Jag borde sova, men jag vaknade för en stund sedan och kan inte somna om. En oro som väller runt i kroppen. Kände den hela dagen igår. Åkte till min bror och tittade på How i meet your mother och hämtade efter det upp William hemma hos Björn.
Undrar om jag kommer somna om igen? Att vara vaken mitt i natten är aldrig speciellt roligt.
Vad vet vi om våra liv, förutom att vi ska leva de. Hur kan ett levande liv levas när man känner sig så ledsam inombords. Varje dag sörjer jag, saknar och vaknar med vetskapen om att det gör så förbannat ont att leva.
Det går att kämpa sig igenom arbetsveckan, men när helgen och ledigheten kommer så knackar känslan av uppgivenhet på dörren, där och då känner jag saknaden inom mig.
Ett levande liv ett intressant sätt att se på livet. Jag var hos psykologen igår, fick prata och vrida och vända på mina tankar och ropet i huvudet. Insåg på plats att jag varken ätit eller druckit något den förmiddagen, livet gör sig påmind på många olika sätt.
Jag skulle pluggat igår men det blev inget av med den saken. Ska göra det idag istället, skriva så jag kommer halvvägs denna helg och sedan halvvägs nästa igen.
Nu börjar lördagen sakta ticka på.
Efter jobbet igår satte jag mig vid tv:n och tittade på Outlanders, sedan efter det så fyllde jag badkaret med bubblor och värme. La en ansiktsmask för första gången sedan ja säkert minst ett halvår och bara sjönk ner där i värmen för att låta tankarna flyga iväg.
Mitt liv just nu, det är så många tankar. Så mycket upp och ner, så mycket att sortera och fundera kring. Livet, ibland undrar jag hur mycket man ska behöva tåla. Mitt i detta kaos så jobbar jag, studerar och lyckas lämna in uppgifter och genomföra uppgifter? Men jag vet inte ens om jag lär mig något eller om jag endast gör saker i en dimma av rutiner.
Idag efter jobbet ska jag hålla kurs i ”Amningskurs för blivande föräldrar” med en mentor. Min första av fyra tillfällen innan jag sedan är kursledare, förutom det ska jag ha min son som praktikant på mitt jobb. Livet just nu alltså, jag håller ihop, men det är lite väl mycket.
Jag har fått höra det hela mitt liv. ”Du är så stark” eller ”Du kommer fixa detta, du har styrkan”. Men vad är styrkan i att kämpa för sin överlevnad? Är det verkligen styrka när ens kropps överlevnadsstrategier kickar in för att kroppen är programmerad för att göra just detta? Är det styrka att känna hur hela jaget vill ge upp medan den kroppsliga biten håller dig kvar för att den vill överleva.
Kroppen vill aldrig dö, kroppen vill inte ge upp. Själen kan vilja ge upp, själen kan vara så sårbar att den inte orkar mera men kroppen den kommer kämpa in i det längsta för att hålla dig vid liv. Det är därför sjuka överlever i sina kroppar tills kroppen inte orkar längre men själen som folk gärna vill berätta för dig är så stark, när den inte orkar längre då håller kroppens fysiska nivåer dig vid liv.
Jag är inte stark, min kropp håller mig vid liv. Men mitt inre sliter mig itu. Min själ har lärt mig att dölja hur jag känner, min själ har lärt mig att överleva med hjälp av kroppen. Min hjärna är trött och ledsen, den har blivit försvagad åter igen. Det finns ingen styrka där, den har fått tillräckligt med sparkar och slag för att bara låta kroppens mekanismer hålla mig vid liv.
Jag sörjer och jag lever, men jag är inte stark. Sluta påtala hur starka människor är bara för att det just nu går influenser i denna yogakultur att ”hitta sig själv, och sin inre styrka”, alla är inte starka vissa av oss överlever och fortsätter leva men är ärrade för livet. Det finns ingen styrka där bara överlevnad och kroppens vilja att hålla dig vid liv oavsett vad din själ känner inom sig.
Jag skulle skrivit detta igår, men jag fann aldrig orden eller ro i kroppen. Igår var det en vecka sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade. En vecka med sorg, en veckan där en bit av mitt hjärta slets ur min kropp.
Det gör så ont och varje dag försöker jag förstå vad som hänt. Det är så smärtsamt!
Jag tog med William till Ta till vara igår bara för att göra något, träffade min bror och kramade om honom. Vi åkte sedan hemåt, min syster Melissa kom hit och lämnade sin hund Sotis, vi ska vara hundvakt tills söndag. Det är läkande med djur!
Björn bytte bildäck på min bil, sedan bjöd jag på pizza som var hemmagjord. Det känns så märkligt att livet ska fortsätta samtidigt som en del saknas mig.
Nyss hemkommen från ett besök hos psykologen. Ett akutbesök, nästa blir den 16/11 det är ett tag dit och blir det för tungt ska jag ta mig dit igen. Jag intalar mig själv att jag lever, att jag andas även om det känns som mitt hjärta saknar en bit. Den biten kommer alltid vara borta, jag kan inte göra annat än att känna så men psykologen sa att det blir bättre. Jag är i en kris just nu, men det blir bra igen. Jag lyssnar på hennes ord, jag vet att hon har rätt. Jag får gråta, och vara helt förkrossad i den kris jag befinner mig i det är normalt.
Jag pratade om mina ätstörningar, jag släppte ut hur jag knappt ätit på 2 dagar. En halv skål yoghurt i onsdags, en bit tårta i onsdags och en halv avokadosallad, andra halvan av avokadosalladen igår och idag 4 frukostknäcke med ost samt en kopp kaffe. Jag känner ingen hunger, jag blir sådan när jag sörjer eller befinner mig i kris. Dock har jag mina ätstörningar i grunden från början och dessa måste jag bli av med. Jag måste sluta att ha maten som min fiende, jag vill kunna känna att maten finns där ändå.
Jag vägrar vara typisk skandinavisk och inte våga sörja, jag vill sörja och jag vill våga leva. Jag vill likt havets vågor känna hur jag sköljs i livet med alla känslor. Aldrig mer ska mina känslor begravas, jag vill leva utan flykt.
Det gör så ont! En del av mitt hjärta saknas mig, jag ser höstlöven som fallit och det vittnas om att snart faller den första snön. Hur ska man kunna andas igen när ens hjärta känns som det fallit i småbitar.
Likt löven på höstens alla träd har mina tårar fallit denna höst, nu öser tårarna ut min kropp likt ett snöoväder. Jag känner så mycket, jag känner mer som den känslomänniska jag är.
Det blev inget Västerås, då livet är viktigare. Västerås kommer åter, men livets dagar kan man inte ta igen. Det gör så ont att leva, det gör så ont att uppleva.
Imorgon ska jag träffa min psykolog, det känns som tiden går för sakta. En akuttid och hjälp att hantera allt det som gör ont. Jag skrev till Dala ABC idag, det är Dalarnas ätstörningsenhet för vuxna. Kanske kan jag få hjälp med den saken, att sluta svälta mig själv, hetsäta och kräkas upp maten i omlopp. Kanske de kan hjälpa mig bli frisk, så jag sluter cirkeln och mår bra.
Det är inte för ätstörningarna jag har sorgen. Jag kommer berätta i sinom tid, men just nu behöver jag sörja ensam, och sörja i min egen takt.
Tack alla ni som bryr er, blir så varm inombords. Ni får veta varför men inte just nu. Jag måste möta acceptansen först, finna ron i att orka prata om det.
Jag har sovit så oerhört dåligt i natt. Vaknat och somnat, vaknat och somnat. Jag är så ledsen, det känns som att jag befinner mig i en avgrund i djupet av ett mörker.
Varför ska jag behöva uppleva den smärta jag upplever just nu? Om man känner saker hela tiden och alltid, blir chocker och sorg så extra hårt inombords. Det gör så ont, så förbannat ont.
Idag är det jobb och imorgon Västerås. Man jag vet ingenting i stunden, det enda jag vet är smärtan och sorgen jag känner. Det gör så ont, så hemskt och fruktansvärt ont.
Jag fick sådan huvudvärk på jobbet igår. Det riktigt pulserade, åkte hemåt och gick in och handlade på Maxi. Blev bara värre och värre, denna gång var det helt klart hormonellt. Jag åt middag och sedan la jag mig i min säng och sov i en timme, smörjde in mig med liniment och först då började huvudet lugna ner sig.
Idag är det tisdag och jag hoppas på en huvudvärksfri dag. Jag tänkte att det blir att åka hem, städa och dammsuga samt handla något till middagen efter jobbet. Sedan ska jag bara ta det lugnt.
Vad ska du göra idag?
Jag mår inte bra, det finns naturliga förklaringar till mitt mående men det är så tungt ändå. Jag försöker att leva, se det fina i varje dag men jag vet att jag är deprimerad. Jag gräver ner mig i allt för att slippa ta i den känslan som finns där på insidan. Det gör så ont, det gör ont att leva. Jag funderar hur man lever vidare i denna känsla?
Jag vet att andra tror att nu är hon utmattad igen, men jag är inte utmattad jag är bara förbannat ledsen och uppgiven. Jag känner mig matt och ledsen, uppgiven och förtvivlad. Jag orkar inte ge 100% på allt utan nu ger jag mindre och mindre. Det är som ett hjärnan hunnit ifatt mig nu, jag vill inget hellre än att saker ska kännas bättre men det gör inte det. Det känns förbannat jobbigt istället. Jag vill hålla ihop och vara stark, men hur är man stark när man faller sönder inombords?
Om jag mina tårar var av guld skulle jag vara rik inom en sekund.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg