Tonårsbarn

Nu är han längre än mig, och motgångar.

Madeleine Stenberg 7 november, 2017 8 Kommentarer

Såg idag att William är längre än mig nu. Märklig känsla, tänker att han som legat i min mage en gång nu är längre än mig. Det är så spännande alltihop att se honom växa och bli en vuxen människa. Älskade fantastiska unge, tänk att du är så stor. Tiden vart tog den vägen?

Jag har haft två otroligt tuffa dygn, idag var jag till läkaren och fick sömntabletter utskriva då jag hade ångest från 3:00 tills ja runt 15:00 idag, nu börjar det kännas bättre och det var en utlösande faktor som fick det att bli så här. Fick dubbelslag på hjärtat också så var bra att jag fick komma ner dit. Vad som hänt kanske jag orkar berätta om i framtiden, men just nu känns det för sårbart för mig. Ibland är det ju så, vi är sårbara och enligt läkaren kommer det här vara länge oftast är man inte helt frisk förrän det gått minst tre år efter man tillfrisknade så det kan alltså ske saker så här. Är glad över att jag har så bra vård och seriösa läkare i alla fall, jag hoppas kunna sova med tabletten inatt och imorgon ska jag jobba, det är bra som läkaren sa att inte låsa in sig.

Ett bakslag och jag väljer att inte skämmas för den saken, att vara svag är en del i att bli frisk. Jag är inte den jag en gång var, och så är det bara. Dock fick jag ändå höra av läkaren att jag kommit väldigt långt mot andra. Att jag inte tar på mig saker och sänkt min ribba markant. Det som skedde nu var en oförberedd och otroligt obehaglig upplevelse som utlöste saken, som sagt jag kanske orkar berätta om det i framtiden. Avskyr att skriva A och inte B, men det är ett sår just nu som jag måste få läka i ensamhet. Det är så ibland, och min blogg är sedan starten också min lilla dagbok som sätter plåster och blåser på sår för min egen del stundvis.

Hoppas allt är bra med er i alla fall?

Williams nya skateboard.

Madeleine Stenberg 7 november, 2017 4 Kommentarer

William önskade sig allra mest en skateboard i födelsedagspresent. Problemet var bara att Curb här i Falun aldrig var öppet så i fredags åkte han och Björn till Gävle och köpte en skateboard åt William där.

Han har provat några stycken billigare varianter, men nu ville han då ha en riktig. Den nya är den längst till höger som han då själv bestämt utseende på. Snygg va? Antiehero och på hjulen så är det dollartecken vilket inte syns från denna vinkel.

Lite skillnad i storlek är det dock. Får se vad han ska göra med sina två mindre. Han lär åka en hel del med den nya i alla fall, för hela hösten har han åkt på mellanbrädan och den har varit lite för liten.

Halloweenfirande med grannarna.

Madeleine Stenberg 3 november, 2017 4 Kommentarer

Igår bjöd våra fina grannar upp oss på vårt årliga halloweenfirande. Det har blivit lite av en tradition och det är jättetrevligt. Allt började när våra grabbar var små och så har det fortsatt. Vi har väl tagit den dagen som passar oss bäst. Det var så mysigt att komma dit, grannarna och William var sminka (nästa år ska jag också fixa mig) och så hade de dukat upp mig läskiga kakor och bakverk. Det var masker och läskig bål som skiftade färg, ett kusligt ljud och dämpad belysning. Så mysigt och trevligt verkligen! Vi var där länge men trevligt hade vi det, perfekt att göra sådant så här i hösten.

Det är så många som stör sig på halloween. Själv tycker jag att varje tillfälle i livet borde ges tillfälle att fira, min bror firar varje år Thanksgivning, detta så han gick på en skola med utbytesstudenter från USA som förde den traditionen till skolan. Jag tycker sånt är härligt? Varför begränsa sig i firande när det finns världens chansen att ta in saker i livet som piggar upp? Jag är dessutom väldigt snabb på att säga till när vänners högtider firas så att de känner att jag bryr mig. Tänk om vi fick ges tillfällen att fira allt, förstå hur mycket roligare varje månad varit då? Att sprida glädje har ingen dött av, snarare mår man så mycket bättre då.

När vi hänger bara jag och han.

Madeleine Stenberg 29 oktober, 2017 22 Kommentarer

Så gick vi ner på stan och bara var jag och han. Han som är tretton år och jag med mina trettiotre. Vi talade om livet, om allt och inget. Vi skrattade, vi kanske hade något vi inte tyckte lika om men mest av hade vi det bara bra. Jag och han som är min son, han som jag fött ur min kropp och fått äran att vägleda och älska genom livet.

