Brr! NU börjar kylan, jag får men en chock varje år. Dagens rastvakt var inte alls min grej, jag plågades likt varje höst och vinter och funderade kring vad som krävs för att kunna emigrera till varmare breddgrader. Jag är inte dum, jag förstår att det inte är någon enkel sak men nog avundas jag alla djur som går i ide just nu. Dem har uppenbarligen mer innanför huvudet än vi människor. Jag slås av detta varje år, jag minns första året i yrket när man var ute och Björn sa; FÖRSTÅR du vilket lyx du upplever med att vara ute varje dag. Jag för mig kändes det lite som ett hån eftersom jag föredrar värmen innanför de fyra varma husväggarna. Samtidigt förstår jag honom som säkert skulle älska tiden utomhus. För mig är utelivet i mitt jobb baksidan av yrket, man är väl helt enkelt olika. Jag brukar faktiskt tänka på mina dagar i barndomen när jag ofta blev sjuk i samband med de obligatoriska friluftsdagarna vi hade på diverse håll. Värst var dem i Grönklitt… Jag avskydde det verkligen, dels för att jag var den enda som åkte längdskidor och således fick pina mig runt i spåren med några få människor, varav de flesta åkte skidor på fritiden och var bra mycket bättre än mig. Jag kan nämna en viss Anna Haag som exempel, vi gick i samma skola på lågstadiet men umgicks aldrig då hon var yngre än mig. Mina vänner däremot de höll till i slalombackarna och där höll inte jag till. Jag hittade snart på sätt att slippa följa med, till exempel genom att övertyga mamma om att jag nog hade väldans ont i halsen just den dagen. Jag njöt i fulla drag av att stanna hemma och slippa frysa. De tidpunkter man befann sig i Grönklitt var hemska och mina stackars tår var som isbitar!
På min skola var det även obligatoriskt med skridskor och skidor under en ganska lång period. Jag minns det som att vi började någon gång i december och höll på till slutet av februari. Värst var turerna på Lillån eftersom jag var livrädd varje gång att isen skulle brista och vår idrottslärare hade så bråttom jämt, och även där man frön om tårna och ville inget hellre än tillbaka till värmen igen. Lika var det när vi skulle springa på tid runt hela skolgården, jag sprang när idrottsläraren tittade och sedan gick jag. Man hade ganska bra koll på när han skulle varva en så då småjoggade man en stund tills han ännu en gång varvade, jag svor varje gång…
Så förutom dessa mardrömsminnen så hade vi även turerna till Hansjö, på skolan jag gick på fick vi själva odla vår mat. Så här efteråt var det en väldigt bra sak, för man fick verkligen lära sig MEN jag avskydde resan dit. Vi skulle cykla 4 kilometer uppför… Jag har aldrig varit vän med att cykla och att då bege sig i kylan i maj och september var absolut inget jag såg framemot. Dessutom hade jag utvecklat astma redan då utan att veta om det så resan var förskräcklig hela vägen. Ett evigt klagade om min dåliga kondis och jag som knep efter luft gång på gång… Idag kan man ju ifrågasätta att ingen fattade att jag var sjuk? Detta blev till sist starten på många år av skolk, på högstadiet insåg jag hur man helt enkelt kunde skita i ett dyka upp om man så ville. Dels hade jag aneroxia så tanken på att stå inför klasskompisar i duschen eller i tajta idrottskläder var befängt! Jag valde istället att sitta och hänga på diverse platser i skolan eller som i nian helt enkelt leta upp andra med samma tänk. Jag avskydde idrotten, och jag avskydde min kropp så den kombinationen gjorde att jag helt enkelt hittade andra saker att syssla med.
Så varför skriver jag då detta? Var är det som får mig att skriva detta om något alla i denna värld älskar? Kanske är det vetskapen om att jag förstår de barn som av olika skäl inte vill medverka och tycker det är kul. Här är jag så glad att min son är så olik mig, men idrotten idag i skolan verkar också så mycket mer stimulerande. Kanske är det för att det idag i skolan inte är samma kultur där de som sportar hyllas över de som var som mig? Eller så är det lika jobbigt men det finns bättre och sämre skolor som fångar eleverna? Min upplevelse är dock att barn tycks älska idrotten idag och även friluftsdagar och friluftsliv. Kanske vindarna har vänt, någonstans hoppas jag på det.
Madeleine Stenberg 
Wow vilken dag, intensiv och full med kärlek, kramar och känslor. Vi har haft workshop och lärt oss verktygen för doulandet och riktigt fått gotta in oss i Föda utan rädsla tekniken. Eller FUR som den är förkortad till! Susanna Heli är en fantastisk instruktör och jag är verkligen inspirerad.
