
På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns ”problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.
Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.
Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.
Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.
Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?


























Denna lilla filur skapade jag igår på julafton.

