
Jag började gårdagen med att städa hela hemmet, något som alltid ger mig ett visst lugn sedan jag blev sjuk. Kanske är det känslan av att inte behöva tänka en stund man bara går där med sin dammtrasa, sin dammsugare och är i sin egen värld. Jag tycker om känslan, något som säkert låter konstigt för andra, men för mig har det i kombination med promenaderna jag tar dagligen varit bra för mitt läkande. Jag får heller inte glömma att jag lyssnar på P3 dokumentär också, som även det är en form av självhjälp.
Igår efter jag städat gick jag ner till tandläkaren för att möta upp William som befann sig där. Så sedan gick vi och åt lite lunch ute tillsammans som en picknick på en bänk och pratade en stund tills vi gick hemåt igen.
Väl hemma så tog vi det lugnt, William umgicks med grannen och sedan så fixade William middagen.
Mitt under middagen fick jag dock galet ont i munnen, på vänster sida och jag kände hur svalget började svälla och en smärta jag tidigare aldrig upplevt dök upp. Jag som har astma och allergi är alltid på min vakt så jag ringde 1177 och fick prata med en sjuksköterska som hänvisade mig till lasarettet och akuten.
Väl där kände jag förändring i andningen, det var som jag inte fick någon luft och jag blev förbannad. Något jag sällan blir, jag är en ganska stabil människa, men när jag får allergi och astma så förändras humöret väldigt fort. Jag fick komma in på ett rum, fick akuta antihistamintabletter och även kortison och dropp. Jag kände hur det började lugna sig i andningen och sedan fick jag vara där ett tag. Blev lite ”blodmisshandlad” och ser idag ut som jag blivit slagen över armen. Det gick helt enkelt inte att få något blod ut min högra arm. Jag är svårstucken där och i min högerarm hade jag en infart till droppet.
Hur som helst skickades jag upp till öron, näsa och hals på bedömning också. Väl där så fick jag en kamera nerkörd genom ena näsborren. Var grymt obehagligt dessutom hade jag tydligen extremt trånga näsgångar så hon läkaren fick pressa på för att få ner kameran. Väl nere så kollade hon och upptäcker att jag fått en muskelbristning på tungan! Detta kommer smärta i några dagar sa hon, det är nog en förklaring till varför jag inte kan använda tungan riktigt idag utan det påverkar talet ganska rejält.
Jag fick sedan åka hemåt. Ringde Björn och ställde mig utanför huvudentrén på Falu lasarett. Något jag insåg under tiden var galet dumt, det var mörkt och väldigt ödsligt, så kändes det visserligen i huvudentrén med så var därför jag gick ut. Jag kände mig bevakad inne på sjukhuset och när jag gick i en av korridorerna vände jag mig om flera gånger för jag kände mig förföljd men ingen var där, såg sedan på dörrarna att det var andaktsrum så misstänker att det nog var energier kvar just där. Jag tror på energier eller andrar, spöken? Kalla det vad ni vill, men jag har upplevt såna saker vid så många tillfällen att jag inte kan neka till att sånt här stannar kvar.
Hur som helst när jag stod där i mörkret ser jag hur någon med rock och hatt kommer ut från Stadsparken, jag tänkte direkt. Nej nu är det en clown, hade panik och försökte andas lugnt. Personen kom närmare med något bärande på sidan, jag hade fram mobilen ifall att jag skulle behöva ringa akutnummer eller något. Kalla min paranoid men det här är ju även en del i min sjukdomsbild eftersom jag har panikångest och utmattningssyndrom.
Hur som helst kom personen emot mig, går mot entrén och börjar prata. Förstår att det bara är en hemlös människa, så försöker behålla mitt lugn. Vi pratar och hen försöker komma in på lasarettet. Henom funderar varför inte dörrarna öppnas och jag berättar att det står att huvudentrén stänger klockan 20:00. Henom låter upprörd eftersom personen har tid på lasarettet 8:00 imorgon bitti och det är ju ”Så jävla kallt” så jag gör allt för att överleva denna jobbiga situation. Normalt hade jag blivit oroad, men nu med min sjukdomsbild är sånt här extra jobbigt. Så jag hänvisar personen till akuten, personen börjar gå ditåt och ropar om vilket håll varpå jag berättar. Kanske gjorde jag fel, men någonstans vet jag sedan tidigare att väktare håller på på akuten och att det ofta sover hemlösa vid entrén på akuten just därför.
På ett vis är jag medmänniska, jag tänker att denna hemlösa person åtminstone fick värma sig en liten stund inför morgondagen, sen gör det ont i mig att tänka på att henom förmodligen fick spendera resten av natten utomhus. Att henom stannade vi lasarettet en hel natt för ett besök morgonen efter. I ett land som Sverige har vi människor som bor utomhus, i en liten stad som Falun vandrar dessa ensamma människor omkring och sover i trapphus och på parkbänkar. Nog gör det ont när man tänker på hur samhället är.
Många anser ju att man väljer sitt öde själv. Jag tänker att ingen väljer att bo utomhus, att ingen väljer att få ett liv som gått åt fanders. Jag tror att lika lite som en hund hugger för nöjes skull, väljer en människa att bli missbrukare, hemlös eller beroende. Jag tror ingen väljer att stanna i ett förhållande med misshandel och lika lite tror jag någon önskar sig att bli utsatt för sexuella övergrepp.
Jag känner mig så ofta maktlös inför samhället och allt jag ser. Jag försöker hjälpa, och trots att jag är rädd och gör fel så vill jag hjälpa. För några dagar sedan stod det att Brottsofferjouren i Dalarna sökte volontärer för att hjälpa brottsoffer. Jag kände inom mig en önskan att försöka hjälpa till, samma känsla jag får när jag tänker på fosterbarn, djur i nöd eller utsatta människor. Jag försöker och gör det lilla ibland, ändå tycker jag aldrig att jag gjort nog. Jag tänker att jag nog ändå inte hjälp och nog gjort fel, varför känns det så?
Känner ni igen er i mitt tankesätt?

Gilla detta:
Gilla Laddar in …