Psykisk ohälsa-arkiv - Sida 3 av 20 - Orsakulla mamma vid 20

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Madeleine Stenberg 1 mars, 2022 11 Kommentarer

Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.

För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.

Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!

Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?

Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.

Ätstörningar Högkänslighet

Att ligga vaken om natten.

Madeleine Stenberg 27 januari, 2022 5 Kommentarer

Min bästa vän Lisa sa till mig förra året: ”Du måste göra något åt din sömn! Det är inte normalt att vara vaken mitt I nätterna om man inte har småbarn.” Hon är så klok min fina vän, det är så sant. Jag hade reagerat på samma sätt om det gällde andra. Men så är det då mig det här gäller, och ångesten är alltid min bästa nattliga kompis. Min lilla ätstörda röst i form av Gollum som talar till mig så att jag inte kan sova, som just nu efter att jag igår lyckades äta alla måltider är i uppror.

Jag har inte fixat alla måltider förrän nu, det är ett år sedan jag började på Dala ABC igen efter uppehåll, och under det här året har jag inte kunnat äta kvällsmålet. Igår lyckades jag efter tips äta skivad banan och kakao. Det var gott och det gick! Men så kommer skammen, den vidriga jävla skammen. Jag har ätit alla mål, jag har dessutom tyckt saker varit gott och det där med gott är förbjudet för mig. Att känna att något smakar bra, det är som att påtala att jag ger hän och då går Gollum igång igen.

Gollum, min ätstörning fick ett namn till sist. På något vis är det lättare att ge den ett namn så att den sidan som vill bli frisk och som är jag kan putta bort den där vidriga vännen som bara vill mig ont. Trots att den är en tröst, lite som ett destruktivt förhållande där man inte tror sig förtjäna något annat.

Men jag vill framåt, jag vill inte längre leva i en ätstörds förvrängda värld. Jag vill kunna njuta av livet, våga skaffa vänner och kanske främst tro på att människor vill vara min vän.

Det där sista, jag ifrågasätter jämt varför någon visar intresse i mig. Varför någon skulle vilja vara vän med mig. Jag förstår inte hur människor kan höra av sig om att ses, blir alltid fundersam och undrar. Helt enkelt för att jag inte kan förstå att någon utanför skulle kunna tycka om mig. Hur ska någon kunna tycka om mig, när jag inte tycker om mig själv?

Här ligger jag i min ensamhet och funderar. Ännu är det för tidigt för att gå upp och ta min frukost. Jag brukar äta den vid fyra, men halv fyra känns i tidigaste laget. Men snart så, snart ska jag äta alldeles förbannat snart. Annars blir det aldrig av.

Författarens egna ord. Högkänslighet Tonårsbarn

Ett första inlägg för 2022.

Madeleine Stenberg 1 januari, 2022 27 Kommentarer

*Dessa fina Orsa och moradräktsfigurer fick jag av min mamma sis*t vi sågs.

Det första inlägget för 2022. Det allra första orden skrivna i denna blogg för 2022, ett nytt år nu ska jag komma ihåg att skriva 22 istället för 21 på datum. Nu ska jag påbörja ett jämt år. Idag skulle min mormor och hennes tvillingbror fyllt 92 år om inte cancern tagit dem båda. Jag saknar dig mormor, varje dag finns du i mina tankar.

I år, och närmare bestämt den 30/4 fyller min blogg 18 hela år. Förstår ni hur många år det är? I år blir mina rader här myndiga. Men kanske allra märkligast av allt är att i år, den 3 oktober kommer min son gå från barn till vuxen. Då fyller han 18 år! I år ska han påbörja sitt sista år på gymnasiet, älskade barn. Hur blev du så stor? I veckan men förra året i bemärkelse fick du kallelse för mönstring.

I år fyller jag 38 år, och kan nog inte riktigt förstå det heller. Ett nytt år börjar nu, vad ska 2022 erbjuda? Ingen vet men idag börjar det nya året.

Högkänslighet

En tisdag i december.

Madeleine Stenberg 28 december, 2021 19 Kommentarer

En tisdag i december, men också den sista tisdagen i december, även den sista tisdagen för detta år. Nog är det märkligt hur tiden tickar framåt för varje sekund?