Vi lunchade på Waynes och tog varsin bagels och kaffe. När vi sitter där och äter säger han, ”Det var så längesen vi umgicks nu, bara du och jag”. Det högg tag i mig när han sa så, och jag visste varför. Jag jobbar så mycket och han hänger med sina vänner, det är därför dessa stunder är ovärderliga. Stunderna tillsammans som är viktiga för oss båda. Det är såna stunder vi bygger vår relation, det är såna stunder när vi är just vi. Teamet mot livet, han och jag, vi mot världen och vi tillsammans.

Vi kollade i affärer och på Åhlens här i stan hittade jag en kudde jag blev lite förälskad i. En kudde med tryck från en av Carl Larssons tavlor, jag kände en känsla av att den varit fin här hemma. I mitt dalahem, men hur ska jag kunna försvara ett köp av en kudde jag bara kommer använda en gång om året? Så jag lämnade den och kände hur fin den är, och hur gärna jag ändå velat haft just den.

När vi kom hem gick William ut och fixade till pumpan han valde ut igår för att han ville pyssla. Nu står den på balkongen och väntar in den 31/10 och halloween. Den är fin, den kommer att lysa upp i höstmörkret i veckan. Nu börjar det gå mot kvällen och det ska bli middag för William och en promenad för mig, sen blir det kväll och laddning för att sova för min del. Ibland går dagarna väldigt fort!

Du borde få vara föräldraledig med din tonåring.

Madeleine Stenberg 20 oktober, 2017 31 Kommentarer

Kanske kommer det här inlägget provocera någon, kanske kommer det inspirera någon annan, en tredje kanske bara blir upprörd och den fjärde kanske håller med. Men jag måste få lämna några tankar från mitt huvud och placera ut det i skrivna ord. Tanken som snurrat mitt huvud sedan ungefär ett halvår tillbaka, tanken kring hur föräldrar borde få två perioder att vara föräldralediga på. Den självklara första perioden i det lilla barnets liv, och sedan perioden när det lilla barnet går mot en tid full av hormoner, känslor och sökande efter en identitet.

Jag ser hur han utvecklas från ett barn till en ung och förståndig kille. Jag märker även hur han mest av allt behöver mig på andra plan än tidigare. Han vill hänga med vänner kvällstid och snart kommer han vilja gå på kvällsbio och hänga på ungdomsgårdar. Han kommer vilja att jag hämtar honom sent på kvällen och det är då jag måste vara vaken sent så han slipper gå ensam hem på natten. Jag har genom åren fått höra ”var glad att han är pojke då kan han inte bli våldtagen”, som om att pojkar inte är utsatta för våldsbrott. Han kan också bli våldtagen men risken är även att han utsätts för det oprovocerade våldet. Ni vet det där som sker när någon blir nersparkad och slagen utan att ha gjort något.

Ja han är pojke och han är tonåring, och kanske är det nu han behöver mig som allra mest. Det kanske är just nu han behöver vägledning av en förälder som finns där för honom. En person som leder honom rätt och får honom att göra bra val i livet. I den åldern han befinner sig nu ökar också den psykiska ohälsan. Nu har inte just min son visat dessa tendenser men eftersom jag själv mådde som sämst runt hans ålder och framåt vet jag vad som kan hända över en natt. Det är flera som jag känner som hamnat i depression kring samma ålder som min son befinner sig i. Som tappat fotfästet och hamnat i det där hålet så djupt att du aldrig tror att det är möjligt att ta sig ur det igen. Vi talar om den psykiska ohälsan bland våra unga men ingen vet hur vi ska hjälpa dessa barn och ungdomar därifrån.

Är det kanske så att det är i just den här åldern som vi föräldrar skulle behöva en till period som föräldralediga? En period där vi finns där för våra barn igen, och har orken till det. Under den här perioden så sover våra tonåringar oregelbundet, även om vi har bestämda tider och mobilförbud på kvällstid så minns du säkert själv hur svårt det var att sova som tonåring? Jag minns det väl och det var tiden innan jag ägde någon mobiltelefon. Dygnsrytmen hos en tonåring förändras och sömnbehovet ökar. Precis som första året som bebis så växer du nu igen. Din kropp producerar hormoner och du är trött och grinig, muttrar och ser hur din kropp förändras, det här gör att du inte längre känner igen dig i din egen kropp.

