Utmattningssyndrom – Blombud från cheferna/min arbetsplats.

005

Idag efter jag varit ute och tagit min dagliga promenad i snökaoset som Dalarnas tidningar vill kalla den lilla mängd snö som fallit ner i Falun i två dagar, ringde telefonen. Jag svarade och det var då Interflora som meddelade att de skulle komma med ett blombud under dagen. Jag blev så klart väldigt förvånad men också nyfiken.

Jag och William låg båda i soffan och tittade på Netflix och filmen Marmaduke när det ringde på dörren. Så jag öppnade och där stod alltså ett blombud. Hur fint var inte det? Jag öppnade och i var en jättefin bukett med blommor från mina chefer och jobbet med texten Krya på dig och mina chefers namn. Hur fint var inte det? Jag blev verkligen jätteglad, är det något man verkligen behöver som sjukskriven är det ett tecken från sin arbetsplats för mycket i sjukdomsbilden framför allt med utmattningssyndrom är skamkänslor.

002

Det är just det där sista ordet jag tänka skriva några rader till om till er. Det här med skamkänslor, att jobba sig sjuk samtidigt som arbetet är sådan stor del av ens liv är ett hårt slag. Man vill ogärna träffa människor, dels för att man helt enkelt inte orkar man är ju psykiskt och fysiskt trött och möten tar på kropp och själ. Men också för man känner en skam och tankar som “Vad tänker nu mina kollegor om mig“, “Vad tänker mina vänner om mig“, Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan “Folk tror säkert inte att jag är sjuk“. Det är så mycket lättare att förstå att någon som fått en kroppsskada är sjukskriven, än det är att förstå vad som händer på insidan av en människa.

På insidan ser du inget av en person. Man kan ju gissa att någon är trött, eller att personen nog ser lite ledsen ut. Men man kan aldrig veta vad som sker på insidan. Det kommer oftast som en chock för alla i närheten när någon blir sjuk på insidan för att det helt enkelt inte syns. Dessutom är det inte som att det heller är speciellt socialt accepterat att springa runt och berätta hur förbannat dåligt man mår. Utan man svarar ju med ord som “Jag mår bra, och du?” fast man hör sig själv ljuga.  Det är dessutom så att OM man öppnar sig över sitt psykiska mående för någon, så kommer man oftast mötas av försvar i form av “Då bestämmer man sig för att må bra, och så mår man bra.” Eller “Jag har mått ännu sämre än så där“, eller favoriten “Jag har en vän med obotlig sjukdom tänk hur henom mår“.

003

Jag tror inte att människor som svarar så här på något vis gör eller handlar fel. Jag har kommit ganska långt i mitt liv och vet att människor har olika livserfarenheter och att många rädslas att lyssna på problem. Några av oss, som jag till exempel lyssnar på problem och ibland för mycket, det är en del i min personlighet. Men jag pratar ogärna om mina egna problem eftersom jag lärt mig att det inte är socialt acceptabelt att diskutera när livet är skit.

Varför tänker ni då, skriver hon om utmattningssyndrom? Och det är nog lite hit jag vill komma. Att ventilera mina tankar och öppna upp min själ är ett behov jag har. Trots att jag inte pratar ut med alla människor och delar med mig av varje detalj i mitt liv muntligt finns behovet att få ut det i skrift. Det är min ventil, min oas, mitt sätt att få ur allt det som jag inte förmår mig själv att yttra i tal. Då är det så mycket lättare i text.

004

Idag kommer min text i olika format, en glädje i början för dessa fina blommor. Där jag berättar om varför det är så viktigt att uppskatta sin sjuka personal eller sina sjuka kollegor. Hur hjärtat värms och man går ett steg mot glädjen, och finner styrkan. Glöm inte era sjuka kollegor, det era kollegor behöver är en blomma och lite choklad som jag fick. En kram och ett tecken på att det blir bättre. Du som vän, kollega, anhörig, granne, medmänniska behövs för den som mår dåligt. Du är en viktig del i en annan människas liv. Glöm aldrig det, det är en lärdom jag kommer ta med mig för framtiden. När jag kommer möta andra människor som är där jag befinner mig idag. I en framtid där jag mår bättre.

005

Tusen tack för denna fina bukett och chokladen. Den ger mig glädje och peppning för att bli frisk. <3

Utmattningssyndrom och tidiga dagar.


Jag sitter i köket och ser små snöflingor dala ner på marken. Dessa små flingor är alldeles för små och få för att färga ett vinterlandskap men visst syns flingorna i alla fall. Det är den andra november och jag sitter alltså i köket, rätt nyss uppkommen ur sängen.

Alldeles strax eller alldeles snart ska jag med trippande tår gå mot diskbänken för att ta mina mediciner. Sedan kommer jag kanske att orka duscha. Just det där ordet KANSKE. Man vet aldrig numera, förr hade jag gjort det. Förr den gamla Madeleine, hon hade plikttroget tagit sig en dusch. Kanske sminkat sig och satt sig vid datorn. Den nya Madeleine hon är annorlunda, hon är inte samma människa som hon en gång var. Den nya Madeleine, hon är mer i nuet.

Den nya jag som titt som tätt kommer fram påminner mig inte om mig själv. Jag är mer rakryggad numera. Eller jag börjar bli, jag känner att jag som tappade mig själv på vägen börjar hitta tillbaka. Inte till samma men till någon annan. Jag säger vad jag tycker på ett sätt jag tidigare glömt bort. Jag skräms inte längre för att säga min mening. Eller att jag ska provocera någon annan. Nej istället vågar jag tala och öppna min mun igen.

Jag rädslas inte längre för att jag snart kommer vara den som säger nej. Att jag lär mig att inte ta på mig saker jag inte vill. Jag rädslas inte på samma sätt över vad folk tänker, för folk tänker ändå för lite på andra för att jag ska oroas över deras syn på mig.

Jag ser snön dala ner från himlen, jag funderar över livet och hur det är. Vissa dagar så ser jag framstegen, men det är även bakslagen som syns. Mitt framsteg igår var att jag lyssnade på musik. För första gången sedan i juni lyssnade jag på musik och kände ingen stress, ingen oro och ingen irritation. Jag lyssnade på musik och bara njöt! För första gången på 5 månader njöt jag av musiken som strömmade genom min högtalare. Jag orkade att lyssna det kändes rent av magiskt.