Visar: 1 - 10 av 11 artiklar
Fika & måltider Hälsa & motion Tonårsbarn

Vin & pizza, och en långpromenad.

Igår på förmiddagen tog jag och Skilla och begav oss mot Lugnet. Vi gick först upp till Högbo, för att sedan fortsätta promenaden bakom hoppbackarna. På vägen mötte vi skidåkaren Calle Halvarsson som kom på rullskidor. Det är ju lite deras ställe där uppe, varje sommar åker folk i full fart på sina skidor där uppe, och på vintern åker de i spåren vid skidstadion där vi även passerade igår under vår promenad. Vi fortsatte sedan mot Åsbo och gick mot Bojsenburg. Kom vidare till Kålgårn och gick sedan genom en av de vackra delarna i Falun Östanfors där det är riktigt gamla gränder. Sedan gick vi hemåt igen, promenaden tog nästan 2,5 tummar och var väldigt avkopplande.

På eftermiddagen åkte vi ner till banken där vi hade tid. William skulle få riktigt bank-id och det är nu fixat. Efteråt åkte vi hemåt, jag och Skilla var bjudna till Jennie och Calle på hembakad pizza och vin. Det var jättetrevligt, en av deras två hundar Akilles la sig snabbt tillrätta bredvid mig medan Skilla höll koll på omvärlden. Maten var jättegod men framförallt var sällskapet trevligt.

Idag lördag blir det lugnt, skönt med sådana dagar också.

Högkänslighet Tonårsbarn

Ett avvikande ultraljud, och 17 år sedan tårarna föll.

Bilden tagen den 11 september 2004.

Varje år sedan 17 år tillbaka minns jag denna dag. Chockens dag, eller bara ledsamhetens dag? Jag var tjugo år gammal och skulle på det stora under en graviditet rutin ultraljudet. Jag skulle se min bebis, med allt vad det innebar. Jag satt där och till skillnad från att få veta det så kallade beräknade förlossningsdatumet fick jag istället veta att bebis hade en cysta vid hjärnan.

Det skulle dröja till tisdagen den 4 maj innan detta skulle avfärdas av en expert. Men dessa dagar var de längsta i mitt liv, självklart Googlade jag och skräckexempel kom upp. Jag grät och grät, kände hur det som idag är en William rörde sig i magen på mig.

Jag tänker så ofta på den här händelsen, rädslan jag kände i ultraljud efter detta och det blev en hel del för min del på grund av komplikationer. Hur rädd jag var helt i onödan för William har alltid varit frisk. Ultraljud i all ära men om de avviker är det verkligen ingen glädje i att se bebisen bara en rejäl sorg.

Jag är tacksam över att allt visade sig vara fel, tacksam över att vara mamma. Men tar absolut aldrig ett besök inom sjukvården lättvindigt. Det som sägs där förändrar saker i ens liv på ett eller annat sätt.

Bilar Skilla vår mellanpudel

En tur med vår BMW cab.

Igår tog vi en mycket kylig tur i vår nya BMW. BP frågade om det är en cab och visst hade hon helt rätt i det. Vi har alltså köpt en cabriolet. Det blir alltså vår sommarbil och nu hoppas jag på varma dagar så vi kan åka i den ofta.

Redan som barn började jag drömma om en cab. Jag fick åkte det en gång och blev helt såld, nu äger jag alltså en och är verkligen så glad för den saken.

Skilla och William är också imponerande av bilen. Vi åkte alltså en kort sväng igår, men det var rejält kallt. Så jag hoppas på soliga och varma dagar i maj. Då ska vi åka cabbat!

Tonårsbarn

Vakna upp till en fredag.

William har hostat hela natten, nu har han varit sjuk sedan i måndags. Inte alls roligt för honom, men han är inte ensam går massor med sjukor här i stan just nu. För egen del är det fredag och min lediga dag. Jag ska städa, ta mig en promenad och plugga är planen. Det blir säkert bra tänker jag, tror att det här kan bli en bra dag så försöker att fokusera på den saken.

