I söndags eller om det var i lördags läste jag denna artikel på Dalarnas tidningar, det handlar om ett par som valde livet framför Cancern. Jag tycker absolut att ni ska läsa den, paret har en nyfödd bebis och mamman kommer snart att dö i Cancer. Jag brukar sällan eller aldrig länka artiklar men denna är gripande. Man förstår verkligen vad som är dyrbart i livet. Läs den!
Etikett: Tankar
Tänk, tänk, tänk.
Jag är en tänkare, än ältande grubblar som funderar och analyserar allt. Detaljer och små, små saker. Jag söker svar och hittar frågor i allt. Mitt huvud bubblar över och finner inga riktiga ord. Jag tar motgångar hårt och känner att jag klarar ingenting. Sådan är jag, jag är lycklig men vissa stunder känns allt så hopplöst som nu när det närmar sig vintern, den lång vintern tar ifrån mig glädjeämnen i kroppen, eller lyckohormoner. Ibland tror jag att jag kanske borde flytta utomlands dessa mörka månader om året, så jag slipper känna mig så här, trött och rastlös. Sommaren vad jag saknar den.
Tråkar i Falun.
Väntar på att lillebrorsan ska komma hit. Vi ska glo lite på tv och äta tacos ihop. Idag är det en sån där svinkall dag på väg att bli vinter, när man bara vill dra något gammalt över sig och försvinna några dagar. Jag är less, behöver händelser. Vill bli färdig med studierna, börja jobba och ha ett socialt liv. Inte som nu plugga, sitta själv när William är hos sin pappa och se hur dagarna blir mörkare och mörkare. Fan va depp jag varit på sista tiden, behöver göra något? Shoppa kanske, men har inga pengar…
Shopping ger mig någon form av lyckopiller, jag vill så gärna ha ett nytt skrivbord från Ikea, men ja då lär man ta sig dit också. NÄ får fan ge mig snart nu! Ha lite kul, slå klackarna i taket och känna livets glädjeämnen igen.
Kanske ska fota något? Det brukar vara kul och intressant S.
Godmorgon!
Märkligt, jag brukar älska att sova ut men de sista två dagarna har jag inte alls varit speciellt ”woho” nu ska jag sova istället har jag vaknat tidigt. Jag gick upp och gjorde en riktig mysfrukost här. Då jag precis börjat äta frukost så blir William superglad när vi äter ihop, eller ja jag äter. Jag åt 1 paltsbrödsbit med messmör och 1 med ost och gurka, 1 tallrik fil med havregryn, solrosfrön och krossade linfrön, 1 glas apelsin och jordgubbsjuice och en kopp kaffe avslutade med en järntablett. Kaffe är skit mot järnet det vet jag men va fan jag kände att det är bra för min mage och med tanke på hur mycket järn jag proppade i mig till frukost borde detta vara super.
Diskmaskinen och tvättmaskinen går på högvarv, -1 kg stod det på vågen idag, 3 kvar till delmål 1. Det borde gå fort, hoppas jag. William har lyckats installera the sims 3 på sin dator och är så lycklig!
Lite av våran morgon. Har en fråga till er jag ber er vänligen att svara mig.
Säger du me(ss)mör eller me(s)smör?
(Svaret för min del är messmör).
Vintertid.
Har alltid hatat de faktum att vi ska ställa om klockan, det känna aldrig roligt och tiden känns alltid för kort dessa dagar… Varför inte köra samma tid året om? Ligger i sängen ska alldeles strax gå upp, blir att dammsuga och eventuellt dra till brorsan idag.
En eftermiddag.
Hmm undra vad man ska berätta för något spännande. Sov ganska oroligt inatt, vaknat flera gånger fått vända mig och sånt. William är hos Björn, vilket jag tror även det får mig smått oroad det blir ju som att sova ensam vilket jag inte gillar.
Hur som helst, brorsan kommer hit senare vi ska laga lite soppa till middag. Jag som blev så himla sugen, sen får jag se vad som händer tror det kommer bli en rätt lugn dag. Vad ska ni göra?
Bloggtorka.
Varför skriva när man inte har något att berätta om, jag känner mig allmänt ur ord. Idag eller ja denna period gör mig så bitter. Sen höst/vinter och jag har liksom aldrig varit bundisar. Jag blir automatiskt deppad och tappar tron. Sen de faktum att jag just nu lider av att inte kunna tappa kontrollen gör mig galen. Varför kan jag inte vara en av alla dom som glider in i ett rum och finner mig bekväm med det? Nä istället distanserar jag mig och drar mig bort. Allt för att inte lära mig tycka om människorna, förr såg jag det inte som ett problem. Jag tänkte att vad stör det mig egentligen, jag vill ju ändå inte ha för mycket folk i mitt liv, jag sa det till och med på lärarprogrammet ”jag är inte i behov av vänner, jag har några få och är nöjd med det. En stor vänskapskrets skulle bara stressa mig.” så är det fortfarande, hur ska man kunna vårda fler än 5 vänner? Men sen skriker en del av mig att jag faktiskt förlorar många människor genom mitt tankemönster. Men för att slappna av och släppa människor in, måste jag också börja lita på folk och med en ärrad själ som jag, där knivhuggen träffat ryggen är det svårt att börja lita på människor. Känner mig förvirrad.
Besökt lillebror och livrädd.
Drog ut till min lillebror idag. Var kul att umgås lite när man ändå inte gör något speciellt. Vi åt lite kladdkaka och glodde på charmed. Jag behöver verkligen umgås med människor, hatar att vara ensam samtidigt så trivs jag stundvis bra med ensamhet. Märkligt det där.
Hur som helst så satte jag mig på bussen hem. På kliver en man i sextioårsåldern med en schäfer, jag fick panik direkt jag såg mannen. Hjärtat slog i hundratjugo och jag höll på att dö därinne, det var som det inte fanns plats för oss båda där. Jag hade rejäl panik, fick massa minnen som var osammanhängande poppande upp i mitt ansikte och jag var skräckslagen. Jag var 2-3 år och jag kände mig som jag skulle kvävas, hela bussresan satt jag med panik i bussen livrädd för denna människa samtidigt som jag hade sån rejäl panik och ville av bussen. När jag hoppade av så fick jag gå och andas djupt och kolla bakom mig flera gånger för att försäkra mig om att mannen inte gick bakom mig, jag var så rädd att jag fick tårar i ögonen! Det enda jag verkligen vet är att han vem han nu var skrämde mig vilket ingen lyckats göra på många, många år. Jag var helt enkelt vettskrämd och kände mig som ett barn som behövde beskydd. Vem denne man är har jag ingen aning om och när jag ringde min mamma när jag var hemma släppte en viss del av min rädsla, men jag är fortfarande rädd. För vem han än var så fick han mig så pass rädd att jag nu är mörkrädd.
Trädtoppar jag tittade på när jag gick hemåt.
Funderingar kring mitt liv.
På senaste tiden har jag varit i djupet igen. Björn frågade igår om det var okej om han sov över här i natt då han skulle ut med några från jobbet och visst var det de. Hur som helst pratade jag lite när han kom hit i djupet av natten om hur jag känner att jag är i någon kris i livet. Tjugosju års kris kanske? Jag har hela mitt liv levt 10 år före min ålder, jag har liksom aldrig haft tid att vara där jag ska vara utan istället har jag alltid rusat på mitt liv. När jag var barn så var jag den typiska storasystern som tog hand om, var duktig och sedan dog pappa och då fick jag istället uppleva döden så nära att det rubbade mig, när jag vart tonåring så kunde jag inte bärga mig innan jag kunde festa, dricka alkohol och göra saker. Jag ansåg mig själv vara sen när jag drack mina första öl när jag var 14 (sommarlovet mellan 7an och 8an), och jag ansåg mig likt många tonåringar sen när jag förlorade oskulden vid 15 (sommarlovet mellan 8an och 9an) dock ville och har aldrig velat röka. Jag har aldrig drömt om att ta en cigg och därav aldrig gjort det, idag kan jag fortfarande få kommenterar av folk ”men du är tjugosju år ska du inte prova?” och jag svarar alltid, NEJ varför ska jag börja nu? När jag inte rökt på tjugosju år varför ska jag då börja nu?! Jag vill inte och har aldrig velat, dock har man genom åren ansett vara lite märklig för man inte gjort det men det spelar mig ingen roll. Jag har alltid gått min egen väg i slutändan och det är vad som drivit mig som person, att vägra göra saker jag inte vill göra. Hur som helst tillbaka