Jag låg bara kvar i sängen nu på morgonen. Vaknade vid 5:00 och hade först svårt att somna om, sov nog någon halvtimme för sen ringde klockan och William skulle upp för att fixa sig inför skoldagen. Jag låg själv kvar i sängen och har typ halvsovit. Det är egentligen det svåraste just nu att ta mig ur sängen, man skulle kunna tro att det bara är att gå upp men det är det verkligen inte. Det är en evig kamp att kliva upp på morgonen. Idag stod det städa på min lista så jag tog tag i den saken alldeles nyss, min tvångslista eller vad man ska kalla den. Det är så enkla saker som är uppradade på min tvångslista. Det står ord som städa, gå ut med soporna, diska och vattna blommorna. Det står med saker som att ta mina mediciner och eventuella möten jag ska på, möten är då läkarbesök eller att gå till beteendevetaren.

Här skriver jag även upp om det är något speciellt William ska göra. Det är om att min lista ger ett form av lugn, eftersom jag för varje dag lyckas pricka för det jag ska göra. Utöver listan finns det inga måsten, den finns där bara för att visa att så här kommer min dag se ut. Det stressar mig inte lika mycket som vetskapen om saker som ligger i framtiden. Att ha en tvångslista över dagen ger mig insikt för just denna stund och inte längre. Jag skriver aldrig i vad som ska göras om flera veckor utan bara för dagen, då kommer jag även ihåg vad som ska göras och jag behöver inte känna någon ångest för det jag glömt bort.

Ibland undrar jag hur lång tid det ska ta tills jag vaknar mer än en morgon och känner mig glad? När är tiden där när man kliver ut sängen varje dag igen och känner livslusten? Tålamod, det har aldrig varit min grej. Jag kan inte minnas när jag tyckt om att låta saker ta tid, jag vill ha saker gjorda och färdiga. Kanske för att jag någonstans i min önskan om att vara ”klar” trott att nu kommer allt kännas bra. Men när man väl varit klar har det alltid funnits något nytt att ge sig på, man blir aldrig färdig. Det är som en tvättkorg som bara fylls på med ny tvätt när man just tvättat klart allt man hade i korgen.

Är det ett ouppnåeligt mål jag sökt när jag velat bli klar med saker? I mitt sökande att aldrig säga nej, och alltid vara den som ställer upp. Att alltid flytta mig själv åt sidan så att det jag gjort för mig själv aldrig riktigt synts? Jag har varit den där vännen som du kan ringa eller sms:a när som helst på dygnet för att jag velat hjälpa. Eller den människan som gärna lämnat det jag själv sysslat med för att hjälpa någon annan.

Jag tror att det är typiskt för många människor med utmattningssyndrom, att man vill alla andra mer väl än sig själv. Att ens eget liv inte har samma värde som någon annans, detta då som det är mitt fall aldrig tillräckligt bra resultat av det jag själv gjort. Man är högpresterande, man är en människa som lägger mer tid på andra än sig själv, man bortser ifrån sig själv för att man vill vara så duktig och bra. Men sen syns inte den saken ändå, ingen uppskattar det man gjort i slutändan och det man lagt ner syns inte någonstans för man jobbar i det dolda.

Jag hade inte tänkt ha ett mörkt inlägg idag igen, men det blir så här ändå. Ifrån djupet av mitt hjärta formas orden jag printar ner och det är som att mina fingrar får ur sig alla orden som finns där som tankar i mitt huvud. Orden som spökar i mig dag som natt, orden som måste ut ur min kropp som inte längre orkar stanna kvar inombords. Orden som formas till meningar för att släppa mitt inre och komma ut för att äntligen lämna platsen där orden en gång var tankar som bara gjorde så ont.