Utmattningssyndrom – Att fira ”lilla-julafton” och att möta många människor.

Vi var iväg för att fira lilla-julafton nu på kvällen. Björns bror och sambo med liten bebis bor i Skåne och kom hit till Dalarna för att fira lite jul. Eftersom de kom nu så blev det en form av ”lilla-julafton” och vi åt jättegod mat, lite godis och glass. Det var även paketlottning och jag vann en brandfilt och trisslotter. Vann inget på Trisslotterna men brandfilten var perfekt. Jag är ju rädd för brand så allt som kan skydda mot sånt tas väldigt gärna emot för min del.

Jag mådde inte så bra idag, på insidan. Det började med stress då William uppfattat fel tid och stress och jag är en dålig kombo. Det lägger ganska snabbt ribban för mitt mående, huvudvärk kom smygande och jag kände ganska snabbt att alla människor fick upp pulsen. Trots att det är människor jag känner, människor jag träffat tidigare så är det som att ljud, skratt och rörelse får mig alldeles knäpp. Tog två Alvedon i hopp om att huvudvärken skulle släppa, det gjorde den.

Det gick ganska bra, även om jag känner mig osocial under tidpunkter. Jag drar mig undan det är det enda sättet för mig att förhindra att få en panikångestattack. Dock utlöstes den saken i mildare form i alla fall. Det var väl väntat, blev för mycket runt beslut och för mycket att lyssna på.

Dessutom funderar jag kring ljud. Hur sa jag någonsin klara av höga ljud igen? Människor i grupp, tallrikar som låter, skratt och rörelse? Min hörsel är ju helt galen. Nu blir jag inte lika skrämd av ljud som när jag mådde som sämst i höstas, då kunde ett prasslande löv få mig att börja springa i ren och skär skräck. Men nu är ljud mer irriterande, det liksom skär i hela öronen och kroppen på mig. Jag klarar inte ljuden, lika med starka ljus eller om någon smackar.

Jag märker även hur jag inte orkar fokusera på diskussioner runt mig. När flera människor pratar samtidigt, jag kan inte följa med i diskussionen och tappar fokus. Pratar dessutom någon med mig kan jag helt enkelt inte veta vad vi pratat om. Min hjärna kan helt enkelt inte behålla fokuset längre för att låta mig koncentrera mig på en diskussion.

Sedan är det tröttheten också, den förbannade tröttheten. Jag känner så ofta hur ögonen börjar ramla ihop på mig när jag fokuserat och umgåtts för länge. När jag tänker på mina 1,5 till 2 timmars arbetsdag fyra dagar i veckan nu hela januari och tills sportlovet i februari känner jag en rädsla över hur trött jag förmodligen kommer att vara. Jag lovar nämligen att det finns en risk att jag somnar på bussen på vägen hem.

Det kommer en tid när jag kommer hålla fokus igen, men frågan är när huvudet är moget för den saken? Kommer huvudet någonsin bli normalt igen? Det jag läser är ofta berättelser om hur man ser att hjärnan blivit negativt påverkad av just utmattningssyndrom, att den aldrig blir sig lik igen. Att man skadat sin hjärna, det skrämmer mig. Jag som alltid skött min kropp, jag som aldrig rökt en cigarett för jag är så rädd om min kropp. Jag som valde bort festlivet när jag fick barn, jag som försöker leva giftfritt och rent. Jag kan ha skadat min hjärna för att jag trodde att jag behövde prestera, det är ju helt sjukt.

Idag har jag många tankar i huvudet gällande mitt utmattningssyndrom. Jag hoppas lite sömn över denna natt ska lugna hjärnan något.