Vissa dagar är jag mer trött än andra. Idag är det en sådan dag, jag gick inte upp förrän vid 11:00 idag och gick och handlade strax efter 12:00, sedan somnade jag på soffan vid 13:00 och sov tills klockan var 16:00. Man skulle ju kunna tro att jag nu är helt utvilad men så är inte fallet, jag längtar verkligen efter att få gå och lägga mig igen. Det blir nog en tidig kväll idag, det känns som jag är alldeles för trött för att ens tänka på något annat än sängen.
William och Björn har åkt och simmat, och jag ska laga middag idag. Tur nog är middagen så pass enkel att jag inte behöver tänka allt för mycket på den.
Jag lyssnade på Pira och Bråding idag, en pod och den handlade om utmattningssyndrom. Kände så väl igen mig i allt det denna tjej som intervjuades talade om. Den här konstanta tröttheten som ibland lurar en genom att tro att man snart är frisk. Den där känslan av att man upplever denna sjukdom som ett misslyckande och känslan av att försöka vara så galet duktig och bra hela tiden. Att det här blir ett nederlag som bara det är galet svårt att ta in.
Jag har läst hur folk som aldrig hamnat här, skriver att hit kommer bara svaga människor. Med erfarenheten jag har fått, och allt det jag läst skulle jag säga att hit kan alla hamna. Det handlar bara om att din kropp till sist säger ”lägg av, det räcker nu”. När din kropp verkligen drar tag i handbromsen kommer det tåg du åker på tvärnita och du flyger som en vante rakt in i väggen. Du kanske blir som medvetslös under en tid, din hjärna kanske lägger dig i koma, varje bit av din kropp måste sakta men säkert byggas upp igen. Ditt hjärta kanske pumpar ut mer blod än du ens trodde du hade, du fryser och du svettas om vartannat. Människor som tar i dig ryggar undan för din kroppstemperatur är så låg. Dina händer och fötter är som istappar.
Du har ont i kroppen, vissa dagar gör smärtan som mest ont fysiskt. Du känner att nacken är stel, du känner en värk i benen. Kanske har du ont i magen, och axlarna. Några dagar har du en obeskrivlig smärta vid lungorna, det är som att den luft du andas ut skulle kunna fylla ett helt rum. Den luft du andas in däremot den känns som den knappt skulle få plats i ett kinderägg.
Inatt drömde jag att jag befann mig på min gamla barndomsskola i Orsa. Det var nu i tiden, men åldern var runt 12 år och det var luciaträning. Jag ville inte gå, jag var helt vettskrämd. Jag sa som i ett mantra att ”jag vill inte delta, snälla låt mig slippa delta. Det är sånt här jag mår dåligt av”. Jag hade panik i drömmen, var livrädd för att behöva gå igenom massan av människor och visa mig i ett luciatåg. Jag var livrädd för allas blickar och ville inte medverka. Jag kände panikångesten som kröp i kroppen på mig och fick tag på min strupe, jag ville skrika där i sömnen. LÅT mig slippa delta!
Ni kan inte ana hur skönt det var att vakna och inse att allt var en dröm, att jag är vuxen och ingen kan tvinga mig att delta i ett luciatåg. Men nu är det så här igen, jag drömmer om skolor och prestationer på nätterna. Det är som min hjärna är en bokhylla med böcker där miljontals av dessa böcker fallet till marken som på ett gammalt bibliotek och jag måste städa upp allt. Varken kroppen eller hjärnan har energin att göra det, så istället väljer kroppen att sova. Den väljer att lägga sig på soffan och sova och åter igen sova. Som att den sover ikapp månader utan sömn. Min kropp och själ är trötta, de vill inget hellre än att sova en djup sömn.
Madeleine Stenberg 
