Högkänslig

Så var det torsdag.

Madeleine Stenberg 12 mars, 2020 32 Kommentarer

Det har varit några dagar nu när jag känt mig ganska tömd på energi. Förmodligen för att jag började oroa mig över allt detta med Corona. Jag gör vad jag kan för att slippa bli smittad, men jag ser samtidigt hur andra gör precis tvärtom och utsätter andra för att bli smittade och då blir man orolig. Varför agerade inte Sverige tidigare? Pandemi, och skolor och förskolor håller fortsatt öppet här i Sverige. Någonstans kanske vi skulle göra klokt i att stänga skolor och förskolor, ge föräldrapenning till de vars barn är under 12 samt till de barn där föräldrarna av olika skäl inte kan lämna sina barn själva om de är äldre.

Jag ser hur vissa jobbar hemifrån, det är bra med skolor och förskolor har massor med personal. Det är lätt att tänka lärare, men vi är så många fler. Lärare, lokalvårdare, personalen i matsalen, vaktmästare, elever som har vårdnadshavare och kanske syskon hemma, aktiviteter på fritiden. Det enda som skrivs om är hur hemskt det blir för alla inom vården om skolan stänger, men skolan är en plats där SÅ många kan begränsas från att smittas och därmed kanske det kan förebyggas att äldre blir sjuka. För det är ju de äldre vi vill skydda inte sant? Corona verkar också vara lurigt eftersom man kan gå med det utan att märka saken, tänk om man som vårdpersonal går hem till pensionärerna helt ovetandes om att ens barn smittat en med corona. Jag förstår det förödande med att stänga skolor och förskolor, men jag tänker också att det är något som kunde förebygga detta mera.

Jag ska svara på era kommentarer också, men jag behövde verkligen någon form av paus i huvudet i några dagar. Jag skulle haft amningskurs i helgen. Den är så klart inställd, säkerheten går före så klart.

Hoppas du som läser detta är frisk och mår bra.

Med tankar en tisdag.

Madeleine Stenberg 10 mars, 2020 16 Kommentarer

Så var det alltså tisdag, idag efter jobbet hade jag tänkt att det skulle bli städning. Istället kom jag hem och däckade på sängen och sov som ett barn i flera timmar. Det är helt enkelt så att jag går runt med så mycket spänningar nu. Från att som jag skrev igår inte haft oro för Corona till att bli jätteorolig, när man inser hur oförsiktiga vissa människor är så kan man inte bli annat. Eftersom jag är i riskgrupp så känns det inte alls som det här är något jag vill ha i min närhet. Jag tvättar händerna noggrant på jobbet och använder handsprit. Tar inte i handtag och försöker minimera riskerna, mer kan jag inte göra men tanken på att bli sjuk skrämmer mig. Jag vet hur jag blir av influensa och detta är alltså inte ens i likhet med den saken.

Det är tur att man kan försöka hålla sig från människor resten av tiden utöver jobbet. Hur som helst så har jag efter flera timmars sömn idag tagit mig en promenad här på kvällen, det känns skönt att återigen börjar komma igång med motionen. Mina tankar rensas lite mer då, har man ångestproblematik behöver man röra på sig. Jag lider av ångest och det i sin tur gör att jag måste hitta strategier för att må bra, en sådan sak är motion och friskluft.

Nu ska jag bege mig mot sängen, imorgon är det onsdag och det återstår då två arbetsdagar av denna arbetsvecka. Det kommer gå fort, och som jag ser framemot den här helgen.

Människor som vandrat in & ut ur mitt liv, A walk down the memory lane.

Madeleine Stenberg 16 november, 2019 52 Kommentarer

Jag har nog tänkt på det här inlägget ett tag, eller kanske inte som ett inlägg utan mer som flyktiga små tankar som dyker upp som små påminnelser här och var i livet. En doft, en specifik situation eller något jag bara minns för stunden. Att mitt minne är otroligt starkt, och min hjärna alltid har miljoner saker som cirkulerar i den är något jag lärt mig att leva med.

Men det är kanske även dags att fundera kring det här jag menar med rubriken. Jag tänker alla möten med människor i mitt liv, några man träffade på gården som barn. Det lektes i mängder och vi hade roligt tillsammans, eller varför inte de som följde en genom skolåren. Jag minns möten med kollegor eller möten med personer som jag mötte när William var liten. Människor som kommit in i mitt liv och sedan seglat i väg för våra vägar fått oss att gå åt andra håll.

Jag minns människor i möten på internet, på ställen som Lunarstorm där jag hängde när William låg i magen. Människor som jag blev vän med med som jag idag inte vet vart de tog vägen, bloggar jag läste där i starten och följde aktivt som sedan slutade blogga och samtliga försvann. De blev skuggor i det förflutna.

Jag undrar ibland om människor höll kontakten bättre förut? Där i början av sociala medier i form av Lunarstorm och Familjeliv skrev man dagligen i varandra gästböcker som det kallades för. Delade hemligheter och bytte telefonnummer med människor man litade på. Idag är motsvarande kommunikation en ”gilla” på Facebook eller ett ”hjärta” på Instagram. Att skriva till varandra tycks numera inte ens vara något människor vill. Kommunikationen som tycks blivit livsfarlig, människor blir nästintill chockade om man skriver att de är saknade. Vad menar människan egentligen? Är hon sådan som vill träffas, som orkar visa ett engagemang?

Det finns en saknad hos mig, en saknad från den där tiden för femton år sedan när det skrevs i gästböcker och vänskapsband formades. Tiden innan ett ”gilla” eller ”följare” var symbol för status. Tiden då vänner på sociala medier var människor man verkligen skrev med. Vad hände med oss efter vägen? Varför försvann intresset för kommunikationen? Kan vi någonsin få tillbaka den?

