Mardrömmar.
Madeleine Stenberg Usch! Jag har drömt riktiga mardrömmar i natt och känner mig riktigt ledsen idag. Var så jag knappt kunde resa mig ur sängen. Jag är inte sådan som faktiskt blir ledsen så lätt, men detta det var så verkligt med känslor jag inte trodde mig ha.
Jag hade redan ångest innan mina ben bar mig ditåt i drömmen. Jag gick med en barnvagn och tänkte på William som för stunden inte var med. Jag såg exakt vart jag befann mig och mina ben i drömmen ville gå åt ett annat håll men kroppen gick framåt. Jag följde vägen och hamnade i ett hus bredvid så jag såg rakt in i huset. Jag blev övertygad om att gå till det andra huset och där mitt i trappan stod han och såg ner på mig och han andades, hans axlar rörde sig och han log. Det där leendet jag letat efter i vaket tillstånd. Men inte haft förmåga att hitta för något blockar mina ögon, eller mitt minne. Jag hörde hans röst så tydligt och sa; får jag spela in dig?! Jag vill visa hur lik du är! Jag skulle få filma när han tog tag i mig och gav mig en kram och jag kände lukten jag tror mig minnas som var han. Lukten av cigarettrök som för mig symboliserar trygghet ihop med lukten av skinn? Jag stod där nära, tills någon kommer och börjar bråka. Jag hör skrik och är ett litet barn i en vuxen kropp, jag hör hur folk säger saker och hur jag inser att han är död och att folket runt mig diskuterar honom. Jag hör hur någon säger; vad du aldrig visste var att han kanske inte ville leva? Jag säger då; ibland kanske det är så att man har rätt att dö. Det är lättare för mig att hata honom om jag vet att han ville dö! Och tårar rinner ner för mina ögon!
Mobilen väcker mig, och jag vaknat med sorg… En sorg jag inte känt på många år. En sorg av saknad efter någon som dog i en bilolycka när jag var 9 år.
Han var min pappa.
