Högkänslig

Jag känner, och det är bra.

Madeleine Stenberg 26 oktober, 2018 40 Kommentarer

Nyss hemkommen från ett besök hos psykologen. Ett akutbesök, nästa blir den 16/11 det är ett tag dit och blir det för tungt ska jag ta mig dit igen. Jag intalar mig själv att jag lever, att jag andas även om det känns som mitt hjärta saknar en bit. Den biten kommer alltid vara borta, jag kan inte göra annat än att känna så men psykologen sa att det blir bättre. Jag är i en kris just nu, men det blir bra igen. Jag lyssnar på hennes ord, jag vet att hon har rätt. Jag får gråta, och vara helt förkrossad i den kris jag befinner mig i det är normalt.

Jag pratade om mina ätstörningar, jag släppte ut hur jag knappt ätit på 2 dagar. En halv skål yoghurt i onsdags, en bit tårta i onsdags och en halv avokadosallad, andra halvan av avokadosalladen igår och idag 4 frukostknäcke med ost samt en kopp kaffe. Jag känner ingen hunger, jag blir sådan när jag sörjer eller befinner mig i kris. Dock har jag mina ätstörningar i grunden från början och dessa måste jag bli av med. Jag måste sluta att ha maten som min fiende, jag vill kunna känna att maten finns där ändå.

Jag vägrar vara typisk skandinavisk och inte våga sörja, jag vill sörja och jag vill våga leva. Jag vill likt havets vågor känna hur jag sköljs i livet med alla känslor. Aldrig mer ska mina känslor begravas, jag vill leva utan flykt.

Jag andas men hjärtat slår tungt.

Madeleine Stenberg 25 oktober, 2018 21 Kommentarer

Det gör så ont! En del av mitt hjärta saknas mig, jag ser höstlöven som fallit och det vittnas om att snart faller den första snön. Hur ska man kunna andas igen när ens hjärta känns som det fallit i småbitar.

Likt löven på höstens alla träd har mina tårar fallit denna höst, nu öser tårarna ut min kropp likt ett snöoväder. Jag känner så mycket, jag känner mer som den känslomänniska jag är.

Det blev inget Västerås, då livet är viktigare. Västerås kommer åter, men livets dagar kan man inte ta igen. Det gör så ont att leva, det gör så ont att uppleva.

Imorgon ska jag träffa min psykolog, det känns som tiden går för sakta. En akuttid och hjälp att hantera allt det som gör ont. Jag skrev till Dala ABC idag, det är Dalarnas ätstörningsenhet för vuxna. Kanske kan jag få hjälp med den saken, att sluta svälta mig själv, hetsäta och kräkas upp maten i omlopp. Kanske de kan hjälpa mig bli frisk, så jag sluter cirkeln och mår bra.

Det är inte för ätstörningarna jag har sorgen. Jag kommer berätta i sinom tid, men just nu behöver jag sörja ensam, och sörja i min egen takt.

Tack alla ni som bryr er, blir så varm inombords. Ni får veta varför men inte just nu. Jag måste möta acceptansen först, finna ron i att orka prata om det.

Alla dessa känslor.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2018 58 Kommentarer

Jag har sovit så oerhört dåligt i natt. Vaknat och somnat, vaknat och somnat. Jag är så ledsen, det känns som att jag befinner mig i en avgrund i djupet av ett mörker.

Varför ska jag behöva uppleva den smärta jag upplever just nu? Om man känner saker hela tiden och alltid, blir chocker och sorg så extra hårt inombords. Det gör så ont, så förbannat ont.

Idag är det jobb och imorgon Västerås. Man jag vet ingenting i stunden, det enda jag vet är smärtan och sorgen jag känner. Det gör så ont, så hemskt och fruktansvärt ont.

Ljuset i ett mörker.

Madeleine Stenberg 23 oktober, 2018 35 Kommentarer

Jag fick sådan huvudvärk på jobbet igår. Det riktigt pulserade, åkte hemåt och gick in och handlade på Maxi. Blev bara värre och värre, denna gång var det helt klart hormonellt. Jag åt middag och sedan la jag mig i min säng och sov i en timme, smörjde in mig med liniment och först då började huvudet lugna ner sig.

Idag är det tisdag och jag hoppas på en huvudvärksfri dag. Jag tänkte att det blir att åka hem, städa och dammsuga samt handla något till middagen efter jobbet. Sedan ska jag bara ta det lugnt.

Vad ska du göra idag?

En frukost och att må dåligt på insidan.

Madeleine Stenberg 21 oktober, 2018 46 Kommentarer

Jag mår inte bra, det finns naturliga förklaringar till mitt mående men det är så tungt ändå. Jag försöker att leva, se det fina i varje dag men jag vet att jag är deprimerad. Jag gräver ner mig i allt för att slippa ta i den känslan som finns där på insidan. Det gör så ont, det gör ont att leva. Jag funderar hur man lever vidare i denna känsla?

Jag vet att andra tror att nu är hon utmattad igen, men jag är inte utmattad jag är bara förbannat ledsen och uppgiven. Jag känner mig matt och ledsen, uppgiven och förtvivlad. Jag orkar inte ge 100% på allt utan nu ger jag mindre och mindre. Det är som ett hjärnan hunnit ifatt mig nu, jag vill inget hellre än att saker ska kännas bättre men det gör inte det. Det känns förbannat jobbigt istället. Jag vill hålla ihop och vara stark, men hur är man stark när man faller sönder inombords?

Om jag mina tårar var av guld skulle jag vara rik inom en sekund.

Att stanna upp här och nu.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2018 40 Kommentarer

Dessa fantastiska löv när de ligger på marken eller befinner sig på träden ger mig ett sådant lugn. Jag gick genom dessa prasslande löv när jag varit och handlat. Det är något speciellt att bara se dessa löv i såna mängder, det är fint. Sedan att jag blir tokig på löven när de varje morgon är det första jag måste ta bort från bilen är en annan femma.

Idag har jag passat på att slänga kartonger, jag har städat hemmet, varit upprörd över att att det är nu är lyxiga 19,9 i lägenheten och fönstren alldeles isiga. Men vad kan man göra åt saken mer än att störa sig? Jag har även sovit massor idag, som att kroppen bara skrek efter sömn denna söndag.

Alldeles strax ska jag ta bilen ner på stan för att hämta William som är på parkour, kanske torktumlaren är färdig innan dess. Sedan ska vi hem och äta middag tillsammans. Snart är helgen helt slut och en ny vecka startar, helt galet att det imorgon är ynka 7 arbetsdagar kvar för mig till höstlovet. Jag jobbar så klart några dagar av höstlovet men ändå, terminen detta år har gått så fort! Förstår knappt hur det kunnat gå så snabbt!

Solnedgångar och att umgås med människor jag älskar.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2018 18 Kommentarer

Det var så underbart att åka upp till Orsa igår och umgås med min fantastiska mormor. Jag älskar henne så oerhört mycket, det har jag alltid gjort.

I veckan läste jag något som jag inte tänkt på tidigare, att varje mormor burit dig i sin kropp. Alla kvinnors ägg är klara redan inne i ett flickfoster innan hon föds. I ungefär fem månader så bär man därmed sitt eventuella blivande barnbarn i sin kropp. Det var så fint för mig att träffa på den saken, min mormor och jag har ett sådant fint band till varandra. Tänk att när min mormor bar min mamma i sin kropp så bar hon samtidigt mig. Den lilla cirkeln av liv.

Vi åkte till Näset i Furudal efter vi varit hos mormor. Där så blev vi bjudna på middag och det var jättemysigt. Näset är verkligen så vackert och mammas och hennes mans sommarstuga är verkligen så himla fin plats.

Nikki ställde sig bakom mig en stund så jag passade på att fotografera henne också. Jag hade en sån fin lördag, mådde så bra av att träffa min familj och få njuta tillsammans med dem. Det är så mycket värt att få umgås med människor man älskar.

När hösten är mulen.

Madeleine Stenberg 8 oktober, 2018 30 Kommentarer

Idag har det varit en mulen dag, det har regnat och varit mulet om vartannat, dessutom var det galet kallt också. Kände idag att snart kommer min vinterjacka fram nu, jag står inte ut med denna kyla.

Jobbade i alla fall mina timmar innan jag åkte mot Willys och handlade. William ville ha mys sa han och det tänkte jag att vi kunde ha. Men nu från och med imorgon är det stopp på mys i en vecka.

Imorgon är det dags för Amningskurs för blivande föräldrar igen, jag går ju den då jag ska bli kursledare, jag är ju en av Amningshjälpens hjälpmammor. Förra veckan var riktigt spännande så det ska bli kul att gå denna vecka med. Det kanske låter konstigt för vissa men det är genom att stimulera min hjärna som jag känner att jag mår bra. Det är när hjärnan hamnar i ett läge där jag får tänka som min sorg, ångest och ledsamhet faller över mig.

Hoppas just du haft en fin månad. Nu är det två och en halv arbetsdag kvar för mig den här veckan. Jag jobbar tisdag, och onsdag i form av heldagar och torsdagar slutar jag 11:30 på. Därmed är det alltså 2,5 arbetsdagar kvar för mig det är ganska lyxigt på det viset att arbeta deltid.

Höstens färger känns mera i år.

Madeleine Stenberg 6 oktober, 2018 31 Kommentarer

Är det någon mer än jag som upplever att träden den här hösten känns mera? Det är fortfarande många träd här i Falun som är gröna och de som fått färg som träder här ovan har extremt med färg. Jag reagerar dagligen på hur många träd som är röda eller ännu starkare i färgen.

Tror du att den vara sommaren påverkade träden och grönskan i år? Det var ju så torrt och sedan kom regnet? Hört att det är grönt långt upp i landet fortfarande, det är ganska häftigt. Hur ser träden ut hos dig?

Lugnet i livet.

Madeleine Stenberg 26 september, 2018 42 Kommentarer

Jag försöker finna lugnet inombords just nu. Det är lite för mycket i livet, känns som att att alla dagar fylls med olika moment, jag hinner aldrig få andrum. Kanske det kommer till helgen, har tre saker i planerad och sedan lördag och söndag ingenting tror det bli bra, ska plugga men annars ingenting.

Man behöver ju varva ner, kände att jag inte kunde äta lunch idag mådde för illa och för mig är det stresstecken.