Det är verkligen vår i luften, William tog fram förslaget att bege sig ut på en promenad. Sagt som gjort, det blev en kvällspromenad.
Stadsparken.
Busungen.
Promenad.
Tokisen.
Kikar ut över stan.
Månad: mars 2012
Efterrätt.
Tog en varsin semla.
Dock insåg jag att det inte alls var så gott som jag tänkt mig.
I väntan på ett skolbarn.
On the road.
Hållplats i väntan på William.
Hey, med vårjackan på.
Standing.
I väntan på något gott.
Mitt hjärta vilar i din hand. <3
Vi två.
Min kärlek till dig är allt.
Min sista VFU-dag någonsin avklarad.
Det var vemodigt, att säga hej då och veta att nu kommer jag inte gå dit och vara student längre. Jag kanske får jobba där senare men jag är ju inte längre studenten utan nu är jag så pass färdig att jag faktiskt kan ses som färdig ”fröken” inte en låtsasfröken längre. Det är en speciell känsla, att vara klar och aldrig mer vara studenten.
Jag och Sandra till sällskap ner på stan och gick förbi maestro och tog en varsin pizza.
På vägen hem efter att jag sagt hej då till Sandra, lät jag vinden smeka mitt hår och kände solens strålar skina över mitt ansikte och jag kände en känsla av befrielse. En känsla av att nu är det nära nu är jag snart färdig. Likt en fågelunge som ska kasta sig ut från sitt bo så kände jag närhetens vingar. Det är vår och värme, det är snart klart och jag kommer snart vara nyexaminerad. Det känns speciellt, jag kan nästan förstå hur folk som ska ta studenten känner sig. Jag tog ju aldrig någon student själv, men jag har en känsla inombords. Efter sex och ett halvt års studier är jag nästa färdig. I mitt yrke kommer jag aldrig bli fullärd, jag kommer alltid behöva uppgradera mig och all kunskap behöver förnyas, i mitt yrke kommer jag alltid ha hand om de bästa som finns i livet. Jag är inte stark nog för att arbeta med människor i livets slutskede och har därför valt människor i livets startskede, människor med livet framför sig och liv som hela tiden behöver utmanas. Snart är jag färdig, jag är den halvfärdiga fågelungen nu men snart ser ni mig flyga, flyga ut från boet och lämna studiernas mark. Snart ser ni mig flyga, flyga högt över träden!
På väg.
Nu är vi på väg till Williams skola, sen ska jag till Vfun och min allra sista dag någonsin.
Utmanad
Blivit utmanad av Ninnie.
* Jag har dödsångest men ändå ett märkligt förhållande till döden, jag kan fråga människor helt okänsligt hur någon dött och tycker att det är det mest naturliga i världen. Jag pratar sällan om min pappas och mina känslor kring att han är död med människor i verkliga livet. Jag kan skriva om saken, men i verkliga livet vet jag att det gör andra människor obekväma så jag diskuterar inte saken, däremot andras död känns som att jag lätt kan snacka om och inte är det minsta obekväm med. Min teori är att jag helt enkelt är så på grund av att jag var ett barn (9 år när pappa dog) och det för mig är mer naturligt att han är död än att han levt.
*Jag är en socialperson men är även otroligt noga med att få vara ifred. Mina vänner vill jag umgås med och gör det gärna, medan nya människor tycker jag är jättejobbigt att umgås med och jag är inte sån som bjuder in någon i mitt liv lättvindigt.
* Jag drömmer saker varje natt, och jag minns alltid vad jag drömt. Mitt liv är otroligt innehållsrikt på natten och jag drömmer ofta att jag ska bli mördad med mera.
*Jag har lätt för att hitta på sagor, och i och med det kan jag ”plocka” upp bara genom att se saker. Ett hus kan bli ett slott med en farlig drake i, en kanin kan bli en ensam kanin som söker en vän. När jag väl berättar mina påhittade sagor så stannar världen upp för barn och de sätter sig som små ljus och bara tittar och lyssnar. De riktigt lever sig in i det jag berättar för att sedan fråga mig vad som hände sen. Min livliga fantasi gör också att jag har färdiga ”böcker” i huvudet jag skulle vilja skriva. Men som tiden är för knappt för att lägga på.
* Jag har snart nått mina mål, det är således dags att hitta på nya och det skrämmer mig rejält. För jag har allt jag vill ha just nu.
Jag skulle vilja vet 5 nya saker om:
De som vill kan väl bara utmana sig själva?
Kikat!
Vilket avsnitt! Perfekt verkligen, A har varit en av de jag hade på misstänkt listan så de kändes faktiskt kul att man inte var helt ute och cyklade. Drygt att behöva vänta tills i höst eller sommar på säsong tre, vill se nu. Pretty Little Liars är absolut en av mina favoritserier. Men nästa vecka börjar The secret life of the american teenager igen och det kommer också bli toppen. Saknar verkligen den serien, känner mig ofta som man hinner bli ”vän” med dom.
Ska snart gå och sova fast det är så tidigt, men är trött. Snart kommer jag kunna ägna mer tid åt att skriva i bloggen igen. Varit för mycket nu med studier och VFU.
Soffhäng
Matkoma har infattat si, köpte en potatisgratäng och fixade lövbiff och en god sallad med beasås, vardagslyx. Vågar inte gå in på Facebook och bloglovin av rädsla att läsa vem A är innan jag hunnit se Pretty little liars. Ska se den klockan 21, sååå ingen får tala om något.
Näst sista vfu- dagen är avklarad och jag och Sandra bjöd på choklad. Imorgon gör jag min sista vfudag ever!
Måndagsmorgon.
Ahhhh! Idag är det min sista VFU-vecka! Idag, imorgon och på onsdag sen ingen mer VFU. Det är mitt lilla delmål eller hur man ska säga, mitt lilla WOW jag är snart klar grejs i huvudet. Jag fattar inte riktigt att jag snart är klar med skolan! Känner en piggelin känsla i kroppen. LYCKA!
Jag tänkte försöka ha fest när jag tar min examen, först ska jag väl bjuda släkten men tänkte även gå ut och ta mig en rejäl festkväll i juni när skolan är slut. Jag hoppas flera av mina vänner vill haka på för det känns väl på sin plats att fira, jag tog ju ingen student eftersom jag hade hoppat av gymnasiet då och högskolan Dalarna har ingen examensfest för sina studenter så man får väl fixa en själv. Snart är man klar och snart är man färdig tralla-lala-laaaa!
Jag ska absolut köpa champagne fast det smakar äckel bara för sakens skull. Snart ska här firas!
På tal om firas ska jag och Sandra äta lite middag i veckan och fira att VFUn är över, klart man får fira saker eller hur?! Jag menar finns det verkligen tillfällen värda att inte fira om man känner glädje för dem?
Kvällstid.
Ska bege mig till sängen nu, William ska till skolan imorgon och jag ska ha seminarium. Efter seminariet ska jag bege mig till min VFU och börjar således min sista VFU-vecka någonsin. Sen är jag klar, klar för alltid. Ingen mer praktik utan enbart jobb och snart färdig. Snart är mitt examensbevis där, jag förstår inte och tjatar om det hela tiden. Sorry kan bara inte hjälpa det. Känns så otroligt märkligt att bli klar med skolan efter all denna tid. När jag är klar med skolan har jag inget mer jag känner att jag vill uppnå, ja förutom att skaffa fler barn då men jag menar det där med drömyrket. Jag har fått mitt då, trots att jag snart är klar hamnade jag på medborgarskolan och såg att de söka babysimsinstruktörer, det är något jag var sugen på 2007, något jag fick lite små funderingar kring att bli då. Nu dök tanken upp igen, jag gillar ju att sjunga och det verkar ju inte vara ett allt för jobbit arbete att ha på sidan av. Kanske borde försöka mig på att tänka utanför banorna av barn, en annan hobby jag skulle vilja skaffa mig är att binda fina buketter eller gå en fotokurs. På ett vis ser jag framemot att bli klar med studierna och kunna gå hem på fredagar och vara ledig, samtidigt känner jag en stor ångest inför saken att vara ledig, ledig betyder att man får tid att tänka och tänka hatar jag att göra. Jag är sån, jag måste ha något att göra hela tiden annars blir jag lätt stressad och deprimerad, jag måste alltid ha ett projekt på gång för att slippa känna att jag får tid över. Läste att det var typiskt oss födda på åttiotalet och framåt, att vi är den skadade generationen som inte vet hur man har tråkigt och får ångest av sådana saker, vi har nämligen alltid haft något att göra från de vi var bebisar fram tills idag. Det stämmer nog, jag känner nog ingen som inte tar upp sin telefon när det blir tråkigt, eller som enbart ser på tv utan att surfa på mobilen eller datorn, surfplattan samtidigt. Jag känner nog ingen som inte får halvångest om de inte känner mobilen i fickan eller hittar den i väskan. Vi är väl generation stress helt enkelt, vi behöver ha något att göra för att slippa bli deprimerade och känna att vi är för ensamma.