På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns ”problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.
Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.
Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.
Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.
Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?
Lycka till med tentamen 🙂 Vad roligt att du valde en avhandling som du tycker är intressant 🙂
Tack ?.
Jag blev alltid kallade för problembarn förr så jag kan verkligen relatera till ditt inlägg!
Problembarn är ett typiskt begrepp vuxna använder när de inte lyssnar till barnet. :/
Vilket intressant ämne och många intressant tankar runt det.
Vad var bleksiktiga förresten?
När jag släktforskade lite så såg jag i kyrkböckerna att min mammas farmor antecknas som döfstum men på hennes man så står det hans yrke istället, trots att jag vet att bägge var dövstumma . Och i skolan hade min äldsta det väldigt tufft, en del saker han kunde ha fått hjälp med OM han hade en diagnos fick han aldrig hjälp med och när jag pratade med rektorn om det så var hennes åsikt att ”det diagnosticeras alldeles för mycket”..
Kanske hade hon rätt men att en liten kille fick sitta i korridoren och rita istället för att delta på mattelektionerna ger inte särskilt bra verktyg för att klara av matematik resten av skolgången..
Så fint att du tycker det :). Bleksiktiga typ det vi idag kallar för deprimerade enkelt beskrivet :). Det den skolan gjorde är helt fel, det ska aldrig krävas en diagnos för hjälp. Dessutom så ska ingen elev behöva sitta utanför klassrummet hela dagarna heller. Klassrummet ska anpassas så eleven ska kunna vara med i klassrummet. Det är rektorns uppgift att se till att ordna sådant här. Blir så oerhört besviken på så många skolor som inte tar sitt ansvar :(.
Det väcktes lite liknande tankar hos mig också när jag läste den lilla specialpedagogiken som ingår i vanlig lärarutbildning. Det är tänkvärda och viktiga funderingar du tar upp
Visst är det så, det är mycket där man kan ställa sig fundersam kring. Vad är det som gör att vi letar efter saker som avviker, samt om något ”avviker” varför får den inte vara lite avvikande då? Hur kommer det sig att samhället strävar efter symmetri istället för det asymmetriska 🙂
Intressant och skrämmande, för det är ju så det är…
man letar fel och sätter en diagnos å sen typ så är det klart då har man gjort sitt 😉
Ja och det sjuka är att samhället gjort så i så himla många år 🙁
Så mycket sant du skriver, däremot kan ju vissa bli hjälpta av diagnoser, men kanske om skolan inte var så låsta att en bit papper måste intyga att kidzen har problem.
Tänker då framförallt på mina egna där dottern har dyslexi och min bror fick adhd dokumenterat som vuxen. Hade han fått hjälpen tidigare så kanske skolan varit enklare. Dottern fick låna en egen dator på skolan efter sin diagnos. Så jag är både för och emot det ?
Grejen är den att en skola som är låsta till papper gör fel. Inga elever behöver en diagnos för att få hjälp, det skall ges hjälp till eleverna ändå. Det är vissa kommuner som går mot skollagen. Hjälp ska man få oavsett dokumenterad diagnos eller ej :).
Åh, jag håller helt med dig! Varför måste vi ha diagnoser på alla beteenden som anses avvikanden från dagens norm. Vissa typer har behövts för artens överlevnad, tex det som idag klassas som adhd. Mycket läsvärt blogginlägg!
Ja det är verkligen något jag ofta ställer mig frågande till, det är helt galet :(. Ja exakt så är det ju, alla olika former av vilka vi är behövdes för vår överlevnad men nu ska det medicineras bort.