Kategori: Lärarprogrammet

Känns som jag har världens skavsår i ögonen, har ju linser och tror mina ögon sagt lite snabbt nej så nu är glasögonen på. Våga vägra glasögon, usch. Jag önskar jag tillhörde gruppen som ser snygga ut i brillor, nu är jag inte begåvad med det så jag antar att jag får nöja mig med att se ut som en ja vad vet jag?!

William glor på sommarlovsmorgon eller ja vad det nu heter på kvällarna. Vi ska fortsätta läsa lite Mimmi-böcker om ett tag. Läste ut en ettas dagbok idag och gud vad han skrattat, och jag med. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig vissa gånger och William skrattade ännu mer så ja det var kaos. Jag säger då att det är en himla tur att det finns barnböcker annars hade jag inte kunnat skratta, vuxen böcker är tyvärr inte lika roliga som barnböcker.

Månadshandlade idag, blev helt JIPPI på maxi dag när jag hittade en låda med 10 kr för allt godis som var i där. Jag grävde och for runt i den där lådan likt kärringar gör på Lindex i 10 kronors lådan för trosor. Toppen att plocka fram på lördagar så slipper man köpa lösgodis eller smågodis. Vad säger ni? Jag varierar mig i det där.

I alla fall så gjorde jag något så glamouröst som fiskbullar och potatis till lunch och till middag varma mackor. Eller jag fick äta varma mackor själv för William skulle ha rostade sa han. I alla fall så spelade vi lite familjespel med Björn innan lunchen och sen drog Björn hem.

Imorgon har jag seminarium i religionsvetenskap och William drar till Parkens Zoo i Eskilstuna med Björn och Björns bror. Jag ska passa på att träffa Lisa på eftermiddagen och ta en kopp kaffe innan hon drar till jobbet.

Var väl min dag i stort, och inga foton har jag heller.

Jag och William diskuterade vad han vill bli när han blir stor. Han vill jobba, det är hans stora mål. Jag frågade honom om han inte vill plugga? Han verkar inte som det. Så sa jag, att egentligen vet du väl inte ens att jag kan jobba? Du har ju alltid haft mig hemma pluggandes. William bara; Mmm det är ju det du gör, du pluggar. Det blir nog märkligt för honom om ett år när jag tar min examen. Jag har pluggat nästan hela Williams liv. Jag började när han var tio månader att läsa och nu är han snart sju år. Det betyder att jag som hans mamma läst i hela hans liv. Först läste jag ju in gymnasiet via NTI-skolan distans (vuxenstudier) när jag var tjugoett och sedan läste jag tills jag började på högskolan. Visst har jag jobbat lite då och då, timmar men aldrig haft ett måndag till fredagsjobb. Jag har alltid varit den pluggande morsan. Det blir konstigt för William när jag börjar jobba tror jag, för honom är det mer naturligt att se mig vid skolbänken. När jag är klar nästa vår har jag pluggat i 7,5 år sammanlagt. Det är många år, men jag har nått mitt mål att bli något att lyckas med något. Vara någon, jag blev någon trots allt.

För andra låter det nog konstigt att jag ser det så märkligt att jag kommit hit där jag är idag. Att jag tänker att jag lyckats och känner mig så stolt över mig själv. Det kanske rent av låter märkligt, men för mig är det ett bevis och ett tecken på att alla människor kan lyckas. ALLA människor kan nå sina mål trots att vägen inte är rak och blommig.

Jag minns mitt liv innan jag fick barn, trots att det ibland känns som glimtar ur det förflutna. Jag minns hur jag var och vem jag var. Hur jag alltid trodde att jag inte var värt ett skit, att ingen skulle sakna mig om jag försvann. Jag minns hur jag kände mig som jag var den sämsta människan i världen och hur bra det kändes att inte äta för jag så straffade mig själv. Jag minns hur min lågstadielärare berättade dagligen hur dålig jag var och att jag aldrig skulle lyckas med någonting. Jag minns hur det kändes att vara den eleven som var dålig, inte hade de rätta kriterierna. Jag var ingen, jag minns också hur jobbigt det kändes att vad jag än tycktes göra så levde jag aldrig upp till de förväntningar och drömmar jag hade. Jag minns när jag slutade skriva för jag ansåg mig själv vara sån idiot. Jag har alltid varit cyniskt och aldrig trott på kärleken. Jag minns när jag ringde mamma på BB den lilla stunden jag och William var där, jag tittade på William och sa ”Mamma, jag har aldrig älskat någon så här mycket”. Jag älskade honom så, jag älskar honom så. Kärlek, jag ville ha barn för jag ville känna kärlek. Den där kärleken jag visste skulle göra mig lycklig, för mig är mitt barn kärlek och lycka. Att vara mamma ger mig en tro på att kärleken finns, styrka och mod. Jag var ingen men jag är någon jag är en mamma det finaste man kan vara.

Jag kanske aldrig haft en fast tjänst, rest jorden runt och tagit studenten, aldrig jobbat ett måndags till fredags jobb och dragit ut på krogen med jobbet en onsdag, fredag och lördag. Jag valde att bli mamma under den perioden i livet när andra valde ovanstående ting, men jag ångrar inget jag är glad för att det blev som det blev. För hade jag gjort allt detta hade jag aldrig varit här där jag är idag; En studerande mamma som trivs med det hon lyckats med, det här är jag och mitt liv. Jag har valt mitt liv och jag lever mitt liv precis som jag vill att det ska levas.

Har fått massa fina kommentarer jag inte haft tid att svara på. Har lite fullt upp just nu, men om allt blir som planerat har jag tid från och med ikväll. Just nu ska jag till högskolebiblioteket och kopiera lite texter, sen har jag seminarium klockan 13.00-14.30 så då ska jag passa på att vara aktiv där. Ska på ljusparty ikväll, kommer dock som det ser ut nu inte handla något, får så sjukt lite CSN denna månad eftersom det är ett visst glapp mellan sommar och höst/vårstudierna. Ska läsa i sommar också, kanske glömt tala om detta? Jag vill att William ska få sommarlov och själv vill jag kunna göra saker på sommaren inte jobba vecka efter vecka och helg efter helg och missa en hel sommar med William.

Nu ska jag ta och duscha, tiden går ju så fort framför datorn.