Jag är fri, fri från känslan av att sitta fast! Jag följer strömmen dit den bär.

Madeleine Stenberg 18 augusti, 2019 32 Kommentarer

Det känns som en sten fallit från mina axlar. Om jag bara låtit stenen falla tidigare. Det är som när man står vid en bro och tittar ner på det mörka vattnet som strömmar nedanför. Jag brukar stanna vid broar och titta ner, när William var riktigt liten och vi bodde på Galgberget lekte vi Puh-pinnar och slängde ner pinnar på ena sidan bron, för att springa över på andra sidan och se hur det strömmande vattnet tagit våra pinnar till andra sidan. Vem vann? Hade någon av pinnarna försvunnit, att leka denna lek med en 1,5 till 2-åring var rena rama drömleken där ett tag.

Precis så känner jag just nu, som att jag lekt en drömlek. Lika som när jag slängde Puh-pinnar ner för det strömmande vattnet, där man aldrig vet om pinnen försvinner eller ej, lika har jag känt mig nu i över ett halvår. Som att jag inte vetat vart strömmen ska bära mig och mitt liv. Jag har tagit tag i det nu och det lättade, jag fick min kropp att följa strömmen och bara låta vattnet bära mig med. Det är befriande, så lättsamt äntligen föll den tunga börda från mitt bröst jag känner mig fri, fri från känslan som förföljt mig så länge. Jag ser ljuset där, under den mörka bron kommer dagsljuset och greppar tag i mig och ger mig liv.

Känslor på insidan, jag är inte stark.

Madeleine Stenberg 17 augusti, 2019 33 Kommentarer

Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.

Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.

Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.

Att ta naturen till hjälp.

Madeleine Stenberg 13 augusti, 2019 44 Kommentarer

Begav mig ut för att ta en promenad, hela huvudet skrek efter solljuset och naturen. Jag behövde andas, se varje del av naturen och stanna upp en stund. Kanske behövde jag instinktivt vakna upp ur något jag inte kan sätta orden på. Jag lyssnade på Framgångspodden, ögonen sökte sig till kor, hästar och får under promenaden. Jag märkte hur kroppen sökte sig till vackra blommor efter dikeskanten och jag andades in naturen genom näsan. Jag kände den fuktiga luften fylla min näsa, kände värmen från solen som värmde upp min kind. Kanske även alla tankar fick sig några minuters andrum.

Jag går igenom en tankeverksamhet, som att jag börjar sortera och förstå vad som sägs där på insidan av min kropp. För kroppen, sinnet och allt känner något och talar till mig. Jaget vet, försöker acceptera det faktum som sinnet känner. Om naturen ändå kan läka det där som finns på min insida, det ingen annan ser.

Att vara en fri själ.

Madeleine Stenberg 14 juli, 2019 44 Kommentarer

Jag mår inte helt hundra just nu. Igår var en sådan dag när bloggen och hela internet las helt åt sidan. Jag tog min promenad på morgonen och sedan mådde jag inte bra. Många känslor som svingas runt mig just nu, uppgivenhet och ledsamhet. Mitt år blev inte vad jag tänkt mig och nu kommer det ikapp. Sorgen efter mormor, jag saknar henne så otroligt mycket.

Nu med semestern funderar jag på dåtid, dagsläget och framtid. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Jag ser ju någonstans att kugghjulet inte passar mig, att rollen som infekterat mitt liv inte är precis som jag vill ha det. Den här saker stryper min livsglädje och livsgnista. Jag kan inte leva i något som stryper mig, utan jag måste vara fri. Jag är sådan, en fri själ ibland för fri för mitt eget bästa. Jag är ingen fågel i bur utan en fri fågel som blickar ner över marken.

Jag har aldrig haft ron att trampa, alltid låtit benen bära mig framåt. När något inte utmanar mig längre dödas min gnista. Jag vet inte hur orden ska få er att förstå vad jag menar men jag måste följa den röst som inom mig ropar. Livet ropar på mig, och hur ska jag hålla livet inom mig?

Mående och tankar.

Madeleine Stenberg 31 maj, 2019 32 Kommentarer

Jag mår inte bra just nu, det märks förmodligen på bloggen med eftersom jag inte skriver så ofta som jag brukar. Det går ont på många ställen i själen, en känsla som jag känner igen sedan förut. Jag är ledsen, det är förbannat jobbigt att gå igenom en ätstörningsbehandling där man ska äta regelbundet varje dag, att granska sig själv och fundera på varför och hur man är. Att inte kunna använda vågen och se vad jag väger, igår misslyckades jag med dagen. Jag låg i sängen och på soffan hela dagen, åt knappt någonting bara tittade på serier för att något mer orkade jag inte göra.

Det var inte som att ledigheten direkt gjorde mig glad, på jobbet håller jag ihop men ledighet betyder att allt jag känt senaste året springer ikapp mig och ger mig en käftsmäll. Då kommer tankarna, då kommer de och påminner mig som den sorg jag känner över att mormor är borta. Över att jag kämpat med andra saker och så studierna. Då kommer allt ikapp mig och vill bevisa för mig att du kan inte springa längre nu när tempot dras ner.

Jag mår skitdåligt, och bästa medicinen är att göra saker man tycker om och att vara utomhus. Men om det regnar konstant och man inte ens längre vet vad man tycker om så är det frågan om den medicinen ens är möjlig att genomföra. Så här sitter jag och ser solen utanför mitt fönster, jag har saker att göra men på insidan skriker någonting, samma skrikande känsla jag haft i flera veckor nu. En sorg som vill lämna kroppen men inte kommer ut oavsett hur mycket jag vill släppa ut den.