Ditt barn vill prata med dig precis när du gått och lagt dig, och du har inte riktigt tiden men tar dig tiden. Det resulterar i att du dagen efter är trött och skulle behövt sova, men du ska till ditt jobb så du går dit trött och stressad. Sedan arbetar du hela dagen, och ditt barn ser du först vid middagen. Efter ni ätit middag så stänger ditt barn dörren till sitt rum och kommer återigen ut sent på kvällen för att prata.

Med ett spädbarn finns tiden för detta, du är uppe på natten och ger tröst och mat, och förhoppningsvis hinner du sova korta stunder både på morgonen, efter lunch och en stund på kvällen. Men med en tonåring har du ingen möjlighet för detta, trots att din tonåring behöver dig som allra mest just nu. Om föräldrar fick möjligheten till en period som föräldralediga när barnet är tonåring, skulle vi då ha möjligheten att förhindra den psykiska ohälsan? Skulle vi kunna skapa starkare band till våra tonåringar?

Hur skulle livet se ut om vi hade två perioder av föräldraledighet? Kanske skulle fler vuxna och ungdomar må bättre då? Kanske skulle vi slippa stressen över att inte hinna med våra tonåringar, och tonåringarna skulle veta att vi alltid finns där när de kommer hem. Nu har jag fördelen att arbeta deltid. Men jag har en gång gått in i väggen, jag har även varit tonåringen som med psykisk ohälsa, och jag vet därför hur viktig jag är för min son som en god förebild. Men jag tänker dem andra som inte har den möjligheten att arbeta deltid, skulle dessa må bättre av att få vara föräldralediga en period till. För att bygga bandet till sin tonåring, orka vakna nätter och vara en bra förälder? Tankarna far i mitt huvud, och jag tror det. Jag tror att föräldrar borde få vara föräldralediga under två perioder i sitt barns liv. Jag tror det gjort samhället gott att genomföra en sådan sak.

Vad tror du? Håller du med mig, eller tycker du att jag har helt fel?

Att ta sig tiden att samtala med sin tonåring.

Madeleine Stenberg 30 september, 2017 20 Kommentarer

Något som jag saknar är att äta frukost tillsammans. Jag är inte någon frukostmänniska egentligen, men som idag kan jag känna sug. Jag tog en kopp te och lite smörgås med ost, annars dricker jag smoothie varje morgon. Men tillbaka till att vi inte äter frukost tillsammans. Eftersom jag jobbat på en annan ort under många år så åt William frukost på fritids under flera år så det blev då att vi åt frukost endast på helgerna tillsammans. Nu när jag jobbar i Falun så har jag istället en tonåring som gärna vill sova längre än äta frukost tillsammans med mig, så det här med helgerna återstår.

För mig är just måltider stunder när man har tid att samtala. Precis som på kvällen innan man går och lägger sig. Jag och William brukar varje kväll sätta oss antingen i min eller i hans säng och prata om dagen en stund på kvällen. Vi skrattar och har det mysigt tillsammans, ibland blir det att han får massage och förut läste jag alltid en bok för honom på kvällen. På helgerna har vi alltid mys tillsammans med något gott och en film, tv-serie eller annat där vi får tid att prata och ha det kul ihop. Vi stressar runt så mycket i vårt samhälle idag, jag hör så ofta om föräldrar som säger

”Jag vet inte vad min tonåring gör med sina kompisar eller vem de samtalar på sitt rum”.

Jag vet vad William gör med sina vänner, jag vet även vilka han pratar med online. Jag vet vilka spel han spelar och vilka han pratar med World wide. Inte för att jag krävt det av honom genom hot eller bråk, utanför att han helt självmant berättat det för mig. Ni vet begreppet ”Man ska vara förälder åt sina barn, inte deras kompis.”, jag är precis allt det ovan. Jag är Williams förälder och hans kompis, det är en ära att få vara både förälder och vän, jag får ju vara en del i båda och det är fint. Man skapar förtroendefulla relationer till varandra, och alla vet ju att förtroendefulla relationer är just sådana som varar för evigt.

Kokpunkten – Västerås.

Madeleine Stenberg 1 augusti, 2017 22 Kommentarer

Vi befinner oss på Kokpunkten i Västerås. Williams dröm har just besannats. Jag badar inte fick lyckligtvis besök en vecka tidigare av miss röd. Är galet varmt här med kläderna på, trots att jag sitter i linne.

Vi är nöjda i alla fall. Hittills kan jag rekommendera ett besök här, William har med sig en klasskompis så han leker för fullt.