Back to school, återträff för nian.

Har inte tänkt så mycket på det där med återträff för nian. Eller ja, jag har ju vetat att det kommer ske men inte direkt funderat så mycket på det. Idag ringde någon som ordnade klassfest och ville att jag skulle stå som namn för klassfesten, typ som ledare eller nått? Jag tackade nej då jag inte ens vet om jag kommer gå. Eller jag är rätt säker på att jag inte ska gå. Jag lever idag 10 mil bort med barn och ett helt annat liv. Det skrämmer mig nog så mycket att åka upp till mina barndoms/tonårstrakter ändå till julen. Jag känner mig inte ”hemma” längre. Jag har bytt dialekt det är jag rätt säkert på, eller ja i alla fall till 95%, jag märker själv att jag pratar annorlunda ofta. Jag uppför mig inte alls som jag gjorde då när jag bodde där. Det tror och hoppas jag visserligen ingen gör, man kan ju hoppas folk mognat på 10 år. Men alltså jag känner mig annorlunda på alla sätt och vis. Jag är liksom inte DEN sortens människa längre, nu är jag positiv, glad och mår bra när jag är hemma här i stan. För här är HEMMA. Men där uppe, även om folk kanske inte ens känner igen mig är jag ändå altid tillbaka i nån form av sån här var jag och det skäms jag över känsla. Jag skäms över vad jag gjort och sådant känns inte alls lätt att åka 10 mil för att festa. Förmodligen känner nog dom flesta nån form av ångest inför sånt här. De gör man nog bara för att liksom. Om jag visste att jag tog mig hem till mitt hem under natten kanske jag valt att åka upp, men det vet jag inte och nu har jag 5 månader på att bestämma mig. Får hoppas att jag vet när det är dags vad jag vill.