Idag hade William svårt att vakna, så när han väl gjorde det gick vi mot lekterapin. På vägen dit mötte jag en tjej jag pluggade första terminen på lärarprogrammet tillsammans med och hennes yngsta barn. Jättetrevligt att ses, William sa sen att “mamma träffar nya människor hon känner varje dag här”. Insåg att det är helt galet men sant. Träffar aldrig människor annars men hör har jag sett bekanta varje dag! Märkligt egentligen om en trevligt.

Björns farbrors fru kom förbi och William fick massor med blåbär! Så himlans snällt, William blev jätteglad. William har varit irriterad på mig vilket beror på att vi blir för nära inpå varandra.

Williams farfar kom hit och hämtade honom, och jag passade på att fixa naglarna och ta en kaffe med Lisa. Jag behövde lite space och William med. Väl tillbaka här på sjukhuset blev det dock kaos. William skulle testa ny antibiotika och fick dessutom tabletter utöver det. William kunde inte svälja och han grät och till sist var jag bara tvungen att lämna sjukhuset och gå hem, så Björn fick ta över. Jag fick panikångest efter vägen och på Svärdsjögatan fick jag försöka hitta luft, hemma bara grät jag. Allt som jag just nu känner kom ur mig. All förbannad orättvisa! Att William ska vara sjuk, att sista sommarlovsveckorna skulle sluta så här, att William tycker livet suger och jag känner mig så maktlös! Sjukhusmiljön suger ur livet på mig, det känns som vi befunnit oss här i 1 månad, det känns som all den energi denna sommar gett mig inför hösten har lämnat min kropp. När jag ser mig i spegeln ser jag ett sorgset skal som ler för att inte visa hur jag mår. För att man förväntas vara stark när man egentligen bara gråter inombords. Jag behövde detta, imorgon kommer allt kännas bättre. Jag måste bara poängtera att personalen är underbar här, vilken otroligt fantastisk personal. Men sjukhus tar ändå energi ifrån än. Energi som känns.

Ringde Williams rektor idag på tal om något annat och berättade om läget med William. På tisdag ska hans kontaktlärare ringa mig.

Imorgon ska jag ringa fler ärenden, jag tar saker steg för steg. Det behöver jag just nu.

Just ja, Leksandshästen gjorde William på lekterapin. Williams favoritlag.

2 kommentarer

  1. Ja det är inget vidare att ligga på sjukhus. Men snart är ni hemma igen och tänk så gott det kommer att kännas?!
    All pepp till er! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: