Specialpedagogprogrammet

Scandic Västerås.

Madeleine Stenberg 1 februari, 2019 26 Kommentarer

Då har jag återigen spenderat en natt på Scandic i Västerås. Jag gillar deras hotell. Speciellt då jag sett förändringen sedan förra året. Helt galet egentligen att jag har två nätter till där den här terminen, och sedan skulle jag tippa på tre till hösten, på våren ska jag skriva mitt examensarbete och då kommer jag förmodligen inte sova där alls.

När jag kom till Scandic igår efter en dag på Mälardalens högskola. La jag mig i sängen, pratade i telefonen och läste bloggar. Jag får någon form av avkoppling när jag befinner mig så där på hotellet.

Jag tycker om rummen på Scandic. Det känns fräscht och trevligt. Många går nog ner till baren, eller till bastun och bassängen. Men jag orkar inte med sådant utan vill bara ha lugnet på hotellrummet.

Sängen är ändå ljuvlig. Jag har sovit som en prinsessa i natt, det är något speciellt med så där släta lakan. Hör att man har mangel på hotell, ibland tänker jag vad det skulle vara grymt med manglade lakan hemma med.

Jag gillar verkligen detta, just att det står 333 liksom. Har alltid gillat siffror på rad så där.

Men det bästa med hotellnatt är ändå frukosten. Jag tog först detta, en smörgås med ost och paprika samt en melon. Sedan en kopp kaffe med mjölk till.

Sedan tog jag äggröra, och naturell yoghurt med kokosflingor och torkade frukter samt lite fröer.

På plats i Västerås, och Mälardalens högskola.

Madeleine Stenberg 31 januari, 2019 19 Kommentarer

Så var jag återigen i Västerås och på Mälardalens högskola. Kom fram vid 8:10, skönt att bara sitta en stund och blogga innan jag börjar min fjärde termin av sex. Helt galet att det är så lite tid kvar nu, förstår knappt hur det här gick till.

Ser framemot en dag med studier, och energi. Det känns verkligen som att det är precis vad jag behöver. Få öppna upp mina känslor för vad jag tror på och tänka på saker jag gillar.

Knutdagen, en söndag & att varva ner.

Madeleine Stenberg 13 januari, 2019 18 Kommentarer

Så var helgen över, får alltid lite smått med känsla av maktlöshet när det är söndagskväll och jag vet att nu är helgen slut. Lite som tjugondag Knut idag, när julen slängs ut. Den slängdes visserligen ut redan förra helgen här, men ändå det är så tydligt att nu går vi vidare med en ny vecka och nya utmaningar.

Veckan som kommer ska jag jobba måndag till torsdag. På tisdagen ska jag på Mediyoga igen, och på torsdagen efter jobbet tänkte jag sätta mig och skriva på min tenta som ska vara klar den 11/2 kan vara skönt att gjort klart det mesta redan nu. På fredag ska jag fixa naglarna och sedan är det helg igen. Veckan kommer att gå fortare än det känns just nu.

Får dock säga att jag är stolt över att jag nu är inne på min dag 6 av att äta. Det är stort för en vecka sedan åt jag inte alls så. Jag hoppas det här kvarstår, jag upplever även att magen är något lugnare än annars. Men inte helt, det är klart att den spökar. Men vem vet jag kanske får ordning på magen nu. Det hoppas jag, och på att må bra det är väl den viktigaste punkten. Att bli fri från min självkritik och min rädsla för mat.

Scandic hotell i Västerås.

Madeleine Stenberg 7 december, 2018 20 Kommentarer

Igår runt 15:30 befann jag mig på Scandic hotell i Västerås efter en lång dag på Mälardalens högskola. Vi hade seminarium och föreläsning, känns alltid bra när man är här på plats. Dock är det så i år att jag inte känner samma entusiasm som förra året, jag har tappat den där känslan jag hade då. Min mormors dödsfall har helt enkelt det största fokuset i mitt liv. 

Jag vet att när folk frågar, hur mår du? Så förväntar de sig att jag och alla andra ska säga ”det är bra”, men det gör jag inte jag säger att livet är jobbigt. Varför ska jag ljuga? Det är som att man gjort ordet ”hur mår du” till ett ord ungefär som ”god morgon”. Båda dessa är också saker som alltid stört mig, vem har sagt att min morgon var speciellt god? Jag brukar alltid säga hej i ren protest.

Hur som helst i skrivande stund sitter jag på Mälardalens högskola. Vi börjar om två timmar men jag är så morgonpigg och kan således inte hänga kvar på hotellet, så åkte till högskolan istället. Här kan jag sitta ifred men samtidigt med människor runt mig i rörelse. Dessutom kan jag här producera lite blogginlägg i lugn och ro. 

Stundvis önskar jag mig vara mindre morgonpigg, men det är helt enkelt inget som funkar på mig. Jag går hellre upp och startar dagen än att ligga kvar i sängen en längre tid. Det är skönt att bara få vara känner jag.

Sängen var i alla fall galet skön att sova i, och lika så hotellfrukosten. Visst är det ändå något speciellt med hotellfrulle? Det är verkligen bland det godaste jag vet!

Man blir ju mätt i magen för hela dagen, efter hotellfrukost. Det blir helt klart en lättare lunch för min del idag. Scandic Västerås levererade som alltid!

Specialpedagogprogrammet – I Västerås.

Madeleine Stenberg 6 december, 2018 34 Kommentarer

Befinner mig i Västerås på Mälardalens högskola, bredvid mig står det en kopp kaffe. Jag sitter och väntar på föreläsning och seminarium. Får hoppas att det går bra, känner mig mest osäker på vad vi ska göra, anser att det är dåligt med information.

Ikväll ska jag sedan åka hotellet, tänkte sätta mig och titta på 36 dagar på gatan, har sett tre avsnitt så tänkte se klart resten. Ett väldigt viktigt program som det flesta av oss borde se. Som specialpedagogstudent blir jag gripen eftersom jag någonstans vet att detta är vägen som elever med diverse handikapp kan hamna i om inte samhället hjälper till.

Det är sorgligt hur samhället istället för att ta hand om barnen skyller på varandra. Föräldrar skyller på skolan, skolan skyller på socialförvaltningen, socialförvaltningen i sin tur skyller på vården, vården i sin tur skyller på diverse olika instanser hos sig, och så går karusellen runt. Att barnen hamnar i mitten, och aldrig får hjälpen är det som att ingen ens tänker på. Det hade varit bättre om alla från föräldranivå till diverse olika hjälpnät kunde hjälpa och stötta  varandra mot det verkligen problemet.

Vilket är att ingen regering bryr sig eller brytt sig om de utsatta i samhället! Att det aldrig finns tillräckligt med pengar, och att politikerna fullkomligt skiter i människorna oavsett politisk ideologi. Det är vi som röstar men sedan händer det ändå inget, och att skylla detta på regeringskaoset som är nu går inte, denna nermontering av skola, vård och omsorg har pågått i små steg under hela min livstid vilket är 34 år, och säkert innan det också.

Nej det är inte föräldrar, socialförvaltningen, skolan och vården som bär ansvaret för att barn inte får den hjälp de har rätt till. Det är politikerna som styr men inte lägger in tillräckligt med pengar, och istället för att lyssna på personer som kan sina yrken kör sitt eget race på vad de tror att vi behöver. Det är inte diverse kompetensutbildningar som behövs, det är pengar, resurser och tillräckligt med människor för att kunna arbeta med uppgifter utan att någon ska bränna ut sig på kuppen.

Brukar inte skriva sådant här, men det är någonstans det här som är vad jag brinner för, men systematiskt har valt att inte skriva om. Jag vet nämligen att människor är lärda att ta politikerna i försvar, och i samma ställe lärda att skälla på arbetarna och föräldrarna. Politikerna är som samhällets kungar, och de som ska arbeta efter politikernas lagar är istället de svagaste som ska lyda kungen utan värde.

En inlämnad fältuppgift.

Madeleine Stenberg 3 december, 2018 10 Kommentarer

Så har jag nu lämnat in min fältuppgift. Någonstans trodde jag mig nog inte lämna in den denna gång. Insåg att vi även har en till uppgift som ska lämnas in men då i januari. Jag ska försöka att skriva på den till helgen, sedan torsdag och fredag nästa vecka. Då kanske man bara kan sitta ner och finputsa den vid slutet sedan där i januari.

Efter jag varit på Dala ABC idag gick jag hem och tvättade, det behövdes. Nu är sängkläder nytvättade och William har fått rena sängkläder i sin säng tills han ska sova ikväll. Just sängkläder tvättar jag en gång i veckan, jag älskar att lägga mig i renbäddat.

Min vän Lisa skrev till mig och frågade om vi skulle ses. Jag beslutade mig för att det var en bra ide, att få komma bort en stund och rensa tankarna från hemmet. Så åkte hem till Lisa åt pepparkaka och drack te, lekte med hennes lilla Alice och pratade om livet med Lisa.

När jag kom hem senare så la jag mig och sov en stund. Det är mörkret, och kombinationen med en djup sorg och griper dag i mig. Jag ser henne framför mig när jag tänker på henne. Min vackra mormor, det blir så påtagligt så här nära julafton och kanske främst nyårsdagen då hon skulle fyllt 89. Mamma skrev på Facebook idag hur hon ska lära sig leva utan sin mamma, jag tänker detsamma. Hur ska jag lära mig att leva ett liv utan min mormor? Hon var som min mamma, det har varit en gåva att ha två mödrar i mitt liv. Nu är den ena borta för alltid och det gör så ont. Trots att jag vet att hon dog med vetskapen om hur mycket jag älskar henne, så känns det ändå så smärtsamt att vara kvar och sakna.

Man lär sig acceptera sorgen men den slutar aldrig. Nog för att jag som nioåring sörjde min pappa när han dog i en bilolycka. Att jag sörjde min morfar när han dog i cancer när jag var tretton år. Men ingen sorg har någonsin gjort så ont som denna att förlora min mormor vid trettiofyra. Jag saknar henne så. Det känns så fruktansvärt att cancern tog henne, hon som var så pigg och frisk. Ingen kan stå mot cancern när den väl vill vinna striden. Det är därför jag numera är stödmedlem i cancerfonden.