Utmattningssyndrom – En dag hos läkaren, fortsatt sjukskrivning och depressioner.

033

Jag kände precis hur jag andades ut inför att skriva detta. En lång djup suck, ett andetag för att fylla mina lungor och för att orka formulera ner orden som finns där inom mig. Att lägga ett uttryck och ord för denna dag, denna snöiga och kalla dag, denna dag när det var minusgrader och jag först gick ut vid 14:00 för att bege mig mot bussen.

Bussresan och promenaden i Borlänge Centrum på väg mot Företagshälsovården var stressande. Det stod människor på stan där i Borlänge, och jag oroade mig för att träffa på någon jag känner. Den där känslan av att behöva prata när man redan är uppstressad och oroad inför mötet. Jag träffade ingen som tur var och lyckades ta mig fram till Företagshälsovården, gick upp och anmälde mig i kassan. Sedan fick jag vänta i ett väntrum där det kom människa efter människa. Jag satt och snurrade fingrar, kände flyktbeteende och rädslan av att sitta där. Hur kroppen skriker åt mig att fly, men det lilla sunda förnuftet man har får kroppen att stanna kvar.

När läkaren kom och ropade upp mitt namn trodde jag att svimningarna var nära. Jag följde oroligt med till hans rum och fick börja berätta min historia igen. Om varför jag är här, varför jag känner som jag gör. Jag fick berätta om mina mediciner och att jag knappt sover. Att mitt normala sömnmönster är att jag lägger mig vid 22:00 och somnar först vid 00:30-01:00 på natten och att jag vaknar vid 04:00 och somnar om igen vid 6:00 för att sedan somna om i ungefär 2 timmar till.

Min sömn var ett problem sa läkaren och något vi måste ta tag i, så jag fick ett recept på sömntabletter. Jag fick även reda på hur det ska gå med min terapi och vi diskuterade tiden för att bli frisk från detta. Jag hörde läkaren säga “Du har varit sjuk i två år, så det kommer ta ett år för dig att bli frisk“. Ett år! Jag vet att det här tar tid men tiden med ett år, det känns som en evighet. Jag tänkte där i mitt stilla sinne på tiden, fick frågan om vad det beror på att jag är här idag.

047

Jag vet ju varför, jag är den där duktiga flickan som aldrig är nöjd med min prestation. Läkaren frågade om jag gillar att klara saker och känna mig duktig, förklarade att oavsett vad jag lär mig eller hur kunskapssugen jag är ser jag aldrig att jag lyckats med något i alla fall. Det här skulle jag få hjälp med i terapin med beteendevetaren något som jag hoppas ska hjälpa mig.

Läkaren berättade även om resan ur det här, hur man kommer ut som en ny människa. Hur man går från att ha varit en person till en annan. Det märks ju redan idag, jag börjar tycka om saker jag inte tyckt om innan. Läkaren sa att folk som befunnit sig här skriver böcker, kanske är det dit jag kommer hamna? Eller vart kommer jag att hamna? Någonstans blir det ju i alla fall, man blir ju inte för alltid kvar här tänker jag. Men ett år, ni förstår inte hur långt ett år känns.

Hur som helst, var läkaren glad över att jag promenerar varje dag. Att jag ska göra saker jag tycker om, och undvika saker som jag inte tycker om. Jag ska fortsätta pressa mig själv att besöka butiker och umgås med människor. Ja och så ska jag börja med sömntabletterna också, dessa skulle inte vara beroendeframkallande i alla fall. Det kan ju vara bra för mig att få sova, jag tänker att sömnen är ett steg i att bli frisk det med.

Efter jag varit på företagshälsovården kände jag mig uttömd på energi, jag hade fått göra ett depressionstest och har depression i min utmattning även om depressionen gått neråt i jämförelse med i somras. Utmattningen är helt enkelt högre så där är det väl största delen. Jag blev sjukskriven i en månad till och jag ska fortsätta kämpa med det jag gör nu, promenera och göra saker jag tycker om.

Den här sjukdomen blir man först frisk när man prioritera sig själv. Jag har börjat både med yoga och meditation här hemma. Jag tar mina promenader och jag försöker att andas djupt istället för högt uppe. Vad man än säger och gör är detta ingen lätt resa man gör, den tar tid och energi. Det är en kamp som man måste kämpa med dagligen, den som hamnat här eller hamnar här vet precis hur det känns. Det är det sorgliga med allt, för man är så trött och slut. Ens energinivå är väldigt låg och ett möte med en ny person kräver all energi du har och lite därtill.

Utmattningssyndrom – När oron tar över i kroppen och känslan av att ingen tycker om dig.

img_2846

Jag sitter vid datorn, igår installerade ju Björn en ny hårddisk åt mig och det märks av att datorn går tystare och lugnare.

Något mer som är tyst och lugnt är hemmet just nu. Tvättmaskinen har just gått klart och jag ska hänga lite tvätt, om cirka en timme ska jag bege mig ut i ett kallt Falun för att åka till Borlänge och företagshälsovården och träffa läkaren där. Jag är nervös, varje nytt möte och varje ny människa som ska introducera i mitt liv får mig att vilja sprängas. Att öppna upp mig åter igen och berätta om varför jag mår dåligt, att vara oroad för att man ska uppfattas som man inte alls mår då dåligt som man gör. Man får någon skum bild i huvudet att människor tror så galet mycket om en som person.

Jag måste komma över den där känslan av att folk tänker saker om mig. Det gör jag via att försöka skriva på platser som Facebook och i min blogg, jag som under senare år inte orkat med att ens socialisera mig med nya människor måste nu göra detta. Jag känner ibland det som att jag börjar lära mig att leva igen, det är jobbigt. Det är ju en rehabilitering som jag skrev om för några dagar sedan, det är en ny period där jag ska lära om mig själv att göra helt normala saker utan att man ens tänker på det.

Jag minns för några år sedan när jag ofta fick höra att jag alltid var så glad. Jag har funderat på det där, att jag var så glad och hade energin. Vart tog den vägen? Och varför försvann den där glada människan? När försvann hon?

img_2839

Som liten var jag väldigt social, jag umgicks alltid med barn som barn. När jag tänker efter lekte jag alltid med någon ny och var inte alls rädd för att slänga mig in i en ny bekantskap. Sen blev jag åren innan tonåring och blev helt plötsligt väldigt noga med att inte prata med vem som helst, eller sticka ut. Min dåliga självkänsla och också rädslan för att misslyckas tog så mycket över, jag avskyr det där. Rädslan av att misslyckas och rädslan jag har för vad människor tycker och tänker om mig.

Jag önskar så att jag kunde vara en av alla människor som klev in i ett rum och kände mig omtyckt. Men istället är jag en person som kliver in i ett rum och genast tänker att ingen här tycker om mig, folk tycker nog inte jag är riktigt klok? Folk tittar på mig för jag nog sagt något dumt? Eller om jag träffar en människa jag tycker om, så vågar jag inte riktigt bli vän med denna personen eftersom jag någonstans tror att den ändå inte tycker om mig. Jag vill inte tränga mig på, det där är egentligen det mest jobbiga av allt. Att hela tiden misstänka att människor inte tycker om en, att alltid tro att folk nog tycker illa om mig som person.

Jag avskyr att alltid känna mig bedömd av den största kritikern som är mig själv. Jag önskar att jag kunde se allt bra jag gjort i livet, och att tänka att när jag möter någon ny människa så tycker den nog faktiskt om mig egentligen. Jag avskyr att se något jag skapat och tänka att någon annan skulle kunna göra detta så mycket bättre än mig. Varför kan jag inte bara tänka att det jag gör är bra nog? Att människor tycker om mig för den jag är? Varför kan jag inte bara älska mig själv, och känna mig nöjd och glad för det jag gjort? Varför är min självkänsla sådan att det jag gör aldrig är gott nog? Jag önskar så jag var en del av alla människor som ser sig själva som lyckade, varför gör inte jag det?

Idag ska jag till läkaren, och möta en ny människa igen. En ny människa jag ska öppna upp mig för och blotta min ödsliga själ för, någon som ska bedöma mig och göra en analys av den jag är. Idag ska jag kämpa mig igenom ett nytt möte och kämpa åter igen med känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att misslyckas och känslan av allt det som jag bär på. Det som jag hoppas terapeuten ska hjälpa mig med att överkomma.