Jag vaknade arg inatt, så där rejält förbannad över en dröm som gjort mig rosenrasande. Det var stressigt och jag befann mig på jobbet, jag letade efter mina saker som var borta. Mina böcker jag köpt för egna pengar och lite annat. Jag kände mig maktlös i letandet efter mina saker och allt var försvunnet, jag fick ett utbrott i drömmen och slängde saker omkring mig. Jag kände en ilska inombords och vaknade lika irriterad, kunde ju ganska snabbt konstatera att jag drömt men det var ändå ett obehag där i drömmen för jag tror mycket av drömmen symboliserar hur det känns inom mig just nu.

Det är inte sakerna som irriterar mig, inte heller arbetsplatsen. Däremot känner jag mig besviken på så mycket just nu, besviken på hur livet ser ut. Besviken på att jag slutade lyssna på kroppen och körde på. Att jag skapade struktur och hade koll på mina saker, att jag skapade om och arbetade i det dolda. För det är så jag känner att jag gjort. Arbetat i det dolda så ingen sett hur jag egentligen kämpade på. Jag jobbade och slet, jag kämpade på och bet ihop. Jag såg aldrig mitt eget kämpande eller min egen kamp inombords, jag kände den men orkade inte lyssna på den. Nu är jag här, i mitten av mitt liv med sjukskrivning och sömnproblem. Med tabletter mot depression och utmattning, med trötthet och irritation, jag känner mig ofta så galet ensam.

Det där med att känna mig ensam är förbannat jobbigt. Jag känner mig förbannat bortglömd dessutom, som att man bara varit en passagerare på en buss tillsammans med människor som idag inte ens märker att man är borta. Jag känner mig så galet ensam, som att jag sitter här innanför min väggar och ser livet gå förbi utanför mina fönster. Det är snart jul och vid den här tiden på året har jag börjat ladda för julkalendern och att julpynta hemma.

Andra år vid den här tiden har jag tänkt att det snart är jullov och tid för att umgås med familjen. Lite ledighet och lite tid för oss, men i år är jag sjukskriven med ångest. I år känns det som julhandlingen kommer hållas helt på internet då jag inte kommer fixa att gå i gallerior. Andra år har jag försökt åka till Ikea under mellandagarna och unna mig någon ny möbel, i år vågar jag inte kliva in på Ikea. Andra år har jag varit negativ för snön, i år bekommer varken snön eller kylan mig. Jag känner mig helt enkelt för upptagen av mitt inre, vem är jag? Vem håller jag på att bli? Vem är jag när jag kommit ut från detta?

Jag är inte samma människa längre, jag känner inte längre för att ställa upp eller bry mig om människor i samma utsträckning som tidigare. Numera vill jag bara bry mig om dem som bryr sig om mig. Den lilla skara som hört av sig sedan jag hamnade här, för det är väl som människor säger. Det är först när man behöver någon som de verkligt betydande människorna i ditt liv träder fram.