Vad gör du denna härliga fredag? Är du ledig eller är det jobb för dig?

Lärarprogrammet Tweenieåldern

Solen glimtar fram.

Är vaken ska strax hoppa in i duschen och hänga lite tvätt efteråt. Idag har jag seminarium och efter seminariet ska jag fixa någon lunch till William. Själv tänkte jag inte äta något idag. Då jag gått in i en fas för att faktiskt få bort de två kilona jag gått upp nu när Björn haft semester kör jag stenhård med situps och plankan samt lite annan småträning här hemma. Kollade efter en crosstrainer igår på blocket, ska nog köpa en. Tänkte att jag skulle kunna ha den inne i min klädkammare, den är rätt stor och då kan jag använda den 60 minuter varje dag. Ska dock vänta med att köpa en tills jag hittar en för ett bra pris, men det är vad jag vill ha. Crosstrainern var min favorit när jag gymmade för den är skön att stå på och det ger snabba resultat att stå på den ett tag varje dag.

Ikväll är det BIO som gäller, William och jag ser båda fram emot cars 2 så det blir nog toppen! Just ja angående äta, jag och William ska äta popcorn (köper på bion) och godis ikväll och då om jag ska få rätt energiintag gör jag bäst i att enbart äta det igen. Sen vet jag det är inte bra blabla, tro mig är det något jag är expert på är det kosthållning. Jag har haft ätstörningar sen jag var elva-tolv år, egentligen tidigare men vid elva-tolv år (femman) blev det mer påtagligt då jag gjorde mer för att verkligen svälta mig själv. Slutade äta frukost på morgonen, åt så lite skollunch jag bara kunde, minimala middagar. Ibland kunde jag springa upp och ner för trapporna i vårat lägenhetshus bara för att kompensera godis jag ätit. Jag dolde mina ätstörningar bra för det var ingen som fattade något, visserligen frågade en del människor mig på högstadiet men jag kunde lätt säga att jag gillar inte skolmaten, eller påstå att jag äter när jag kommer hem. Sen var hoodies min bästa vän vilket jag skrivit tidigare. Jag läste ofta på om kost, när jag flyttade hemifrån fanns det enbart light-produkter i min kylskåp. Jag levde på spagetti och köttfärssås i ett halvårstid.
När jag blev gravid med William blev jag tvungen att börja äta frukost, jag var nitton år och hade haft ätstörningar i 9 år! Det var en plåga att äta frukost varje morgon, att tvinga mig själv att ta de där två mackorna fast jag egentligen bara ville spy för varje tugga, att äta lunch och middag. Ofta kändes det så jävla jobbigt med alla denna mat jag fick lov att äta, ändå gick jag endast upp 15 kg med William, varav 3-5 kg förmodligen låg på undervikten och sedan de övriga 10 kg var väl William. När jag sedan fött honom kunde jag inte äta alls, jag var liksom inte hungrig. Minns att alla på BB och BVC sa att när man ammar blir man automatiskt hungrig och äter massor, att man skulle passa sig lite för att gå upp för mycket. Jag gick inte upp jag rasade, på ett par månader vägde jag 5 kilo mindre än jag gjort innan jag blev gravid William. Någonstans inom mig kände jag dock att detta inte var hälsosamt och att det bästa för mig vore att gå upp och det gjorde jag och la på mig fem kilo till. FEM kilo jag av någon underlig anledning inte kan bli av med, trots att jag provat var enda diet som finns, provat träna och äta regelbundet, provat små mindre portioner och äta oftare, haft hårda onyttigt perioder när jag inte fått äta godis eller sånt alls. Provat gå över till frukt och grönt, har nog fan provat allt men dessa fem kilon vill inte bort… Jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med dem, men nu försöker jag ännu en gång och denna gången stenhårt. DESSA fem kilo ska bort nu!

Tweenieåldern

Tankar om föräldraskapet.

