Idag efter jag varit ute och tagit min dagliga promenad i snökaoset som Dalarnas tidningar vill kalla den lilla mängd snö som fallit ner i Falun i två dagar, ringde telefonen. Jag svarade och det var då Interflora som meddelade att de skulle komma med ett blombud under dagen. Jag blev så klart väldigt förvånad men också nyfiken.
Jag och William låg båda i soffan och tittade på Netflix och filmen Marmaduke när det ringde på dörren. Så jag öppnade och där stod alltså ett blombud. Hur fint var inte det? Jag öppnade och i var en jättefin bukett med blommor från mina chefer och jobbet med texten Krya på dig och mina chefers namn. Hur fint var inte det? Jag blev verkligen jätteglad, är det något man verkligen behöver som sjukskriven är det ett tecken från sin arbetsplats för mycket i sjukdomsbilden framför allt med utmattningssyndrom är skamkänslor.
Det är just det där sista ordet jag tänka skriva några rader till om till er. Det här med skamkänslor, att jobba sig sjuk samtidigt som arbetet är sådan stor del av ens liv är ett hårt slag. Man vill ogärna träffa människor, dels för att man helt enkelt inte orkar man är ju psykiskt och fysiskt trött och möten tar på kropp och själ. Men också för man känner en skam och tankar som ”Vad tänker nu mina kollegor om mig”, ”Vad tänker mina vänner om mig”, Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan ”Folk tror säkert inte att jag är sjuk”. Det är så mycket lättare att förstå att någon som fått en kroppsskada är sjukskriven, än det är att förstå vad som händer på insidan av en människa.
På insidan ser du inget av en person. Man kan ju gissa att någon är trött, eller att personen nog ser lite ledsen ut. Men man kan aldrig veta vad som sker på insidan. Det kommer oftast som en chock för alla i närheten när någon blir sjuk på insidan för att det helt enkelt inte syns. Dessutom är det inte som att det heller är speciellt socialt accepterat att springa runt och berätta hur förbannat dåligt man mår. Utan man svarar ju med ord som ”Jag mår bra, och du?” fast man hör sig själv ljuga. Det är dessutom så att OM man öppnar sig över sitt psykiska mående för någon, så kommer man oftast mötas av försvar i form av ”Då bestämmer man sig för att må bra, och så mår man bra.” Eller ”Jag har mått ännu sämre än så där”, eller favoriten ”Jag har en vän med obotlig sjukdom tänk hur henom mår”.
Jag tror inte att människor som svarar så här på något vis gör eller handlar fel. Jag har kommit ganska långt i mitt liv och vet att människor har olika livserfarenheter och att många rädslas att lyssna på problem. Några av oss, som jag till exempel lyssnar på problem och ibland för mycket, det är en del i min personlighet. Men jag pratar ogärna om mina egna problem eftersom jag lärt mig att det inte är socialt acceptabelt att diskutera när livet är skit.
Varför tänker ni då, skriver hon om utmattningssyndrom? Och det är nog lite hit jag vill komma. Att ventilera mina tankar och öppna upp min själ är ett behov jag har. Trots att jag inte pratar ut med alla människor och delar med mig av varje detalj i mitt liv muntligt finns behovet att få ut det i skrift. Det är min ventil, min oas, mitt sätt att få ur allt det som jag inte förmår mig själv att yttra i tal. Då är det så mycket lättare i text.
Idag kommer min text i olika format, en glädje i början för dessa fina blommor. Där jag berättar om varför det är så viktigt att uppskatta sin sjuka personal eller sina sjuka kollegor. Hur hjärtat värms och man går ett steg mot glädjen, och finner styrkan. Glöm inte era sjuka kollegor, det era kollegor behöver är en blomma och lite choklad som jag fick. En kram och ett tecken på att det blir bättre. Du som vän, kollega, anhörig, granne, medmänniska behövs för den som mår dåligt. Du är en viktig del i en annan människas liv. Glöm aldrig det, det är en lärdom jag kommer ta med mig för framtiden. När jag kommer möta andra människor som är där jag befinner mig idag. I en framtid där jag mår bättre.
Tusen tack för denna fina bukett och chokladen. Den ger mig glädje och peppning för att bli frisk. <3
