Grannar, arga lappar och tankar om småbarnsföräldrar när man själv lämnat den fasen i livet.
Madeleine Stenberg 
I fredags ringde en av mina grannar upp mig och berättade att någon satt upp en arg lapp i vårat trapphus. På lappen fanns en text formulerad på ett sådant sätt att det väckte ganska många upprörda känslor inom mig. Jag fick barn rätt tidigt i livet, jag var tjugo år och det har nog också gjort att jag varit ganska lugn och sansad när jag ser med ögonen på småbarnsföräldrar idag. Inget illa med den saken men många gånger upplever jag det som att kraven från föräldrar idag är betydligt högre än de var när William var liten för 12 år sedan ja egentligen kanske några år mindre men ja ungefär jag tror ni förstår poängen. När William var liten och folk hade fest, eller om levde i lägenhetshusen vi bodde i så fick man helt enkelt gilla läget lite granna, och sen tänkte jag på att han som var liten håller säkert låda så grannarna också blir störda. William vaknade ju ibland på nätterna, han var sjuk, ibland fick man akut tvätta av honom i duschen mitt i natten. Sitta uppe i soffan och trösta och när han var bebis brukade jag gå upp på natten och sätta mig i soffan och titta på MTV för jag aldrig tyckte om att ligga ner och amma. Jag trivdes bäst att sitta upp och amma i soffan, vi är ju alla olika som ni vet. Jag har under alla dessa år varit så glad över att aldrig fått klagomål som småbarnsförälder utan att man faktiskt fick vara just det, småbarnsförälder med grannar som respekterade att det kom ljud från oss ibland.
Eftersom mina grannar alltid respekterade oss genom åren, har jag haft samma överseende med grannar som haft fest någon helg. Tittat på tv, kanske har även de med åren fått barn eller haft tonåringar som spelat tv-spel eller haft skrattande vänner som hälsat på. Ibland har jag hört skrattande tonåringar gå ut på kvällen med livsglädje för att möta stan tillsammans, och jag har bara lett och tänkt att det är roligt att man får vara sig själv här i huset.
Men så kom då den där lappen i helgen, som skapade en väldig olustig känsla inom mig. Jag började lite fundera kring allt jag läst på nätet om arga småbarnsföräldrar som upprörs över diverse olika saker. Jag har inte egentligen brytt mig utan tänkt att det är deras huvudvärk, jag har inte valt att vara småbarnsförälder. Men när det sätts upp en arg lapp i vårt trapphus där någon granne som inte signerat med sitt namn skriver; Vid 23 på helgerna vill man som trött småbarnsförälder ha det tyst så man får sova! Vi vill inte att ni tittar på tv/-spelar tv-spel. Kände jag mig väldigt illa till mods. På helgen när man kommit hem och vill varva ner tillsammans med sin familj gör man ju det på olika sätt. Vissa familjer kanske åker bort, andra stannar hemma och tittar på IDOL kanske tar man sig ett glas vin och äter lite snacks tillsammans. Man skrattar och rår äntligen om familjen, man får VI känslan och känner den där känslan av att äntligen är det helg och vi får vara med varandra igen. Man njuter och klockan kanske blir 23:00 och filmen man tittar på är lite roligt, man fnissar till och man fyller kroppen med kärlek.
Men när då en annan familj inte vill unna ett helt hus denna sak gör det lite ont i mig. Jag har på senare år vaknat av barnskrik, ibland har småbarn gråtit i trapphuset. Visst man vaknar till men man hör vart ljudet kommer ifrån och tänker att ”det är en kort fas i livet” och så vänder man sig och somnar oftast om. Ibland har man vaknat i flera veckor i streck av gråtande småbarn som inte är ens egna men man har bitit ihop för man har själv haft småbarn och tänkt att ”det är som det är”. Men så kommer en sån här lapp och jag kan bara inte låta bli att känna mig upprörd själv, jag är tvungen att skriva av mig gällande detta.
Vad jag eller resten av huset gör på helgerna borde inte vara ett problem så länge det inte var rejäla röjarfester med högmusik. Om man störs på ljud kan man köpa öronproppar eller börja söka bostad på hemnet.se. Oavsett vad så måste människor börja ha mer överseende med andra människor och alla människors rätt att få vara hemma i sitt eget hem. Man har inte rätt att börja bestämma vad människor ska göra på helgerna. Vill man inte höra ljud kanske det är bättre att flytta ut till en villa i skogen.
Så nu fick jag ventilera av mig det här. Nu kan jag lämna den saken och fortsätta min måndag.