Hamnade i följande artikel från Dalarnas tidningar i lördags. Artikeln skriver om några tjejer och mammor mellan 17 och 20 som går i samma klass och är gravida eller nyss fått sina barn. I kommentarerna haglar ilska över dessa tjejer, andra människors tankar om hur de förstör sina liv och kommer misslyckas. Vad är det som driver människor till att vara så himla negativa mot andra människor? Är det inte unga föräldrar som det ses ner på är det föräldrar med många barn. För att lyckas som mamma i Sverige i samhällets ögon ska du: Vara 30+ när du får ditt första barn, du ska ha en utbildning och vara mitt uppe i din karriär, du ska gärna skaffa två barn (eventuellt tre men då ska du kunna ge ett bra argument för det) men detta får INTE ske efter 35 (poängterar detta för efter trettiofem anses det också vara fel att skaffa fler barn). Det betyder alltså att du har fem år på dig att skaffa dina två eventuellt tre barn. Under den här tiden ska du dessutom komma ihåg att du måste träffat mannen i ditt liv, ha bra inkomst och om ditt äktenskap skulle misslyckas? Ja då får du skylla dig själv för då har du inte kämpat tillräckligt hårt. KOM också ihåg att inom denna norm BÖR du vara heterosexuell och du får absolut inte skaffa barn på egen hand (genom inseminering eller genom en krog-runda). Fadern och du ska dessutom varit tillsammans i minst 10 år, annars är oddsen att folk kommer se ner på dig och förvänta sig att ditt förhållande kommer att spricka. “Det där kommer aldrig gå vägen“.Sticker du ut? Ja då får du tåla att människor tycker och tänker saker om dig, såna som du vill inte samhället ha med att göra.

Ett argument mot dessa tjejer i artikeln var också att “mor/farföräldrarna” får hjälpa till. Det är katastrof, fy sjutton att den äldre generationen får hjälpa sina döttrar/söner att passa sina barnbarn! Det borde vara förbjudet, fy så fult. Vilken förälder behöver stöd från någon annan? Det är absolut inte okej att få stöd av den äldre generationen, föräldraskapet handlar ju om att ta hand om sina egna barn. Så fort barnen får egna barn då upphör den äldre generationen vara föräldrar. Då ska får de klara sig själva. Blir du mamma då ska du banne mig klara dig själv. Är du däremot en pappa? Åh då är du så duktig att du kan byta blöja, ÅH vilken karl som kan byta en blöja och vilken underbar fader som gick upp en natt i helgen för att bära den skrikiga kolik-bebisen när mamman gått upp varje natt i 30 dagar, har stora ringar under ögonen och inte fått sova på 30 nätter. Men pappan han är då ett riktigt helgon som gick upp EN natt för att ta hand om barnent MEN vad ska man säga om mamman? Vilken hemsk kvinna! Har hon särat på benen och blivit gravid får hon ta sitt ansvar och ta hand om bebisen. INTE ska hon ge ansvaret till den stackars pappan som jobbat 8 timmar om dagen i en veckas tid.

Nu tror ni jag är en manshatare? Nä inte ett dugg, men alla ni därute som uppenbart tycker att män är såna duktiga människor bara för att de kan byta blöjor, vara uppe en natt eller gå ut med vagnen är däremot fyllda med okunskap. De flesta pappor njuter av varje minut med sina barn. VISST är papporna duktiga men glöm inte bort att mamman också är duktig. Mammor behöver också stöd ibland, mammor oberoende av ålder, hur många barn hon fött eller hur ung/gammal hon var när hon fick barn. Mammor och pappor är otroligt starka och duktiga människor. De flesta lyckas otroligt bra i sitt föräldraskap oavsett om du är 14 eller 45 när du blir mamma. Det är vi i samhället som borde stötta alla mammor istället, ge dem beröm för vad de faktiskt gör. Mammor ger liv åt jorden, vi uppskattar inte mammor tillräckligt mycket! Vi ställer höga krav på mammor, och vi ser ner på mammor. Ändå är mammor de personer som borde uppskattas mest!

