Ny header innan läggdags.

header-2

Jag har länge känt mig trött på min header och visste att det var dags att byta. Så nu på kvällen tog jag tag i saken. Känns helt okej och kände att texten under passar ganska bra ihop med livet just nu. Den funkar absolut så länge, jag har sakta börjat plocka fram min kamera igen. Kanske börjar intresset vakna igen, kanske börjar min kreativitet smyga sig fram. Jag är en flyktig människa fångad i denna värld av normer och värden som inte alltid passar mig. Jag behöver ha närmare kontakt med naturen och se det vackra runt mig, lyssna på fågelsång och se delar av naturen. Att jag håller mig inne nu är inte bra, jag måste komma ut på dagarna igen. Kanske kameran kommer kunna följa med mig ut på äventyr snart igen, kanske börjar jag ännu en gång få tillbaka känslan för att skapa bilder.

Middag, mörker och godissug.

033

Idag stod William för middagen. Han lagade sötpotatis och potatis i ugnen och sedan hade han halloumi och gräddfil med olika kryddor i sås. Det blev verkligen jättegott! Björn jobbar över idag så idag är det bara jag och William hemma.

Det är så galet mörkt hela tiden nu, verkligen november. Saknar snön som gjorde det lite ljusare för nu känns det lite väl kusligt att titta ut för min del. Dock ser det inte ut som någon ny snö är på intågade så antar att man bara får ha det mörkt och rejält november ett tag till.

Blev uppstressad som sjutton idag när jag fick brev om cellprovstagning. Lika jobbigt varje gång, jag går så klart inget snack om saken men det ger mig samma ångest varje gång. Jag blir alltså livrädd på ett ganska jobbigt vis. Sen blir det väl inte bättre av att man har utmattningssyndrom och därmed redan är uppstressad och nya möten eller nya kontakter inte direkt ligger på listan över saker jag vill göra. Men jag kommer klara detta och det är bara att härda ut, fick dock en chock när det stod att svaret kan dröja upp till 3 månader! Kändes helt sjukt, tyckte jag fick vänta länge förra gången då jag fick vänta 3 veckor innan svaret kom till mig. Men är väl som med allt annat, det tar tid.

Jag är galet godissugen idag, en del av mig skulle vilja snöra skorna och gå ner på stan och springa in på Hemmakväll och köpa godis. Inte för att det på något vis är lördag idag, och inte heller för det är helt okej att smälla i sig godis mitt i veckan utan helt enkelt för att jag är sugen på godis, känner mig nedstämd och skulle verkligen behöva gå utanför dörren. Kanske jag får för mig att gå ner trots allt. Man behöver ju inte äta godiset idag, man kan ju spara till helgen eller hur? Jag gillar Hemmakväll för det oftast är ganska dåligt med folk där, jag gillar egentligen de flesta folktomma platser som finns. Då slipper man möta någon, framförallt slipper man känna sig granskad. Jag känner mig nästan granskad hela tiden numera, det är skitjobbigt.

Utmattningssyndrom – Att ha en tvångslista för att orka med dagen.

002

Jag låg bara kvar i sängen nu på morgonen. Vaknade vid 5:00 och hade först svårt att somna om, sov nog någon halvtimme för sen ringde klockan och William skulle upp för att fixa sig inför skoldagen. Jag låg själv kvar i sängen och har typ halvsovit. Det är egentligen det svåraste just nu att ta mig ur sängen, man skulle kunna tro att det bara är att gå upp men det är det verkligen inte. Det är en evig kamp att kliva upp på morgonen. Idag stod det städa på min lista så jag tog tag i den saken alldeles nyss, min tvångslista eller vad man ska kalla den. Det är så enkla saker som är uppradade på min tvångslista. Det står ord som städa, gå ut med soporna, diska och vattna blommorna. Det står med saker som att ta mina mediciner och eventuella möten jag ska på, möten är då läkarbesök eller att gå till beteendevetaren.

Här skriver jag även upp om det är något speciellt William ska göra. Det är om att min lista ger ett form av lugn, eftersom jag för varje dag lyckas pricka för det jag ska göra. Utöver listan finns det inga måsten, den finns där bara för att visa att så här kommer min dag se ut. Det stressar mig inte lika mycket som vetskapen om saker som ligger i framtiden. Att ha en tvångslista över dagen ger mig insikt för just denna stund och inte längre. Jag skriver aldrig i vad som ska göras om flera veckor utan bara för dagen, då kommer jag även ihåg vad som ska göras och jag behöver inte känna någon ångest för det jag glömt bort.

Ibland undrar jag hur lång tid det ska ta tills jag vaknar mer än en morgon och känner mig glad? När är tiden där när man kliver ut sängen varje dag igen och känner livslusten? Tålamod, det har aldrig varit min grej. Jag kan inte minnas när jag tyckt om att låta saker ta tid, jag vill ha saker gjorda och färdiga. Kanske för att jag någonstans i min önskan om att vara “klar” trott att nu kommer allt kännas bra. Men när man väl varit klar har det alltid funnits något nytt att ge sig på, man blir aldrig färdig. Det är som en tvättkorg som bara fylls på med ny tvätt när man just tvättat klart allt man hade i korgen.

Är det ett ouppnåeligt mål jag sökt när jag velat bli klar med saker? I mitt sökande att aldrig säga nej, och alltid vara den som ställer upp. Att alltid flytta mig själv åt sidan så att det jag gjort för mig själv aldrig riktigt synts? Jag har varit den där vännen som du kan ringa eller sms:a när som helst på dygnet för att jag velat hjälpa. Eller den människan som gärna lämnat det jag själv sysslat med för att hjälpa någon annan.

Jag tror att det är typiskt för många människor med utmattningssyndrom, att man vill alla andra mer väl än sig själv. Att ens eget liv inte har samma värde som någon annans, detta då som det är mitt fall aldrig tillräckligt bra resultat av det jag själv gjort. Man är högpresterande, man är en människa som lägger mer tid på andra än sig själv, man bortser ifrån sig själv för att man vill vara så duktig och bra. Men sen syns inte den saken ändå, ingen uppskattar det man gjort i slutändan och det man lagt ner syns inte någonstans för man jobbar i det dolda.

Jag hade inte tänkt ha ett mörkt inlägg idag igen, men det blir så här ändå. Ifrån djupet av mitt hjärta formas orden jag printar ner och det är som att mina fingrar får ur sig alla orden som finns där som tankar i mitt huvud. Orden som spökar i mig dag som natt, orden som måste ut ur min kropp som inte längre orkar stanna kvar inombords. Orden som formas till meningar för att släppa mitt inre och komma ut för att äntligen lämna platsen där orden en gång var tankar som bara gjorde så ont.