Idag tog jag och William en lunchdejt på stan. Vi gick ner tillsammans vid tolv och trots panikångest vid flertalet tillfällen lyckade vi ha det roligt tillsammans. Vi gick först till Waynes och fikade, eller jag fikade och William tog en lasagne och en kaka.

Vi pratade och hade det kul tillsammans, sedan tog jag en lucky egg och så gick jag och fångande och evolverade Pokemons på stan. Vi gick till en lekplats och gungade och snackade. Skrattade och diskuterade livet. För det är väldigt mycket man får ta del av med en nästan tonåring. På ett vis är han väldigt privat och på ett vis får man ibland ta del av så mycket spännande i hans liv, tankar och funderingar. Livsval och skratt, funderingar och allt annat spännande som sker när man är nästan tonåring. Tolv år, den åldern när man är för liten för att kallas för tonåring men för stor för att kallas barn. Det är en fin ålder och tanken på att jag nästan är en tonåringsmamma, och kommer vara det om ett år är väldans fint. 33 år och tonårsmamma, det är ganska skoj faktiskt en ny del i livet liksom om det är ett år dit. Nu är jag 32 år och nästan tonårsmamma.

Vi gick in mot stan och mot lekparken som finns där. William började på Parkour förra veckan och tyckte väl att vi kunde leka tillsammans. Jag tänkte varför inte? Så vi lekte, hoppade och skrattade. Att jag gör såna här saker trots min ångest är bra, jag utmanar ju mig för att bli frisk. Jag är helt slut mentalt just nu och vet att jag kommer behöva sova om ett tag men att lyckas ta sig ut och få luft är ju den bästa medicinen för mig. Det är säkert konstigt för många att jag börjar skratta och le igen, folk som ser mig kanske tänker “hur sjuk kan hon vara som ler och skrattar“. Men ni ska veta att det är ganska nyligen jag börjar skratta och det är bara två veckor sedan jag slutade vakna flera gånger per natt och trodde jag skulle jobba och låg med hjärtklappning. För bara två veckor sedan fick jag ett sådant ångestanfall att jag inte visste vart jag befann mig. Att äntligen börja skratta och le, och leka. Ni förstår inte hur läkande dessa små saker är för min själ, en bit för att bli frisk.

På ett vis kan jag förstå att det kan verka märkligt att leka när man är 32 år, att hoppa runt på stan som en unge och busa och fnissa.

 Jag och William stod och diskuterade hur bitchblickar ser ut. Båda tränade lite på varandra och diskuterade hur elakt det är att göra såna åt någon och varför. Känslan man känner, jag berättade att jag inte hållit på så där. Eller ja säkert någon gång, men oftast har mitt samvete varit för snällt för att vara elak mot människor. Det har inte legat i min natur, kanske mycket för att jag, som jag förstått som äldre är HSP och jag helt enkelt mått dåligt när andra blivit ledsna eller sårande. Jag tror även på att prata mycket med sina barn om sånt här. William sa det faktiskt till mig idag, att det som är bra med att ha dig som mamma är att man kan säga vad som helst till dig. Det är den finaste saken med att vara förälder till en nästan tonåring när han säger så. Det betyder att jag byggt ett förtroende oss emellan där vi kan diskutera och ifrågasätta saker utan konstigheter. Att förstå varför man inte gör vissa saker mot andra. Jag är stolt över den fina kille William är och håller på att bli.

Vi ställde oss på regnbågstrappan nere på stan. Eller FaluPrideTrappan. Jag fick ett foto på mig och honom tillsammans. Det är ovanligt, sällan vill han ens medverka på kort och idag fick jag flera stycken. Visserligen endast Iphonebilder men hur roligt är inte det?

<

p style=”text-align: left;”>

Vi har haft en sådan fin dag tillsammans, jag och min nästan tonåring. Trots att jag fick panikångestanfall. Han stod där vid min sida och peppade och tog hand om mig. Vi var på ICA Maxi tillsammans och han såg till att jag drack lite vatten efter vi kommit ut därifrån. Han är underbar denna grabb som faktiskt är det bästa jag gjort! För det är han, ingen annan människa fyller mig med sådan kärlek som honom. Älskade William, jag är stolt över att få vara din mamma.

56 kommentarer

  1. Åh vad härligt! Måste vara så mysigt på något sätt att en nästan tonnåring “vill” umgås med mamma sin! Misstolka mig rätt, men jag var inget fan av att hänga med min mamma haha. Jag hoppas verkligen min dotter och jag också blir så tighta som ni verkar vara när hon kommer upp i åldern 🙂 kram

    1. Åh ja det är det :D. Åh det där är verkligen olika :). Jag hoppas verkligen vi fortsätter vara så här tajta. Är väldigt tajt med min mamma och mormor med 🙂

  2. Låter som ni hade en riktigt mysigt dag tillsammans. Nästan så man längtar tills ens tös kommer upp till den åldern så man med kan ha såna intressanta diskussioner hehe 🙂

  3. Äkta glädje smittar.Jag kan inte låta bli att också le när jag ser vilken trevlig dag ni hade.Din pose när du står på ett ben påminner lite om när Karatekid gör tranan.Nu skojar jag lite med dig.Ni är fina båda två,du och din son.Jag vet inte säkert vad en HSP personlighet är för något,orkar inte googla men gissar att det är något med känslig.Det har jag förstått att du är.Det är en fin och bra egenskap,att kunna sätta sig in i andras tankar och känslor.Ha en fin kväll!

    1. Visst är det så :). Aha va roligt, har nog aldrig sett karatekid :). HSP-Personlighet är att man är högkänslig, man har lätt för att ta in intryck så det stämmer med det du trodde 🙂

  4. Vilket fint inlägg!
    Låter som en bra dag med din son 🙂
    Strongt att du gjorde det trots ångesten*

    Sv: Kul att du gillade det 😉

    Kram

  5. Åh vad fint inlägg, det verkar som att du och din son har en fin relation. Ångestattacker är inte kul, förstår att det måste kännas otroligt jobbigt och hemskt 🙁

  6. Tycker inte det är något ”konstigt” i det alls att du skulle hoppa runt och leka SPECIELLT INTE när du är med dig son. Då är det ju dom människorna som blänger på dig som borde lära sig hur man lever istället! Men ni ser ut att ha haft en riktigt mysig dag iallafall! Kram

  7. Det ser ut som att ni hade en trevlig dag trots att du inte mår helt bra. Jag hoppas att det snart kommer att kännas bättre!
    Vi åker dit en gång om året, men i år blev det två gånger. 🙂

  8. Vilket härligt inlägg! Jag blev själv glad då jag läste ditt inlägg om hur du känner för att vara en mamma till en nästan tonåring. Det är oerhört viktigt att skapa den här relationen, kontakten och tilliten till sitt barn. Det har jag förstått mellan mig och mina föräldrar. Jag ser hur mina gamla vänner, då vi var tonåringar, aldrig hörde av sig till sina föräldrar. Kunde undvika att svara i telefonen osv osv. Jag har aldrig förstått mig på sådant där och det är jag glad att mina föräldrar visade mig! 🙂

    Sv; ja, det var det verkligen. Men som sagt vart det ändå en bra dag! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: