Idag var jag som jag skrev tidigare på KBT. En timme med diskussioner där jag för första gången öppnade mig kring ett ämne som jag aldrig riktigt förstått hur djupt det påverkat mig. Ett minne och den delen som skadade min självkänsla och självkännedom. Tre år av psykisk mobbning som jag alltid undrar över varför jag var den enda som såg eller upplevde. Men är man liten tänker man inte på sånt här, jag vet det. Det är kanske någon som märker men små barn är inte lika utåt så de ser inte sakerna.
Idag poppade det ur mig känslan för min lärare jag hade på lågstadiet. Hur hennes påverkan av att alltid berätta för mig hur dålig jag vet, eller håna mig inför mina klasskompisar påverkade mitt mående. Hur jag gick ifrån att känna mig omtyckt till att få bilden av mig själv som hon som inte kan någonting. Hur hennes dagliga ord om hur dålig jag var, eller hur kompisar inte skulle leka med mig påverkade mig. Hur jag försökte berätta för andra senare om hur jag upplevt saken, medan andra alltid talade med denna människa med värme. Hon var ju så snäll? För mig fanns inget snällt bakom den människan, men hon var säkert snäll emot alla utom mig och någon till. Hon avskydde mig bokstavligt talat och det kände jag, hon sa det ofta till min mamma också på utvecklingssamtal. Hur otroligt dålig jag var på i princip allt, idrott, läsa och matematik. Hur värdelös jag var på att rita och hur dålig människa jag var, hon hatade mig utifrån och in. Vad jag gjorde mot henne har jag många gånger funderat över, vad fick henne att direkt när hon såg mig hata en sju till tioåring? VAD får en vuxen att psykiskt mobba någon i tre hela år? Att trycka ner ett barn till hon känner sig som just den personen man bestämt sig för att få henne till. Den värdelösa, den som aldrig skulle lyckas…
Hon skapade en person, en identitet i mig. Hon la grunden för vad min beteendevetare idag förklarade som en tatuering i mig. Trots att jag fick full pott på proven i fyran och aldrig berättade saken för resten av klassen, så var skadan redan skedd. När en kille i min klass vid musiken sa ”DU är ändå sämst i vår klass” när vi skulle göra något minns jag att jag tänkte att. Ja, jag vet jag är sämst. Vad han inte visste var att jag var den enda som fått full pott i klassen på både engelska glosorna och Sverigekartan. Det var vår och snö när dessa ord sas, och jag minns att jag började ge upp där och då. Jag var ju ändå sämst, precis lika sämst som jag upplevdes på idrotten i lagsporter var jag även sämst på alla ämnen i skolan. Det hade ju läraren också sagt till allihopa så det blev min sanning. Min del och mitt liv!
Jag gav som sagt upp. Jag ville inte mera, jag kände att mellanstadiet kunde skita sig och trots att jag älskade sång och musik och gick på kör, där jag till och med sjöng i kyrkan solo i kyrkan och fick massor med beröm för min sångröst gav upp den saken för att jag vid något tillfälle fick för mig att jag även var dålig på detta. Tror det var en blick av några tjejer från en annan skola som skapade känslan. Jag slutade sjunga och slutade även med dansen som jag tyckte var rolig egentligen, men inte ville fortsätta med för jag var ändå ordet igen SÄMST!
Jag började högstadiet, tiden när ens självbild skapas ännu mera. Jag var sämst ändå och trodde nog aldrig att människor tyckte om mig. Eller trodde jag var ganska säker på människors bild av mig, vem kunde tycka om mig? Jag ville helst inte sticka ut och gjorde saker jag än idag ångrar under min tonårstid. Jag gjorde saker som aktivt skadade mig själv, och jag åt inget. Jag berättade på KBT:n idag om hur jag höll mina tummar och pekfingrar emot varandra i nian och att det var någon liten glipa för midjan och jag tänkte att ”när dessa två rör vid varandra, då först är jag tillräckligt smal”. Det är sjukt men det var mitt första mål, förmodligen även målet som skadade min mage och som jag idag får lida med tack vara min IBS.
Jag gjorde allt för att känna mig duktig. Har undvikit att leka lekar med vuxna, spelar aldrig brännboll tillsammans eller kubb. Jag undviker sällskapsspel och kortspel, jag höll mig borta i från matematik som gärna sågs som något för alla de smarta i världen. Jag valde aktivt bort människor jag egentligen ville bli vän med, för att jag alltid känt mig sämre än alla andra.
När jag sedan fick min utbildning, mitt jobb eller allt annat jag lyckats med har det ändå aldrig gett mig den där tillfredsställelsen jag sökt. Jag har aldrig känt mig bra, jag har aldrig tyckt att mina högskolestudier varit tillräckliga. Alltid tyckt att andra varit bättre än mig, jag har aldrig förstått när någon kallt mig begåvad eller allmänbildad och ambitiös. Jag har bara trott att alla runt mig hånat mig. För det är ju så hon känner, hon den lilla sjuåringen inom mig som dagligen fick höra i skolan av en auktoritet att hon var värdelös. Det är hon sjuåringen inom mig som ger mig känslorna av att alltid vilja ha mera. Aldrig känna mig nöjd med det jag gjort, för hon inom mig vill så gärna känna själv att hon kan.
Jag satt där i fåtöljen på företagshälsovården och fick ur mig allt detta. Min prestige min känsla och fick lite svar, allt jag tänkt på i hela mitt liv. Min lilla hemlighet som skadat mig mer än den hjälpt mig. Alla år jag trott det var min uppväxt som varit boven, och visst finns det delar där med som varit jobbiga men den här delen var en vuxen som använde sin makt för att förstöra ett barn. Nu kommer jag få jobba med min självkänsla. Jag fick ett papper med mig hem att läsa, ett utkast på en bok som kunde vara bra.
Nu hoppas jag att alla jag någon gång känt, eller känner läser detta. Jag hoppas så att ni får veta mer om känslan jag burit inom mig hela mitt liv. Jag tänker inte längre skämmas för mina känslor. Jag är trött på att inte känna att jag duger, jag vill känna mig lika värdefull som alla andra. Hur förbannat svårt det än kommer att vara att en dag komma dit.