Kraven på den bästa mamman ser ut så här, ett skinande hem och ett skinande yttre, en god utbildning och karriär, lagom med barn och ett perfekt förhållande och mamman ska ha sett till att barnen får bra betyg. Jag är tjugosju år och mamma till William som fyller sju år i år, jag ser mig själv som duglig mamma. Jag studerar och läser denna termin 82,5 hp av helt ny registrerande kurser (del vill säga inga kompletteringar). Jag har endast ett år kvar av lärarprogrammet, har höga krav på hur mitt hem ska se ut. Men ändå prioriterar jag William framför allting annat, han är det bästa jag har. När jag blev gravid var jag nitton år skulle fylla tjugo, jag stod med ett graviditetstest i handen som förändrades från helt vitt till ett plus. Hela min värld förändrades på en minut. Där stod jag då och pendlade mellan två världar. Den deprimerade Madeleine, med ätstörningar, dålig självkänsla och avhoppat gymnasium för 1 år och 3 månader sedan. I en stad jag egentligen inte hade någon anknytning till, var gravid med en kille jag inte var tillsammans med. Det var januari utanför mitt badrumsfönster och jag stod och kände mig helt chockad. Oplanerat gravid, jag ringde till min mamma. Min mamma som sa att hon skulle stötta mig oavsett beslut. Jag gick igenom en otroligt jobbig graviditet där jag låg på sjukhuset mer än jag befann mig hemma. Jag födde min William 12.55 den 3 oktober 2004, jag såg livet i hans blå ögon. Jag förstod att livet var värt att leva. Han gav mig styrkan och en känsla av välbefinnande. Jag förstod att jag kommer lyckas med allt. När jag träffar människor säger dessa till mig att jag är ett bevis på att ingenting är omöjligt. Så är det nog, INGENTING i livet är omöjligt. Alla kan lyckas, alla måste ges chansen att lyckas, det är vi som lever här som måste ge dessa människor möjligheten att lyckas. Döm inte någon innan du vandrat i deras skor. Gläds åt alla duktiga föräldrar där ute, alla som dagligen kämpar för sina barns skull.

Sen är det inte fel att be om hjälp ibland, det är okej att ringa sin mamma eller pappa när du undrar över saker. Det är okej att ha barnvakt oavsett om du är fjorton eller fyrtiofem, jag lovar er att mormor och morfar / farmor och farfar bara blir glada över att träffa sina barnbarn. Det sägs ju att det är underbart att bli mor & farföräldrar då den perioden ger den goda tiden av barndomen. Du kan föra över den skrikiga bebisen till någon annan, men gulla med den glada, du kan mysa med den talande 3 åringen men lämna tillbaka den när h*n blir arg. Du kan spela spel med den vetgiriga sexåringen, men låta föräldrarna uppfostra den, du kan ge råd åt den trotsiga tonåringen och behöver inte höra att du är världens sämsta förälder om igen, du får träffa dina underbara barnbarnsbarn och inse att du gjort någonting fint med livet.
Ingen förälder ska behöva skämmas för att den har stöd hos den äldre generationen, nej var stolt över att ni har stödet därifrån istället (del vill säga alla som har det).

Mina nästan sju år som en helt okej mamma.
(Från tjugo till tjugosju)

William i magen v37
September 2004

William och jag på förlossningen Falulasarett 3/10-2004
Jag tjugo år gammal, William nyfödd

William och jag på tåget mellan Gävle och Falun
William 1 år och 1 månad.
3/11-2005
Jag tjugoett år gammal, William ett år.

William och jag den 18/12-2006
Jag tjugotvå år gammal, William två år.


William och jag den 1/11 -07
Jag tjugotre år gammal, William tre år.


Jag och William 15/11-08
Jag tjugofyra år gammal, William fyra år.


