Psykisk ohälsa

Känslor på insidan, jag är inte stark.

Madeleine Stenberg 17 augusti, 2019 33 Kommentarer

Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.

Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.

Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.

Att ta naturen till hjälp.

Madeleine Stenberg 13 augusti, 2019 44 Kommentarer

Begav mig ut för att ta en promenad, hela huvudet skrek efter solljuset och naturen. Jag behövde andas, se varje del av naturen och stanna upp en stund. Kanske behövde jag instinktivt vakna upp ur något jag inte kan sätta orden på. Jag lyssnade på Framgångspodden, ögonen sökte sig till kor, hästar och får under promenaden. Jag märkte hur kroppen sökte sig till vackra blommor efter dikeskanten och jag andades in naturen genom näsan. Jag kände den fuktiga luften fylla min näsa, kände värmen från solen som värmde upp min kind. Kanske även alla tankar fick sig några minuters andrum.

Jag går igenom en tankeverksamhet, som att jag börjar sortera och förstå vad som sägs där på insidan av min kropp. För kroppen, sinnet och allt känner något och talar till mig. Jaget vet, försöker acceptera det faktum som sinnet känner. Om naturen ändå kan läka det där som finns på min insida, det ingen annan ser.

Att vara en fri själ.

Madeleine Stenberg 14 juli, 2019 44 Kommentarer

Jag mår inte helt hundra just nu. Igår var en sådan dag när bloggen och hela internet las helt åt sidan. Jag tog min promenad på morgonen och sedan mådde jag inte bra. Många känslor som svingas runt mig just nu, uppgivenhet och ledsamhet. Mitt år blev inte vad jag tänkt mig och nu kommer det ikapp. Sorgen efter mormor, jag saknar henne så otroligt mycket.

Nu med semestern funderar jag på dåtid, dagsläget och framtid. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Jag ser ju någonstans att kugghjulet inte passar mig, att rollen som infekterat mitt liv inte är precis som jag vill ha det. Den här saker stryper min livsglädje och livsgnista. Jag kan inte leva i något som stryper mig, utan jag måste vara fri. Jag är sådan, en fri själ ibland för fri för mitt eget bästa. Jag är ingen fågel i bur utan en fri fågel som blickar ner över marken.

Jag har aldrig haft ron att trampa, alltid låtit benen bära mig framåt. När något inte utmanar mig längre dödas min gnista. Jag vet inte hur orden ska få er att förstå vad jag menar men jag måste följa den röst som inom mig ropar. Livet ropar på mig, och hur ska jag hålla livet inom mig?

Mående och tankar.

Madeleine Stenberg 31 maj, 2019 32 Kommentarer

Jag mår inte bra just nu, det märks förmodligen på bloggen med eftersom jag inte skriver så ofta som jag brukar. Det går ont på många ställen i själen, en känsla som jag känner igen sedan förut. Jag är ledsen, det är förbannat jobbigt att gå igenom en ätstörningsbehandling där man ska äta regelbundet varje dag, att granska sig själv och fundera på varför och hur man är. Att inte kunna använda vågen och se vad jag väger, igår misslyckades jag med dagen. Jag låg i sängen och på soffan hela dagen, åt knappt någonting bara tittade på serier för att något mer orkade jag inte göra.

Det var inte som att ledigheten direkt gjorde mig glad, på jobbet håller jag ihop men ledighet betyder att allt jag känt senaste året springer ikapp mig och ger mig en käftsmäll. Då kommer tankarna, då kommer de och påminner mig som den sorg jag känner över att mormor är borta. Över att jag kämpat med andra saker och så studierna. Då kommer allt ikapp mig och vill bevisa för mig att du kan inte springa längre nu när tempot dras ner.

Jag mår skitdåligt, och bästa medicinen är att göra saker man tycker om och att vara utomhus. Men om det regnar konstant och man inte ens längre vet vad man tycker om så är det frågan om den medicinen ens är möjlig att genomföra. Så här sitter jag och ser solen utanför mitt fönster, jag har saker att göra men på insidan skriker någonting, samma skrikande känsla jag haft i flera veckor nu. En sorg som vill lämna kroppen men inte kommer ut oavsett hur mycket jag vill släppa ut den.

Trötthet och vårkänslor.

Madeleine Stenberg 25 mars, 2019 13 Kommentarer

Det finns olika sorters trötthet, den mentala eller den när man bara ledsnar ur. Jag vet inte vilken trötthet som är värst egentligen, eller om båda är olika poler av liv men något är det absolut med trötthet som är viktigt att fundera kring.

Idag har jag varit till Borlänge och hämtat tavlor åt mamma, åkte sedan till Kniva för att städa i Björns hus. Jag antar att det är vad man kan säga nu när han alldeles strax flyttar in. Jag har stått med Svinto på hans skåphandtag och verkligen sprejat med Cillit bang så det är helt perfekt rent där. Kalla mig knäpp men är det något jag tycker om så är det att riktigt storstäda, jag får en kick av det där.

Det är även kul att jag får chansen att inreda lite och göra fint. Jag ska inte bo där, men likt i husvagnen som jag också fixar i så gör det mig glad att få äran att göra något bra. Alla har vi våra hobbys!

Nu ska jag bege mig mot sängen, imorgon börjar tisdagen och då står fransfixande på schemat. Det ska bli helt grymt skönt att piffas upp lite!

Vad har du gjort idag?

Likt en konstnär, målar jag mina känslor i ord.

Madeleine Stenberg 27 februari, 2019 15 Kommentarer

Meningen ovan kom över mig när jag var ute på en promenad förra veckan, jag har länge suttit och funderat på vad den innebär, varför kom just dessa ord in i mitt huvud? Är det för att mitt sätt att öppna upp mitt känsloliv är via bokstäver i min blogg? Min dagbok och min lilla oas, jag har aldrig haft förmågan att våga fatta penseln eller pennor och måla. Jag har alltid kritiskt granskat det som skapats av mig, jag blir aldrig nöjd med det jag skapar.

Det är som att mitt inre alltid granskar mig kritiskt, jag är aldrig tillräckligt bra. Det finns alltid något jag kunde gjort bättre, trots att jag gjort mitt bästa och får goda resultat eller beröm så talar mitt inre om för mig att: Du vet att du inte är så bra egentligen? Så många gånger jag försökt att tänkta på att jag är bra? Men ändå misslyckats i känslan, varför kan jag aldrig uppnå den där känslan med att jag är bra precis som jag är?

Jag minns dockorna min lillasyster hade i skolan, de hette Jag duger och Jante de flesta känner nog igen saken. Jag har sökt efter dockorna men aldrig hittat dessa, min syster började lågstadiet 1994 så jag misstänker att hennes lärare förmodligen själv skapat dessa. För att bygga deras självförtroende, det är fint brukar jag tänka. Jag önskar någon introducerat dessa för mig som barn, samtidigt så hade nog min känslighet ändå fått mig att fortsätta känna som jag gör.

Är det så att vissa av oss bara kommer kritiskt granska oss själva genom livet? Är det så att vissa av oss helt enkelt föds på det viset att vi aldrig någonsin kommer känna att: Jag duger? Jag undrar och funderar, vill söka svaren utan att finna dem?

Likt en konstnär, målar jag mina känslor i ord.

Att bara få sova.

Madeleine Stenberg 20 februari, 2019 18 Kommentarer

Jag är så trött numera. Det är som att kroppen riktigt skriker efter ledighet. Jag skulle varit på mediyoga men direkt efter jobbet åkte jag hem. Detta trots sin tisdag och andra dagen i veckan.

Istället la jag mig på sängen och sov. Det känns liksom som att kroppen bara skriker efter att få vara ledig just nu. Det är intressant på så vis att kroppen faktiskt kan signalera när man behöver vila.

Jag har haft det så stressigt sedan i juli. Det känns att kroppen nu vill något annat, den vill vila. Jag ska vila under sportlovet. Det blir ingen träning för mig ner än promenader, mediyoga och att vila. Jag tror att min kropp kommer tacka mig då. Det är nog vad den vill att jag ska göra nu.

Hoppas du inte är lika trött som mig. Att du känner dig utvilad och pigg.

Förmågan att sätta ord på sina känslor.

Madeleine Stenberg 16 februari, 2019 34 Kommentarer

Jag hört det ofta, det där med att jag kan sätta ord på mina känslor. Att jag vet hur jag känner och kan uttrycka det på ett speciellt sätt. Jag påstår inte att det gör mig till speciell, men jag antar att inte alla har orden för att beskriva hur man mår och hur man känner och upplever saker. Men jag har känt hela mitt liv, och jag var tidig att tala. Jag har tidiga minnen och jag glömmer aldrig något som hänt mig, eller sagts till mig.

Det här i sin tur medför att jag också kan sätta fingret precis prick på det jag upplever. Jag var så psykologen och vi pratade, jag fick henne att skratta. Hon skrattar väldigt ofta i mitt sällskap och ibland känns det som jag pratar med en vän när jag är där. Som att vi utbyter tankar i yrkesrollerna fastän jag är där för mitt sätt att försöka må bra. Jag sa en sak och hon bröt ut i världens gapskratt och sa:

”Haha, gud så härligt att du säger detta. Det är helt okej att känna som du gör. Det är sunt, det farliga blir när man gör något farligt. Men att känna, det är helt okej”

Vad det var tänker jag inte berätta. Inte för att jag tycker det är kul att säga A och inte B, utanför att allt i mig är inte något jag vill delge världen. Men jag vill påvisa att som människa vet exakt vad jag känner, tycker och lever för. Det finns inget falskspel bakom mig, tycker jag inte om en person så kommer jag inte låtsas göra det. Människor vet när de är viktiga eller oviktiga i mitt liv.

Jag tänkte på det där med att sätta orden på saker, jag älskar att bli lämnad ifred. Inte för att jag någonstans inte tycker om människor, men jag har inte behovet av att socialiseras med dem. Jag tycker om mina vänner och familj, och där får jag mig energi. Men resten av ställena är platser där jag möter människor som jag sedan lämnar. De gör intryck i mitt liv, men det är inte där som jag får min energi.

Vi lever i en värld där vi ska vara så galet sociala hela tiden. Där förväntningarna på varje individ är att samarbeta dygnet runt. Vi förväntas att alltid älska varandra och aldrig någonsin välja en annan väg. Vi ska vara som robotar som tänker och handlar lika, ingen får sticka ut. När då några robotar tänker individuellt och utanför boxen skapas det ett obehag. I en värld där alla ska dricka samma drink, använda samma kläder och vara engagerade i samma för stunden aktuella samhällsfråga, finns det ett otroligt obehag till de som inte visar samma engagemang eller intresse.

Jag har alltid tagit min egen väg, alltid gått dit mina fötter burit just mig. Jag har aldrig varit hon som följer flocken. Jag har velat se något mer? Ha något mer, hitta något annat. Det här gör att jag fullkomligt avskyr att bli bevakad eller iakttagen. Jag vill bara bli lämnad ifred, jag vill bara att människor ska lita på min förmåga att klara mig alldeles själv. För att klara mig alldeles själv är precis det jag är bäst på, det är min absoluta superkraft. Jag litar alltid på att andra människor gör sitt bästa, det enda jag begär är att andra gör det samma med mig.

Det går att jämföra mig med ett bi, jag surrar gärna runt från blomma till blomma. Om du lämnar mig ifred kommer jag låta dig vara ifred. Men om du retar mig tillräckligt länge kommer jag ge igen med ett stick som gör riktigt ont. Lita på att jag tar mig från blomma till blomma utan din hjälp, så kommer du få ta del av min ljuva honung. Låt mig arbeta ensam så finner du en harmonisk människa i naturens land.

Till psykologen och att varva ner.

Madeleine Stenberg 15 februari, 2019 8 Kommentarer

Alldeles strax ska jag ta och åka mot psykologen. Sedan klockan 13:30 har jag beställt tid för att fixa mina naglar. Jag behöver verkligen då lite tid för mitt mående nu känner jag, det märks i kroppen att jag inte varit på topp med en hel del stress.

Jag hoppas att mycket reds ut idag hos psykologen. Det ska även bli skönt med nya naglar. Jag hade bokat tid till nästa vecka, men min mamma kommer till Falun då så vill så klart vara med henne istället.

Vad gör du denna fredag?