bli förbannad. Aldrig någonsin har jag gått ur detta skit som uppkommer i livet utan istället blivit svagare, och svagare för varje gång. Visst jag kanske håller huvudet ovanför ytan och ger en falsk marknadsföring av att vara glad. Men på insidan brister jag, går itu, sliter mitt hjärta ur kroppen.

Det här blev inget glatt inlägg, det här blev bara så djupt det kunde bli. För just nu är djupet i mitt hjärta så oerhört upprört och trött. Jag vet att så fort livet känns för bra så ska man vara vaksam, för det finns alltid den där stenen som tar tag i din fot och fäller dig tillbaka till verklighetens hårda värld.

Fick så fin respons igår när jag skrev om att starta varje dag med att säga: ”idag är en bra dag” samt att ge mig själv fem positiva saker som är bra med att vara jag.

Vi lär oss att inte tycka om oss själva. Att vi är fel och gör fel. Det är så sorgligt, för alla föds med känslan av att vara perfekta. Vi föds med känslan av att duga som vi är. Ändå lär samhället oss att se på oss själva som odugliga.

Det här påverkar så klart din dag, att alltid känna att just det här med mig duger inte. Vi undviker saker, för vissa är det kläder och andra går aldrig till ett badhus. Vissa av oss struntar i sociala tillställningar och andra att följa sina drömmar. Jag påstår inte att man måste göra allt ovan för att man inte trivs med sig själv, utan det jag vill poängtera är när man gör detta för att man känner att man inte duger blir det oerhört sorgligt.

När jag föll i utmattningssyndrom 2016, så tog jag mig inte ur sängen. Jag låg fastklistrad och tog mig inte ur. Allt runt mig var en katastrof och jag grät, det fanns inget som kändes bra. När lite av min ork återvände började jag leta efter strategier. Insåg då att om jag startade dagen med ”fem bra saker med mig själv” kände jag mig gladare. Även att säga till mig själv att ”idag är en bra dag” gav mig energi och glädje.

Jag vände mitt annars negativa tankemönster där jag ständigt talade om för mig själv att jag behövde prestera mera dög som jag var. När detta skedde insåg jag för första gången vad som var viktig. Prestation och framgång var inte något jag egentligen tyckte var roligt länge. Enda anledningen till att jag la ner sådan tid var för att jag ville uppnå känslan av självacceptans men den mötte jag inte prestige eller prestation. Den kom först när jag började berätta för mig själv att jag duger.

Med att duga handlar det om min insida. Det självaste jaget, att våga älska den jag är. Jag önskar just dig känslan att lära dig älska dig själv. Din vackra insida och just den du är. Genom att ge sig själv fem bra saker och säga högt att det just idag är en bra dag, rent av den bästa i ditt liv ger du din själ precis vad den behöver allra mest. En stor kram och den kärlek som just din insida behöver.

Älska dig själv varje dag. Du förtjänar din egen kärlek, du kan vara din insidas bästa vän. Ge just dig kärlek idag.

Nu i någon vecka har jag följt en gullvivas väg, jag älskar gullvivor. Det är min sommarblomma som jag alltid kopplar ihop med min mormor och morfars hem när jag var liten. Jag blir varm inombords av att låta ögonen vila på denna lilla blomma med så härlig färg.

Ibland undrar jag vad som gör att vissa människor likt mig faller för just en vårblomma. Att man älskar den lite mera, bland alla dessa blommor som finns? Något måste det ju betyda? För mig är det någon form av trygghet. Jag ser det som en trygghet att följa blomman slå ut och bli en del av sommaren.

Värmen vi har nu är sommaren, det kan bli kallt igen men jag känner sommaren ändå. Jag tänker på tryggheten, den som inte känts så trygg och gjort mig orolig. Pratade med psykologen och kände mig lugnare. Ringt andra samtal som fått mig lugnare, men oron har funnits där och finns där. Jag hoppas att den är oron släpper snart och att jag kan gå vidare.

Jag avskyr att säga a men inte b. Men jag kan inte skriva ut saken här på bloggen, i PM absolut men inte här. Vill ni veta berättar jag mer än gärna, men inte här, inte ännu men om några veckor eller månader kanske.

Pollenallergi är det definitivt i alla fall, ögonen mår verkligen inte så bra just nu. Jag får knapra mina allergitabletter och bli trött till följd. Förstår inte hur man kan bli så galet trött av just allergimedicin, samma resa varje vår och år.

William med är Björn nu på kvällen, så jag ska strax ta och knyta skorna och ta mig en promenad. Det är skönt efteråt och jag vet att det gör mig gott att röra på sig i solen och värmen.

Jag känner mig nöjd med tillvaron i livet. Det är ganska skönt att känna så, att vara nöjd att se glädje i livet och må bra. När jag vaknar på morgonen säger jag till mig själv: Det här är en bra dag. Det är som att orden och det positiva sättet att tilltala mig själv att dagen ska bli bra, automatiskt gör dagen bra. Dessutom har jag min lilla tavla som talar om för mig att varje dag göra någon glad. Det är så lite, men det ger så mycket tillbaka. Glädje och en positiv tanke, att starta så gör dagen glädjefylld och livet bringar mer glädje än man tror.

Hoppas just du har en glädjefylld tisdag!

Har funderat en del på detta ämne. Det är fina som det skrivs om att älska sig själv. Att våga vara nöjd med den du är, och att du som människa ska tycka om dig själv. Hur är det ens möjligt att älska sig själv när vi av andra får veta att vi inte duger? Jag tänkte skriva ett inlägg om saken, känslan av att aldrig vara bra nog, elller känslan av att aldrig duga som man är.

Det är ingen hemlighet att jag är högkänslig, det är heller ingen hemlighet att jag haft ätstörningar hela livet och förmodligen kommer fortsätta ha det i all min framtid här på jorden. Jag försöker ibland minnas varför jag slutat med saker, speciellt dem saker jag under perioder älskat. Många gånger har jag tänkt att det beror på att jag är´en allt eller inget personlighet. Men jag tror inte det är hela sanningen, eller tror? Jag vet att det inte är sanningen, det har alltid funnits en liten djävul på min axel som talat om för mig att ”det är ingen idé, ge upp så slipper du göra bort dig”. Jag har låtit min inre djävul tagit över och slutat med saker jag älskat.

Första saken jag slutade med som jag tydligt minns är sången. Jag gick på kör, fick sjunga solo i kyrkan och hörde alltid hur otroligt fin sångröst jag hade. Jag älskade att sjunga, vart jag än befann mig sjöng jag. Jag sjöng för stjärnorna på himlen samtidigt som jag tänkte på pappa, jag sjöng på mitt rum, och framförallt sjöng jag där i kören. Men så var det vid ett tillfälle i kyrkan när jag skulle hämta några böcker åt mina syskon. Det var Barnens bibel som alla barn skulle få. Jag gick fram och hämtade, och får sedan sårande kommentarer. Något om varför jag skulle gå upp och hämta det där till mina syskon. Kunde de inte göra det själv. Det kom även något ord om att det var så orättvist att jag fick sjunga ensam. Så jag kände mig genast värdelös och gick hem, vandrade på vägen och hörde min inre djävul tala om för mig att jag inte duger. Så jag slutade sjunga, och således lämnade jag något jag älskade och än idag saknar för att jag inte kunde älska mig själv.

När jag gick på högstadiet slutade jag att dansa. Jag var medelmåttig på dansen, men jag tyckte att det var roligt. En motionsform som jag personligen tyckte om och där jag dansade ensam i en grupp med bara tjejer. Jag har nämligen aldrig varit sådan som tyckt om idrotter som kräver lagaktiviteter. Men att vara själv det var kul, jag slutade även med dansen för att jag hörde min inre djävul berätta för mig att jag inte duger. Under den perioden drog jag även åt tyglarna för maten rejält och lyssnade dagligen på hur jag inte duger. Där i mitt huvudet hade han slagit sig till ro. Jag gav upp skolan, gav upp att känna mig glad och slutade gå på idrotten i skolan. För hur skulle jag som inte duger kunna vara aktiv på idrotten och ännu värre duscha tillsammans med andra.

Jag har genom åren försökt att ta upp olika former av hälsoaktiviteter, det har varit yoga och gym. Långa promenader eller delaktighet på annat vis, men det slutar alltid med att min inre djävul tar över och pressar mig tillbaka dit jag hör hemma. I världen där jag inte duger. Men det är klart att jag undrar hur det började? Varför tog min inre djävul och flyttade in dit från första början? Jag vet varför, jag tror alla vet varför ens inre djävul tagit plats på varje människas insida.

Det börjar med det lilla, första gången du får känna dig skamsen eller dålig på något. Första gången någon berättar för dig att du inte duger. Det börjar med ett litet obetydligt ord, jag tror inte ens att du förstår där och då vad som händer. Någon säger det till dig, ”du kan inte det här”, eller kanske någon bara yppar ord som: ”du borde tänka på vad du äter, varför är du så smal? Ingen tycker om dig, Du kan inte läsa”. Du hör orden och får vetskap om de brister som andra ser hos dig. Ingen människa föds med vetskapen om sina brister, vi har heller inga brister när vi föds. Dina brister, blir först en brist när du får vetskap om dem, det är där och då din inre djävul flyttar in. Du möter för första gången någon som talar om för dig att du inte duger som du är. Hur ska du då kunna älska den du är, när du inte duger?

Hur ska man kunna älska sig själv, i en värld som talar om för dig att du inte duger? Hur kan man älska sin kropp och sitt inre när någon annan bedömt dig från början? Varje gång ett hårt ord yppas om en annan människa flyttar djävulen in och bosätter sig glatt och äter upp dig bit för bit.

Varje dag du tänker berätta något du inte uppskattar hos någon, kom då ihåg att du ger föda åt en djävul som äter upp personens inre bit för bit.