Jag och William 20/10-09
Jag tjugofem, William fem år.


Jag och William 30/12-10
Jag tjugosex, William sex år.


Jag och William den 26/2-11
Jag tjugosju, William som fyller sju år i år.

Småbarnåren

Vakna i mitten av en natt.

BLÄE!

Jag sov oroligt redan från runt två-tre kände de i kroppen. Ni vet så där man rör på sig hela tiden har svårt att koppla av drömde en massa som var osammanhängande och fattade alldeles för lite av drömmarna. William ropade strax efter tre på mig. Han ropar på nätterna för han ska gå upp och kissa, dock ropar han aldrig på nätterna hos sin pappa utan där sover han hela natten. Jag undrar om det är ljud han hör eftersom han vaknar mitt i natten? Alltid vid tre också, slår liksom aldrig fel. Så är han mörkrädd så då får han självklart komma in till mig. Jag är inte sån där som låser min sovrumsdörr för att inte ha mitt barn där bara för han ska fatta att han ska sova själv, anser att sånt är snudd på barnmisshandel. Jag var själv mörkrädd som barn, den där skräcken att gå upp på natten minns jag mycket väl. Därför ser jag inget fel med att William kommer in till min säng på natten. Fast sen får man ju korkade kommentarer för sånt som “ska han sova där när han blir vuxen också eller?” , undra vad folk tänker när dom säger sånt? Det ända som händer är att folk förminskar barnen och får barnen att tro att det är något fel på dom som är mörkrädda.

Hur som helst jag kunde inte somna om ikväll. Låg och hade viktångest. Det är en av sviterna av att ha ätstörningar, även om jag idag svälter mig själv så har jag fortfarande vikt problematik. Mat och vikten tar upp väldigt stora delar av mina tankar, jag går ofta runt och räknar kalorier och får ångest om jag äter vissa saker. Igår åt jag inget konstigt alls, jag åt endast sallad och té samt en smootie. Jag skulle inte påstå att det var onyttigt direkt. Dessutom var jag och Anna ute och gick. MEN, det här med vikten påverkar mig ändå och ger mig djup ångest. JAG hatar det. När jag lämnat sonen på hans förskola om cirka 3 timmar ska jag ta mig en promenad, då kanske jag har mindre ångest sen?

Sen en annan sak det här med vågar. Jag väger mig på min våg och ser hur jag går ner, så eftersom jag är beroende av vågen. DET är sant, jag är alltså sådan som får rejäl ångest om jag inte kunnat väga mig varje morgon, jag MÅSTE se hur mycket jag väger om jag inte ställt mig på vågen en morgon så får jag djup ångest, det är väl ungefär som vissa är för andra beroende framkallande saker. JAG är sån för vågen, därför lockas jag av att prova andras vågar också. FÖR då kan jag se vad jag väger på dom, det sjukaste var nog Annas våg igår, den skiljer 5 kg uppåt än vad jag väger hemma. Andra vågar kan ju pendla något kilo men 5 kg. Jag mådde skit, så nu har jag självklart fått lov att googla på saken och tydligen är det så med vågar. De måste alltså betyda att man ALDRIG till 100% kan veta va fan man väger? Jag har en analog våg, jag litar inte på digitalvågar. Känns som att datagrejor ändå krångar så då borde dom även krångla med att visa exakt vikt. En analog kan ju knappast ändra sig liksom, de gör ju digitalvågar, om man vrider lite på sig kan dom skifta till 1-2 kg helt sjukt. Det där insåg jag när jag hade ätstörningar så jag brukade därför alltid väga mig på analoga vågar för där fick man alltid samma resultat oavsett hur man ställde sig på vågen. Ja, jag är sån den där idioten på vågen som var med i reklamen förr längesen för lätta. Han som ändrade position osv. JAG gör lika.

