Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.
Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…
Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.
Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.
Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?
När själen mår skit och du inte orkar mera. När du inte vill dö men samtidigt inte orkar kämpa, när ditt inre ber dig att bara ge upp och sluta kämpa. Sluta bara att försöka, ligg kvar i sängen och känn ingenting. Ät ingenting, sov ingenting, gör ingenting. Bara låt dig själv ligga där och låta allt kaos vara kaos, sluta tänka på om du klarar dig eller måste göra saker du egentligen inte vill. Bara känna att man mår skit, utan press på att må bättre. Press från andra som tycker att du kan rycka upp dig.
Det tar sådan tid att få komma till psykiatrin, och jag slussas fram och tillbaka som en trasdocka där ingen känner att ansvaret för mig hälsa ligger hos dem. Min ätstöring, min PTSD och GAD tycker ingen instans att det är deras bekymmer. Där i mitten sitter jag och går sönder för varje dag. Jag orkar inte, vill inte! Äter mindre och mindre men vill hellre prioritera sömnen än maten.
Livet just nu, så förbannat jobbigt med livet just nu!
Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.
Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.
Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en ”lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!
Värst var i veckan när jag säger: ”Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: ”Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.
Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: ”Hur gammal är du?”, ”Men hur har du klarat dig så bra?”, ”Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.
Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?
Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.
Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!
Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.
Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.
Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight modehela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.
Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.
Jag mår skit, jag döljer det inte. Finns ingen anledning att gå runt och spela glad och lycklig när man egentligen mest känner ångest och frustration.
I måndags mådde jag så dåligt att magen gav mig en extrem värk. Jag hade så ont att jag ringde vårdcentralen som konstaterade att det måste vara stress. Hela dagen mådde jag skit, så till den grad att jag kontaktade min psykolog på Dala ABC som sa att blir det minsta värre nu MÅSTE du ringa psykakuten. Jag mår alltså rent åt helvete. Värre än jag gjort någonsin innan, och tro mig jag har mått skit.
Det känns också så oerhört orättvist att behöva känna hur livet rasar, ätstörningen som sitter där som en djävul och hökar över mig, berättar att jag inte borde äta. Får mig att känna mig äcklig!
Var på Dala ABC idag och fick veta att jag ska fortsätta. Helt enkelt därför att jag inte är i bra skick just nu. Ätstörningen har tagit över mycket och den i kombination med min psykiska ohälsa och PTSD gör inte att jag mår något vidare alls.
Känslan av stress och funderingar kring vad jag vill i livet? Och sedan vetskapen om att på måndag ska jag på det förmodligen jobbigaste mötet i hela mitt liv. Jag ska börja gräva i min förmodade PTSD och där ska jag kämpa i ensamhet.
Dessutom är jag så typisk missbrukare så det är vidrigt, hör hur jag förvränger sanningen för att skydda mitt missbruk. Försöker att hålla fast vid saker som hjälper mig att kompensera samtidigt som en annan del av mig försöker kämpa emot. Jag är rädd för att bli av med mina kompensationsverkyg. Först vågen, sedan promenaderna, sedan svälten, laxerande livsmedel allt som jag vill hålla kvar som plockas bort en eget en. Klart jag försöker hålla kvar vissa saker ändå, som mobilens stegräknare som jag är livrädd att bli av med. För då kanske jag går upp i vikt! Vidriga skitsjukdom!
Jag vill inte dö, jag är livrädd för döden. Men jag orkar inte leva med dessa känslor! Det är så vidrigt, jag famlar runt i ett ivinnerligt mörker och greppar halmstrån, drömmer om något annat. För att må bra! För att slippa må så här! För att sluta vara ätstörd och lida av min förmodade PTSD.
Jag sa dessa ord till psykologen idag: Jag drömmer om att om fem år, kunna gå på stan utan att tänka att folk tänker att jag är fet. Jag vill kunna äta en fika på stan, utan att tänka på att människan vid bordet bredvid tänker: varför äter hon det där?! Jag vill kunna äta mat i lunchrummet på jobbet utan att tänka att någon tittar i min matlåda och bedömer min mat.
Mitt förbannade huvud som tar över allt för mig. En tanke som säger att, och tankar är inte sanningar. Så säger psykologen till mig. Om det bara var så! Om jag kunde slippa att tro att alla jag möter tänker på att jag är fet!
Som i lördags på stan när en kille från Actic stoppade mig och frågade om jag ville vara med och vinna ett års gratis träning på Actic. Min tanke var och är: ”Klart han stoppade mig, och tänkte hon är så fet så hon behöver träna!” Psykologen sa: men det var en tanke du hade. Han sa ingenting om det. Nej det gjorde han inte men så känns det. Allt med vikt handlar om mig, alltid hela tiden. 24/7, det tar aldrig slut. Jag har varit i detta helvete varje dag sedan tolv års ålder. Varje dag! Varje sekund och varje minut. Fet, fet, fet och fel, fel, fel. Aldrig nöjd och alltid på väg, ett evigt kuggade hjul i min hjärna.
Jag är sjukskriven på 50%. Håller på att prova högre dos av Fluoxetin och då är risken stor att ens mående blir sämre ett tag. För mig har det väl gått ner en del får jag medge. Jag mår bra vissa dagar och sämre andra. Men mest av allt har jag ett extremt behov av att sova. När jag kommer hem från jobbet runt 12:00 är det som att kroppen ger upp för en stund och jag bara däckar. Sover djupt och bättre än på nätterna.
När det kommer till ätstörningen är den skit, jag har som mål att hålla mig till regelbundet ätande men det gör jag inte. Inte heller är jag speciellt hungrig och frukosten är dagens svåraste mål. Jag har börjat tvångsmotionera igen, och ångesten har medfört ett glänsande fint hem eftersom jag städar som en galning… Det dämpar ångesten att damma och göra fint hemma…
Nästa vecka går jag upp i 75% på min 75% tjänst och så ska jag jobba två veckor för att sedan räknas som frisk… Frisk ja, det är ju i alla fall ett fint ord när det är känslokaos på insidan.
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag cellprov. Jag mår alltid otroligt dåligt psykiskt inför cellprov. Så pass dåligt att jag börjar skaka bara jag öppnar brevet och sedan går runt och mer eller mindre hyperventilerar. Jag brukar därmed få komma till barnmorskemottagningen på tider när ingen annan är där.
Sedan sitter jag i väntrummet och skakar, sedan sitter jag därinne och håller andan och sedan mår jag skit efteråt. Jag går sedan också och rädslas för svaret på cellprovet. Jag mår så dåligt av gynbesök att det är helt olidligt!
Därför var det hemskt för ett och ett halvt år sedan när jag fick veta att jag var HPV-positiv och därav bärande av hpv-virus. Jag skulle vänta in nästa koll, och i somras hörde Karolinska Institutet av sig till mig och undrade om jag kunde tänka mig att delta i en studie kring självprovstagning av HPV. Jag sa ja, och det var betydligt mindre ångest att ta provet själv på toaletten och skicka in.
Jag fick återigen svaret att jag har HPV och varianten HPV16 som är den som kan leda till cellförändringar och livmoderhalscancer. Jag har alltid gått på mina kallade tider trots min ångest kan tilläggas.
Förra veckan fick jag två brev, ett från kvinnokliniken här i Falun och dagen efter det från min barnmorskemottagning som båda kallade mig för cellprov. De kom inte på samma dag, utan jag öppnade det från kvinnokliniken först.
Ringde till kvinnokliniken på morgonen dagen efter som var torsdagen. Jag hade inte sovit på hela natten, kunde inte andas och var livrädd. Så säger personalen att jag kommer få lugnande, att jag ska få komma dit och att det finns medicin som ska få mig lugn på besöket. Jag tackar ja, stenen faller från mina axlar. Jag får ha med en person, och får lugnande. Jag slipper paniken och ångesten under besöket, jag ska få få göra ett prov för första gången utan fullkomlig panik inombords.
Kom dock hem och möts av ett brev från barnmorskemottagning som också kallat mig till dem för samma sak. Återigen får jag panik, fick tag på barnmorskan på morgonen som lugnande och tog bort min tid hos dem som blivit dubbelbokad. Hon säger även att det här kommer passa mig bättre med min panik.
Helgen har passerat, jag fick akuttid på kvinnoklinikensmottagning idag. Fick lugnande i form av narkotiaklassat läkemedel för första gången i mitt liv, min underbara vän Lisa följde med. (inte in men var med på annat) Läkaren var jättebra, och undersökningen som var en kolposkopi (om jag förstått ordet rätt). Den passade mig utmärkt som knappt kände något och var fullständigt avkopplad. Kunde titta på livssändning av min livmodertapp. Fick höra att läkaren inte kunde se någon som helst antydan till cellförändringar även om provet ändå ska skickas in. Jag känner mig lugnare även där, men mest lugn av att fått en bra upplevelse hos gynekologen.
Det har aldrig varit något med personalen som skapar ångesten för mig inför gyn, många kanske tror det. Det är något annat, situationen och att jag får panikångest före, under och efter. Att jag knappt kan andas! Att idag fått mediciner som fick mig lugn, som medförde att jag visserligen sovit så gott som hela dagen var bra för mig. Nu väntas svar på cellprovet, jag hoppas det är fint.
Jag förstår att några av er säkert tänker: ”gud så löjligt att vara rädd för gyn,”, ”människa du har fött barn!”, ”Snacka om löjlig.”
Till er vill jag säga, det är åsikter jag fått höra när jag öppnat upp mig kring detta i över 20 år! Mitt första besök hos barnmorskan på ungdomsmottagningen gjorde jag som femtonåring. Jag fick redan då panikångest! Det är alltså inget jag valt, muskelminne är något jag fått höra dessa dagar när jag pratat med vårdpersonal om varför jag tror mig lida av detta.
Under min ätstörningsbehandling har saker kommit och bubblat upp till ytan. Minnen blivit tydliga, det finns kopplingar mellan detta och det. Vad kommer jag inte dela med mig av, mina närmaste vet. Jag skriver inte detta för att utelämna något. Säger man A får man säga B, anser många. Men det är ibland det räcker med att säga A för att slippa gå vidare.
Jag vill egentligen mest öppna mig, kanske finns det fler som jag som får denna ångest. Som inte vet om att det finns hjälp att få. För mig har denna dag varit så skön efter att jag fick lugnande. Kroppen och hjärnan slapp genomgå en skräck för en stund.
Jag har haft samma tanke i flera dagar nu. Ni vet det där om att bli vald sist eller inte alls. Det alla skolor, idrottsföreningar och andra aktiviteter idag är så väl uppmärksammade över. Att det aldrig ges rätt till att barnen eller ungdomarna själva ska få välja lag, utan det är den vuxna som styr.
Men samma vuxna person som är så medveten kring detta med barnen, kommer helt utan tanke göra exakt samma sak mot vuxna.
Nu tänker du, vad menar hon nu?! Jag ser det så ofta, upplever det och vet paniken som uppstår inom mig. Jag har aldrig tidigare pratat om varför just After work, resor med jobbet och övningar för att stärka arbetslaget är saker att undviker och avskyr. Men så här är det, när dessa saker ska ske så kommer vi till momentet val av människor.
Jag har aldrig tidigare pratat om varför…
Vuxna grupperar sig snabbt, bestämmer vilka som ska dela rum. Bestämmer vilka som ska ta bilen tillsammans, bestämmer sig för att köpa en flaska vin och dela på. Har beslutat sig för att ta ett bad, basta eller promenad. Under övningarna säger ledaren åt personer att ställa sig två och två och där blir alltid något över. Ledaren märker det sällan, och gör hen det så blir det ett skratt och frågan ”Vilken grupp kan tänka sig vara tre.” Där är du tillbaka i samma känsla som barn, när du blev vald sist till laget för alla visste att du var värdelös…
Som vuxen ska vi acceptera denna känsla. Jag vet inte hur många gånger jag trots förnedringen, ledsamheten och rädslan sagt till mig själv efteråt. Att det gör någonting, jag är vuxen och tycker ändå sånt här är tråkigt. Det är inte min grej, klart alla andra grupper sig de är ju vänner och umgåtts i många år. Jag försvarar och förminskar mina egna känslor till fördel för något som gör ont. För VUXNA ska inte känna den känslan.
Men det gör ingenting jag tycker ju ändå inte detta är roligt.
På ett sätt är det som att jag vaknat, ser saker med andra ögon. Ser ett system där vi gång på gång gör olika saker mot olika människor. Vi värderar fortfarande folk efter bäst och sämst. Klart det är så många vuxna som känner sig osynliga, utan vänner eller mår psykiskt dåligt när vi får uppleva barndomens tillkortakommanden om och om igen. Förminska vad vi känner genom att försvara ett oförsvarbart beteende. Det gör lika ont att bli vald sist som inte alls, oavsett om du är ett barn eller vuxen. Det gör ont för du är inte en del av flocken du är osynlig och tillför inget av värde för sammanhanget. Att leva med den känslan borde vi inte låta någon göra… Låt aldrig en kollega eller vän råka ut för att bli vald sist. Låt aldrig en kollega eller vän glömmas bort, det gör så ont! Så ont att varje del av kroppen faller i bitar, men hen kommer inget säga om saken. För vi har lärt oss att den känslan inte är acceptabel som vuxen.
Så det är fredag. Jag ligger fortfarande kvar i sängen. Något jag tror mig behöva så här när jag mår som jag gör.
William drog precis till skolan. Skilla sover och jag drömmer helt märkliga saker just nu. Upplever ibland att drömmar blir väldigt starka när man inte mår tipp topp. Känner du igen den saken?
Dagen har inget inplanerat förutom att försöka vara så lugn jag bara kan. På måndag kommer jag jobba 25% i och med sjukskrivningen jag har. Antar att det blir rätt bra i alla fall, en mjukstart när jag inte mår hundra.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
