Det är val idag, även om jag redan nyttjat min rösträtt i form av att förtidsrösta är det ändå idag det är valdagen. Dagen innan man vet någonting mer än det lilla val man själv gjort. Jag tänkte skriva om val idag, inte i politisk mening utan ur mitt liv om valet av livets vägar.
När jag började blogga 2004 hade jag gjort det största valet hittills i mitt liv. Jag hade valt att bli mamma. Jag valde att skriva ner allt som skedde under graviditeten i min dagbok på en sida vid namn Lunarstorm. Varje dag skrev jag om livet, hur det kändes och delge mitt liv för människor jag kände eller som var totala främlingar för mig egentligen. Jag valde att utan jobb, utbildning och även partner bli mamma. Det beslut jag aldrig ångrat, men ett val som var helt rätt för mig.
Utöver detta livsavgörande val så gör jag precis som andra val hela tiden. Val som på ett eller annat vis banar vägen i mitt liv, vissa val kan jag styra andra är med påverkan av någon annan. Någonstans är det ändå mina egna val som oftast känns bäst i magen, valet där jag lyssnat på mitt hjärtas röst.
Men så finns det val efter vägen som jag inte kan påverka, val jag blir tvingad till att ta del av och som får mig att må dåligt. Jag är en orolig själ, jag tror många gånger att jag nog inte är skapad för denna stressade del av världen. Jag borde bo i ett lugn, där valen inte var lika livsavgörande. Där jag själv tog hand om mitt utan påverkan av alla faktorer som stressar mig dagligen. Där jag slapp ha en rädsla över att bli sjuk, eller slippa rädslan över att träffa någon jag inte vill möta.
Jag önskar mig en lugn plats där livet bara fick vara, där jag kunde andas frisk luft utan att känna att jag måste prestera något eller göra andra i min väg glada. Där jag slipper överanalysera varje litet ord någon sagt till mig eller om mig. Jag önskar mig fri från känslan av att oroa mig över livet och de val jag gjort eller kommer göra idag och främst framtiden. Jag önskar mig fri från att av ett minne svepas över med ångest över något som skedde i min barndom, ungdomsår eller i vuxen ålder. Jag önskar mig fri från känslan att alltid planera för framtiden, att alltid se katastrofer kring mig som är min strategi för att överleva.
Med trauman som jag upplevt, har mitt huvud lärt sig att ha en plan för allt. Plan för att slippa drunkna när nästa katastrof inträffar, jag vet att när något känns för bra kommer käftsmällen att smasha mig tillbaka till verkligheten så som den är.
Det finns val som gjort mig lycklig som valet att bli mamma. Men så finns det val som gjort mig olycklig och som jag omöjligt kunnat påverka för livets väg tagit mig ditåt.
Jag önskar mig fri från min inre oro, jag önskar mig fri från val som skrämmer mig och val jag inte kan påverka. Jag önskar så att min psykolog och det faktum att jag går och pratar med någon äntligen ska få mig att våga tala, att reda ut vägen och att bli fri. Att jag är en känslomänniska är konstaterat, att jag lider av PTSD lika så, men jag vill bli fri så som fåglar på himlen. Fri att andas och fri att leva mitt liv utan oro, men något sker runt mig. Jag gråter hos psykologen numera. Jag har aldrig gråtit tidigare, trots att jag gått hos skolpsykologer, skolkuratorer, BUP och öppenvården. Trots att jag gått hos terapeuter som vuxen har ingen lyckats nå mig där på insidan, eller fått mig att öppna min mörka box.
Men nu hon min psykolog har på något vis lyckats öppna min lilla box och alla mina känslor flödar ur min kropp. Jag gråter, stundvis skriker mitt inre. Jag har upplevt sorg, katastrof och vrede. Ilska och ledsamhet, men även mycket kärlek i mitt liv. Tyvärr har sorgen, ilskan, vreden och rädslan till slut fått övertaget kring mig fullt ut. Trots att jag aktivt gjort val för att hamna här, så kom jag hit en dag. Men det viktigaste valet jag gör i livet just nu är att äntligen bli fri från mina inre demoner. Fri från rädslan, fri nog att kunna andas. Jag gör det viktigaste valet i mitt liv just nu, jag väljer vägen att bli totalt fri!
Madeleine Stenberg 