Jag hatar vågar egentligen. Hade jag ingen våg skulle jag inte ha någon ångest. Men hade jag inte haft någon våg skulle jag ha rejäla panikattaker för hur i helvete skulle jag annars hålla kollen. Sånt här vill man inte berätta om egentligen. Folk tycker ju man är störd, när man är tjugofemår ska man inte ha ätstörningar och vara beroende av vågen. Men glöm inte att jag aldrig blivit behandlade för mina ätstörningar…

Småbarnåren

Halsont

Har ont i halsen idag också. Dock tycker jag det har dempats något. Sonen är lämnad på förskolan. Jag borde plugga lite och ska försöka göra de. Kommer skriva ett privat inlägg efter detta, ni som har lösenordet vet vilket det är. Samma som dom andra inläggen jag skrivit.

Ska komma hit några och fixa med ventilerna idag, trodde dom skulle ta min lägenhet först i och med att den ligger i huset närmast. Nu kan dom komma när som helst. Vet inte ens vart ventilerna finns i den här lägenheten, dom hade bett om att man skulle göra tillgänglighet men kändes rätt svårt när man inte ens vet VART man ska göra öppet åt dom. KARTA och kompass tack! Ska städa lite idag också. Känns som det behövs. OCH måste komma ihåg att köpa nya disktrasor, glömt det några dagar nu. MEN idag ska det bli av.

Småbarnåren

Skriva något.

Sonens pappa är i Sverige. Pratade med honom och lät som dom skulle till max och äta. Lät ju gott. Själv sitter jag här med halsont. Får hoppas det är bättre imorgon, orka vara sjuk.

Sonen sover för övrigt och många tankar går igenom mitt huvud. Det ska det väl göra ibland också antar jag. Inte gick det något bra på tv:n heller annars hade ju Beck som jag och Anna såg igår inte varit helt fel att kolla på. Såg att min skärm är i Jönköping. Då borde den väl vara i Falun imorgon kan man hoppas? Jag skulle tycka det var skit kul att få skärmen. Annars förutom mitt halsonda så har jag fått kvinnas straff mens. Hatar det, blir som ett paket och tycker synd om mig själv. Ända fördelen skulle vara de minskade godis suget som kommer under mensen och fram tills ägglossningen.

Läste i cosmo vad man skulle göra för att bota sånt där onyttighetssug men är man sugen på godis tror jag inte på att till exempel en morot skulle kunna stilla behovet. Sorry alla vikt väktare men för mig funkar det inte så, är jag sugen på choklad vill jag ha choklad och inte morötter. På tal om nyttigheter hade jag vetat träna. LÄNGTAR faktiskt efter de, men hört att man ska undvika sånt vid förkylning. Undra varför?

Småbarnåren

Trogna läsare.

Jag är nyfikna vilka ni är som läser men aldrig kommenterar. Tänkte jag börja med att skriva.

Igår orkade jag inte skriva nått, sonen fick bli hämtad hem för vab förskolan tyckte han verkade hängig. Men när han kom hem var han en vanlig duracellkanin så jag vet inte om han kanske gått ner i batterit.
Hehe, nu tittar sonen på nått på tv så hör man honom ropa, MAMMA måste det vara en mamma och en pappa för det ska bli en bebis. Jag, JAAA, han ropar igen, BEHÖVER det inte bara vara en tjej då? Jag: Nääää, den där diskutionen känns jobbig nog för att jag är väldigt opryd och sånt med vänner men med sitt eget barn känns det weird att diskutera? Vet inte hur man lättast förklarar för ett barn såna där saker, jag tänkte överlämna det till skolan. HAHA, bättre de. Okej skulle sonen fråga mer ingående tänker jag självklart inte ljuga men jag tänker inte tala om det heller.

Nä om man skulle bege sig till duschen. Läste föresten på mailen igår att onoff skickat min nya skärm! YEAH! Känns as bra, så snart har sonen min gamla skärm och jag har en ny. Sonens pappa kommer hem från sin tjänstresa idag, det finns en liten kille här hemma som längtar massor efter honom.

%d bloggare gillar detta: