I natt drömde jag en mardröm. Sån där dröm som skapar ångest inom mig och som jag ofta får överleva i vaket tillstånd. Jag tänker ofta i katastrofer, jag förbereder mig för döden hela tiden. Det här är en del av mig som lätt skulle kunna övergå till att jag slutat gå ut. Jag har nämligen sådan ångest inför döden och alla onda människor därutanför mitt trygga hem. Ändå kämpar jag mig ut, det här är den största anledningen till att jag inte flugit sedan 2000 och anledningen till att jag får ångest bara av tanken att någonsin i mitt liv stiga på en färja och åka till vilken ö som helst. Det här är anledningen till att jag tror jag ska dö när jag går runt på köpcentrum eller hatar att åka över broar. Varje morgon på bussen tänker jag, tänk om bussen får sladd och åker över bron nu. Då dör jag och får aldrig mer träffa William igen. När jag åker på bussen och någon med en stor väska kliver på tänker jag, tänk om just den personen kliver på för att spränga bussen nu?
När jag går runt i köpcentrum tänker jag att, detta är nog bästa platsen för att spränga nu. Då dör vi, allihopa här inne. Jag med, det här är anledningen till att jag får ångest när William sover borta då jag tänker: Tänk om det börjar brinna där han är nu? Tänk om han dör och jag aldrig mer får se honom. Bilresor, tågresor, stora folkmassor allt leder till döden och i natt drömde jag om att jag att jag befann mig i lokaler där folk gick runt med sprängladdning de la ut för att döda oss. Paniken när jag höll emot dörren där en idiot stor utanför och skulle in för att döda mig och de tre andra som befann sig där, paniken vi kände för att komma ut och hur en liten glipa gör att de kunde slänga in bomben just till oss. Hur en av de jag var instängd med där inne får ut den och vi hör hur folket utanför dör för att vi räddade våra liv där inne i rummet. Nu var visserligen de som dog, samma personer som försökte döda oss i rummet men paniken och tankarna som flög runt i mitt huvud. Hur mår William, är han skyddad där han är? Mår han bra, kommer han bli moderlös nu? Skräcken paniken och lättnaden över att klara mig i drömmen och vakna. Men tankarna som flyger runt i huvudet på mig nu. Döden, rädslan för att dö. Tack vara alla sjuka människor runt om i världen som dödar oskyldiga. Tack vara idioter som går runt med vapen och tycker att de har rätt att döda att ta oskyldiga liv. Att leva i en värld där du alltid måste vara rädd för att andas, att leva i en värld där folk tror att du är skyddad bara för att du är svensk. Men så finns det sådan som mig, som lever i ständig skräck över att dö. Såna som jag som tack vara att döden blev en del av min barndom gav mig realism, där mitt realism gör att jag så fort jag hör om alla idioter därute i världen som 11 september, London, Irak, Norge, hämnd blod och död. Min första ångest kom redan som barn, den byggs på varje dag och ju längre tiden går ju mer ångest får jag för döden. Sjuka människor förstår inte hur många liv de förstör, det förstör familjer, barn, vuxna. Det förstör för människor som inte ens var delaktiga.
Mitt livs viktigaste bit, är vi två.
Att krama dig och ha dig nära är viktigast för mig.
Älskade son, jag älskar dig så.
Sällan kramsjuk längre men igår fick jag alla kärlekens kramar.
<3
Min kärlek för dig är ren och äkta. Finaste älskade du.
Kärlek.
Love is you and me.
<3
Madeleine Stenberg 
