Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.
Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!
Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.
Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.
Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.
Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.
Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.
Förra veckan skrev jag att jag köpte en Muminmugg med Snorkfröken då jag insåg att den skulle försvinna. Det betydde istället att en helt ny mugg med Snorkfröken skulle komma och den köpte jag på Åhléns med ett presentkort. Först gillade jag den inte speciellt mycket, jag vet inte tyckte den kändes tråkig på grund av den lila färgen. Men när jag såg Snorkfröken i sin bikini i spegel fann jag en viss kärlek för den, kanske för att man någonstans själv tittar så på sig när man står i spegel. Den kändes fin på något sett, vem är man egentligen som har rätten att klanka ner på den kropp man har? En kropp som burit barn, en kropp som burit mig när mitt inre rasat! Nej fy jag har ingen rätt att göra så mot min kropp, den här muggen kanske blir den stöttepelare jag behöver i min kamp mot ätstörningarna.
Det slog mig när jag gick igenom mina bilder i telefonen hur ofta jag ser mig själv med sådan elak blick. Jag dömer och klankar ner på mig själv, mobbar mig och min kropp. Ger den hårda ord och tänker tankar på hur jag borde svälta mig själv. Varje morgon går jag upp och tänker samma sak, jag borde leva på soppa. Inte äta något annat, dricka enbart vatten och helt ta bort bröd, kolhydrater, morötter, frukt och aldrig äta onyttigheter i form av socker. Fett borde plockas bort helt, kanske man kan leva på makrill?
En människa med sunt tänk sitter just nu och tänker ut diverse olika mat jag kan äta. Prova viktväktarna, prova LCHF, Cambridge funkade åt mig! Börja på gym! Allt detta tänker människor i all välmening men för mig, med min ätstörda hjärna blir det bara en trigger. En slags kamp om att svälta mig till bristningsgränsen.
Jag går varje dag minst 10000 steg, det är hölsosamt och bra. Problemet är att även den saken är en trigger för mig, någonstans vill jag bara ha mer. Söker kicken, jag tänker på hur jag efteråt ska lägga mig hungrig. Den där galet tillfredställande känslan av att inte ätit och känna magen kurra. Hur jag haft kontrollen nog att inte ätit något. Eller lyckan i att se något kilo försvinna från vågen.
Det gick så bra på behandlingen på Dala ABC, men sedan när alla runt mig pratar hälsa. Eller vilken form av mat man borde äta och undvika. Det är ett rent helvete bokstavligt talat för mig med ätstörningar. Att höra hur någon sprungit, eller diskuterar matens innehåll.
Jag vet inte vart det är meningen att min text ska landa. Kanske i ett försök för mig själv att väcka min egen acceptans för den sjukdom jag lever i. En sjukdom som kommit tillbaka mer och mer. Från att jag skötte frukost, mellanmål, lunch och middag samt kvällsmål till att helt börja skippa vissa måltider igen. Eller ställer mig tvångsmässigt på vågen och tvångsmässigt motionerar lite extra för att allt handlar om vikten igen. Förbannade ätstörning, när ska du släppa taget om mig? När ska du låta mig bli fri?!
Så var det alltså onsdag då. Befinner mig fortfarande i sängen men ska alldeles strax gå upp. Känner mig svullen efter gårdagens matfest på studiedagen.
Det känns som att jag helt kom ur allt efter behandlingen. Det gick så bra när jag var på Dala ABC med regelbundenheten, men när jag släpptes fri kom allt tillbaka igen. Så här efteråt inser jag att 1 dag i veckan i 8 veckor förmodligen var fel behandlingsform för mina ätstörningar. De är helt klart tillbaka och har mig i sitt våld igen.
Jag försöker tro mig men det är absolut inte så lätt som det låter. Jag måste kämpa på, stundtals undrar jag dock om det är dags att skriva in mig igen. Jag får se, ger det till jullovet.
Det finns regler på hur mycket du som människa får och bör dela med dig av i samhället. Det är någonstans helt okej att dela med sig av det lyckliga men sällan det olyckliga. Du får berätta om allt det där bra som hänt i ditt liv, men till en viss gräns förstås det får inte handla om regelrätt skryt men möts människor förväntas du framhäva hur glad du är och att allting är bra. De få människor som istället är ärliga skapar en viss form av obehag och sådant gillas inte för vi ska någonstans berätta det bra för att göra andra nöjda.
För mig medför detta att jag ständigt känner mig som en lögnare när jag automatiskt utan att tänka mig för svarar: ”Det är bra” när någon frågar om allt är bra. Det är vad människan i form av mottagare vill höra, att allting bara är bra. Men det är sällan så att livet alltid är bra, jag kan må skit och ändå svara att allting är för förbaskat bra.
När jag var tonåring öppnade internet nya vägar i kommunikationen. Jag och de som var tonåringar när internet verkligen öppnades upp med Lunarstorm, Skunk, Playahead och liknade tjänster var de första ut att prata om vårat mående. Vi skrev i Dagböckerna på dessa sidor som skulle vara första steget mot bloggar om vårat mående. Vissa av oss, sådana som mig mådde skit och vågade för första gången tala om det istället för att som tidigare generationer lida i tystnad. Medan de vuxna då förfasades över att människor med ätstörningar, psykisk ohälsa eller andra likasinnade möttes helt öppet på nätet runt om i Sverige så fann vi en gemenskap vi finnas där för varandra, vi var inte längre ensamma.
Så har min blogg någonstans fortsatt, precis som den där fjortisen som satt på Skunk och Lunarstorm, har jag fortsatt skriva om att livet inte alltid är så ljust och perfekt som det gärna ska visas i det verkliga livet. Jag har lärt mig att mitt psykiska mående är något jag kommer få leva med, i en karusell som far upp och ner. Mina ätstörningar kan jag bli fri ifrån, bara jag fortsätter kämpa men de och mitt mående hänger samman.
Jag vet att många som läser här nog förfasas över min ärlighet i att våga skriva så öppet om mitt inre man får inte göra det, och speciellt inte som vuxen människa. Samtidigt är det så att det är i bloggen jag kan få ur mig min insida och släppa ut det jag inte kan berätta i den talande formen. Jag kan må skitdåligt här och det känns okej, jag slipper se människors obekväma blickar om jag tar upp mitt mående. Här får jag berätta med mina ord, och lämna allt för att känna mig gladare och lugnare efteråt. Jag skriver min historia här, mina tankar och mitt liv. Jag är en känslofylld människa. Högkänslig, ätstörd person som lider av posttraumatiskt stressyndrom, den människan behöver få ur sig orden för att fungera som en gladare människa i vardagen. Så jag får ut mig dem via det skrivna språket och mår bättre som person och individ under kuppen. På så vis blir jag en bra och glad person i vardagen, när jag får överlämna sorgen till internet för en stund.
Det är söndag, jag har inte varit ut på någon promenad idag och igår var det heller ingen längre promenad. Ska ut och gå tipspromenad i Kniva senare och tänker att det då kommer ge mig promenad i alla fall. William ska laga köttbullar åt oss till kvällen så enligt mina beräkningar blir det nog i samband med att vi tar promenaden.
Jag pratade med dietisten i veckan. Hon tyckte att jag var stressad och måste tänka till kring kosten och motionen. Det är klart att det blir mer åt tvångsmotions för mig än enbart en skön stund för kroppen. Jag önskar någonstans att intag av mat kunde komma till ett lugn hos mig, men denna sommar har verkligen inte varit bra för mig. Jag har helt tappat rutinerna med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål med normal motion däremellan. Istället har jag frukost, kanske mellanmål och lunch, glömmer oftast mellanmålet och äter middag och kvällsmålet? Ja du, det är som bortblåst. Det handlar inte om att jag inte vill, utan mer att jag glömmer. Rutinerna är liksom sprängda, jag vet att när jag börjar jobba igen kommer det falla naturligt. Då kan jag lägga in mat efter rasterna och det blir lättare men nu, det går inte.
Det är ett evigt jobb, hur gör andra? Sitter rutiner för mat inne hos alla utom mig? Det känns så, det känns som att nästan alla har rutin och naturligt matbeteende. Jag känner ju inte ens mig hungrig på mellanmål om det nu inte är så att jag startat dagen med två timmars snabb promenad efter frukost men annars. Jag kan lätt vara utan middag, lika så känns det som att jag inte äter så sakta som jag borde. Jag är visserligen sist kvar med maten numera det var jag aldrig förut, men ändå det är svårt.
Antar att det här bidrar till att jag dimper i mitt humör också, känner mig inte helt på topp, jag hoppas det vänder snart.
Nu när jag börjat motionera, så kommer också mina osunda känslor som ett brev på posten. Det blir så svårt att verkligen veta när motionen är normal och onormal. Jag går över 10 kilometer varje morgon, och frukosten den bränner jag upp på den motionen. Problemet är dock att dagar som idag, när regnet öser ner får jag panik. För nu kan jag inte gå ut, det bidrar till ett dåligt samvete och där jag genast känner hur min ätstörning hugger tag i mig. Någonstans är det lika med motionen eftersom det triggar att promenera mera, jag älskar att se hur stegen ökar på stegräknaren och någonstans kunna tänka att det där har jag gått.
Jag är en allt eller inget person, det betyder att jag ger allt på något när jag vill. Men när det är något jag inte vill, finns det inget utrymme för saken. Är det svårt att förstå? Egentligen inte, jag tror det helt har med mina ätstörningar att göra. Antingen går jag helt in för att motionera, banta eller vad det nu må vara eller så hetsäter jag. En fördel med min behandling är att jag numera känner när det är stopp, det gjorde jag aldrig förut. Idag åt jag lite godis och så är det bra sen. Jag behöver inget mer och då är det också så, förut smällde jag med lätthet i mig godis men så är inte längre fallet.
Däremot har jag problem med frukosten och att veta hur jag ska hålla mig mätt på den. Det är nämligen så att nu med motionen så är jag så himla mycket hungrigare vid mellanmålen. Imorgon ska dietisten ringa mig och det blir bra, nu kan jag få hjälp med hur jag ska äta för att behålla energin. Det är just det här som är så svårt, att äta och få energi samtidigt som jag motionerar för välmående och hälsa.
Men när blir träningen osund? Är det när man känner som jag idag? När det är en besvikelse att regnet faller på morgonen. Jag vet inte, det är så himla svårt att till fullo veta.
Så har jag gått på mitt sista besök hos Dala-ABC, eller ja det kommer bli ett samtal om 1-2 månader därifrån men inga fler grupper. Idag så pratade vi om framtiden och sedan gick vi ut och åt sushi tillsammans. Det har varit fina kontakter med personerna i gruppen och jag hoppas verkligen vi möts igen.
Annars har jag läst klart en bok. Inte jättekonstigt för idag började nämligen regnvädret som enligt prognosen på YR tycks hålla i sig av och till i flera dagar. Det stod att vi kommer ha 12 grader en av dagarna och det tycker jag inte ska bli kul, jag som vill ha sommar och värme. Men väder och vind styr vi inte över så är det bara.
Så var det måndag igen, jag har nu arbetat 1/6 arbetsdagar innan semestern. Helt sjukt alltså, snart går jag på semester. På torsdag kommer William sluta åttan och på fredag slutar mina elever ettan. Åren, ibland blir man helt förvirrad av åren.
Jag har fått stor allergiska utslag på fötterna, dryga mygg! Så här smörjs det med hydrokortison i en önskan om att bettens klåda ska avta. Jag är förövrigt jättetrött och ska strax gå och sova. Imorgon är det sista tillfället på mina veckor av dagvård på DALA ABC. Eller vi har en individuell träff och en gruppträff kvar men dessa ligger framåt i tiden.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