Idag har jag inte gjort många knop, varit ut med Skilla och tittat på tv. Visst dagen är fortfarande ung så att säga. Men med snövädret utanför känns det inte helt rimligt att så mycket mer kommer att ske idag.

Jag tar denna tisdag som den kommer, efter detta år behöver jag kanske bara vila ut. Det känns åtminstone som det är vad min kropp vill göra.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörningen röst som talar.

Madeleine Stenberg 4 december, 2021 22 Kommentarer

Ibland får jag som panik i mina tankar. Just nu är ätstörningsrösten, min Gollum starkare än på mycket länge. Den är på mig dygnet runt. När jag är vaken, när jag sover, när jag jobbar, när jag äter, när jag inte äter, när jag rör på mig, när jag inte rör på mig. Den är där som en skrikande kritiker och bråkar. Jag hotar min ätstöring just nu, hotar den på det allra hårdaste sättet.

Sedan jag fick veta att jag kommer börja 5 dagars behandling i 12 veckor, har jag kämpat med regelbundet ätande. Jag kämpar med mellanmålen. Men min utmaning nu är kvällsmål. Min ätstörning skriker på mig att nu kommer jag rusa upp i vikt utan hejd. Nu helt utan min fallskärm ska jag kämpa med att äta. Det är läskigt, obehagligt och skrämmande. Samtidigt som jag kämpar på, och inget hellre vill än att bli frisk.

Varje gång människor talar om hur de ska hålla igen, hur de ska banta, hur de ska se till att gå ner i vikt triggas jag på det allra vidrigaste sättet. Som jag sa igår till psykologen: ”Det svåra är inte att matschemat. Det svåra är att hålla sig kvar när rösten blir för stark.” Så hör jag dem som önskar sig en ätstörning för att: kunna hålla vikten… Om du bara visste vad du önskar dig! Det är INGET jag ens önskar min värsta fiende. Att vara fast i mitt huvud, med bräckligheten och höra rösten som slår dig med orden. Som misshandlar dig så till den grad med ord att du krymper för varje sekund. Nej du önskar dig ingen ätstörningsröst, den som tror sig göra det är så fel ute. Ingen vill ha Gollum som hyresgäst i sitt huvud.

Ätstörningar Högkänslighet

Om rösterna kunde lämna mitt huvud.

Madeleine Stenberg 22 november, 2021 6 Kommentarer

Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.

Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…

Ätstörningar Högkänslighet

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

Madeleine Stenberg 21 november, 2021 13 Kommentarer

Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.

Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.

Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

När själen mår skit.

Madeleine Stenberg 16 november, 2021 15 Kommentarer

När själen mår skit och du inte orkar mera. När du inte vill dö men samtidigt inte orkar kämpa, när ditt inre ber dig att bara ge upp och sluta kämpa. Sluta bara att försöka, ligg kvar i sängen och känn ingenting. Ät ingenting, sov ingenting, gör ingenting. Bara låt dig själv ligga där och låta allt kaos vara kaos, sluta tänka på om du klarar dig eller måste göra saker du egentligen inte vill. Bara känna att man mår skit, utan press på att må bättre. Press från andra som tycker att du kan rycka upp dig.

Det tar sådan tid att få komma till psykiatrin, och jag slussas fram och tillbaka som en trasdocka där ingen känner att ansvaret för mig hälsa ligger hos dem. Min ätstöring, min PTSD och GAD tycker ingen instans att det är deras bekymmer. Där i mitten sitter jag och går sönder för varje dag. Jag orkar inte, vill inte! Äter mindre och mindre men vill hellre prioritera sömnen än maten.

Livet just nu, så förbannat jobbigt med livet just nu!

Författarens egna ord. Högkänslighet

Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

Madeleine Stenberg 31 oktober, 2021 20 Kommentarer

Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.

Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.

Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en ”lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!

Värst var i veckan när jag säger: ”Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: ”Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.

Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: ”Hur gammal är du?”, ”Men hur har du klarat dig så bra?”, ”Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.

Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?

Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.

Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2021 28 Kommentarer

Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.

Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.

Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight mode hela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.

Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.

Psykisk ohälsa

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Att ligga vaken om natten.

Ett första inlägg för 2022.

En tisdag i december.

Ätstörningen röst som talar.

Om rösterna kunde lämna mitt huvud.

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

När själen mår skit.

Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

Du missade

Det kostar ingenting att hålla käften.

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information