till utgångsläget, med att leva snabbt. Hela sommarlovet mellan åttan och nian festade jag varje kväll, och när jag började nian drack jag alkohol varje helg. Jag ville liksom ha något att göra och festa var kul och gav mig upplopp för att göra saker, så här fortsatte det, jag träffade självklart killar och även det såg jag till att göra fort, flyttade till egen lägenhet vid sjutton, var deprimerad, och ätstörningar, fick blodpropp, drog till en nystad, träffade Björn blev gravid på 4 månader, födde barn, började plugga, timvikarie jobbat, skaffat körkort, gick in i väggen, och snart har jag läst klart på lärarprogrammet och nu känner jag rejäl ångest för jag är tjugosju år och det känns som jag har en fyrtioårskris eller något. För just nu egentligen sedan jag började lärarprogrammet vid tjugofyra har jag känt mig stressad över att; Jag inte har skaffat villa, att jag inte har sambo, att jag inte skaffat fler barn (detta då det känns som min biologiska klocka tickar fort som fasen). Stundvis så får jag ångest och tänker att, snart dör jag. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra?! När jag tänker på andra som är tjugosju känner jag inte så här då tänker jag genast, klart det har tid på sig att göra saker. Men när det kommer till mig själv är det inte så, jag är kanske mentalt 40 i hjärnan eller något? jag har alltid känt mig äldre än personer, alltid fått sänka min nivå när jag umgåtts med folk och alltid känt att jag måste anpassa mig efter människor för människor i min omgivning kan inte anpassa sig efter mig. Därav har jag inga problem med att umgås med människor oavsett ålder för jag är van vid att lägga ner min nivå för deras skull, ingen är liksom där jag är förutom personer som är runt 10+ år äldre än mig och ibland känns det så tråkigt. För det betyder ofta att jag blir klassas som ”liten” på grund av min ålder, när jag i själva verket ligger på deras nivå mentalt. När jag umgås med mina jämnåriga eller yngre så sänker jag ner min nivå för att anpassas. Jag hatar detta vägskäl jag står i just nu, jag står sedan 3 år tillbaka i en grop och funderar på mitt liv, för jag vet att det inte är speciellt vanligt att vara tjugosju och ha villa, volvo, vovve då medelåldern för att skaffa sitt första barn i Sverige idag är 27,5 men ändå känner jag mig stressad för i mitt huvud är jag fyrtioplus och livet börjar sakta gå nya faser. Detta är anledningen till att jag isolerat mig från vänner det sista två åren, detta är anledningen till att jag inte vill gå ut och detta är anledningen till min ångest. Jag har levt mitt liv 10 år före min tid, och nu börjar mitt liv komma ikapp mig.
Miss femton.
Miss nitton (skulle fylla 20 samma år).
Jag tjugoett år och två veckor gammal, hemma hos Björn. William var 4 månader.
Skeptikern jag.
Igår kändes det jättebra när jag kom hem med mina minipiller, tills jag läste på fass om biverkningarna och kom ihåg varför jag inte vill proppa i mig sånt här. Vanliga och kända var viktökning, akne, svårigheter att använda kontaktlinser, menssmärtor (öh? Är ju därför jag ska ha dom), cystor, håravfall, infektioner i underlivet, humörförändringar. Förutom det är det dessutom ökad risk för att få bröstcancer av minipiller samt p-piller stod det.
När jag var sjutton år och slutade använda p-piller var det av exakt följande orsaker. Jag mådde helt enkelt inte bra av dessa tillsatta hormoner, gick upp i vikt och mådde inte bra. Jag vill inte utsätta mig för skiten igen, nu har jag betalat 178 kr för skiten och ångrar mig rejält… Känner inte alls för att använda detta, för viktökning och akne är absolut inget jag vill ha, och bröstcancer går bort det med, då jag är livrädd för cancer!
Så här står jag nu och velar mellan pest eller kolera. Jag har inte använt hormoner på 10 år, jag vill inte proppa kroppen med massa skit som inte ska vara där. Ibland känns det som samhället enbart vill att vi kvinnor ska utsätta våra kroppar för massa skit och att allt är bättre än en graviditet, men hur kommer vi se ut i framtiden när vi slänger i oss massa ämnen som inte ska vara i kroppen? Jag har nog redan bestämt mig för att inte ta dessa, jag går hellre runt med rejäla smärtor och inte har ett socialt liv än att använda saker som i framtiden kan påverka min hälsa.