maj 2017

Läraryrket – När man säger hej då och blickar mot framtiden. 

Madeleine Stenberg 24 maj, 2017 10 Kommentarer

Man borde ju kunnat tänka sig att gårdagens hej då borde resulterat i ett inlägg efteråt. Men istället så tog jag lite bloggpaus och kände att jag berättar idag istället.

Det var en fantastiskt dag för en avslutning. Solen sken, det var varmt och eleverna var så glada att se mig. Lika glad som jag kände mig att se dem. Jag fick två jättefina armband, choklad och teckningar. Ett brev som gick rakt in i hjärtat och kramar som verkligen kändes så fina. Vi befann oss på sportfältet, det lektes några lekar, vi pratade och åt glass. Sedan följde jag med barnen mot området där de bor. 

Det kändes bra efteråt, som att jag fick det det avslutet man ska ha med sina elever. Ett hej då och en tanke inför framtiden över att nu till hösten väntas nya äventyr. Jag är tacksam för min tid tillsammans med dessa barn som gett mig så mycket kunskap. Nu går jag med en ryggsäck i livet och meriter. Det känns jättebra! 

Det var som att jag i samband med mitt hej då, äntligen kunde gå vidare i livet. Jag kommer aldrig glömma denna fina klass som jag fått känna sedan förskoleklass till årskurs 3. De har påverkat mig, och lämnat ett fint spår i min själ. Jag kommer alltid minnas skolan jag arbetat på med dessa barn som främsta minne. Det känns bra nu, jag har fått sagt hej då, men det betyder inte att vi inte kommer ses igen. Nu börjar framtiden, nu blickar jag framåt. 

Livet som lärare: När ett hej blir ett hej då.

Madeleine Stenberg 23 maj, 2017 44 Kommentarer

I morse vaknade jag med ett stygn av sorg inombords. Det kändes som jag saknade något, men inte kunde komma på vad det var. Samtidigt som jag visste vad stygnet berodde på, en viss form av ångest, en viss form av sorg, en viss form av rädsla och en viss form av inre tårar. Idag är det dags att ta farväl, att göra ett avslut.

Jag minns det som det var igår när jag gick in på skolan där jag skulle arbeta som förskollärare i en förskoleklass. Jag minns lukten av målarfärg och spänningen över att möta de små liven. Jag minns hur nervös jag var men samtidigt så taggad, det var det här jag väntat på under så många år. Att få jobba med barn, att få lära känna barn och vara en del i deras liv.

Jag minns alla frågor jag fått under åren, av små barn som blivit äldre. Om mitt liv, hur jag ställt frågor om deras liv. Hur jag kramats, sagt ifrån, gjort sams, vägledigt och skrattat. Hur jag skojat och fått skoj tillbaka, hur jag fått veta hemligheter som bara ett barn kan berätta om. Hur jag fått fina teckningar och kort med finaste orden man kan få ”Madeline du är verldäns besta frökän” och tandlösa kramar. Jag minns när en elev målade mig, henom och spiderman och sa sa ”det här är vi” och gav teckningen till mig.

Jag minns alla kramar, alla era hemligheter och alla era teckningar och små brev. Jag har sparat alla små fina presenter ni gett mig. En en kanin som doftar lavendel ”Så du kan sova bra på natten” som en elev sydde i slöjden. Eller fina blommor, eller en påse med påskgodis ”för jag tycker du behöver lite godis”. Jag minns små smycken ni gett mig eller en varm kram. Jag minns när jag torkat era tårar, eller plåstrat om era sår. Jag minns när jag sett glädjen i era ögon när ni blivit sams med en vän igen.

Jag har tagit många beslut i mitt liv. Vissa val har varit självklara, och andra så svåra. Jag vet att vägarna genom livet är långt ifrån glasklara. Men jag tror att det här beslutet är det tuffaste hittills. För jag kommer sakna er så oerhört mycket, det är er jag tänkte på när jag mådde dåligt. Drivkraften att få komma tillbaka till er gjorde mig stark och frisk. Alla orden från er, jag kommer sakna er. I Lilo och Stitch säger man ”Aloha betyder hej, men också hej då”. Att säga hej då till er är det svåraste beslutet jag tagit. Kanske inte helt till fullo självvalt heller. Jag kommer bära med mig er i mitt hjärta för all framtid. Ni var klassen som gjorde mig till lärare, det är er jag kommer se tillbaka på mina första år som lärare och le för. Tack för att jag fick bli er lärare, tack för alla fina år vi fått tillsammans. Vi syns alldeles strax för ett hej då. Ett hej då som gör så ont i hjärtat.

Falsk arbetsgivare & kollega.

Madeleine Stenberg 20 maj, 2017 Inga kommentarer

Alltså fy fan hur mycket jag hatar denna jävla Sarah och min chef. Jag hatar dessa två människor så till den grad att det inte finns ord för saken. Jag sitter och känner hatet välla över mig, hatet och ilskan hur dessa två gjort allt i sin makt för att förstöra för mig. Eller ja kanske inte chefen men den otroligt avundsjuka Sarah som uppenbarligen fick sig en chock när någon inte följde hennes falska vägval. För falsk är hon, nog den falskaste och hemskaste människan jag mött.

Hon började fjäska för mig direkt när jag kom tillbaka efter sjukdomen.Hon smörade så jag genast backade eftersom något kändes fel direkt. Jag har ju alltid haft ett sjätte sinne även om mina förmågor varit sämre medan jag jobbade än de blev när jag blev sjuk. Nu är dessa sinnen och intryck på högvarv igen och jag läser av människor. Jag förstod att jag var intressant av en anledning och visst var det så, för så fort det visade sig att jag INTE tänkte arbeta i årskurs 5 med henne så började hon göra allt i sin makt för att göra arbetsplatsen så jävlig som möjligt för mig. Hon lyckades tillslut.

Men att hon sedan hör av sig till en kollega och hänger ut mig som hon gjort, det är verkligen oförlåtligt. Att sedan min chef väljer att inte tro mig utan istället väljer Sarah parti och att min chef jag nu ska få pratat med min nuvarande chef gör ju inte saken bättre det häller. Så jag ska alltså fortsätta i samma spiral, jag blev sjuk på min arbetsplats tack vare hur människor där betedde sig. Allt neggande hela tiden, allt surande, till sist var jag själv där. Jag bad redan tidigt om att prova en ny arbetsplats för min skull, men blev nekad. Så att söka mig vidare var viktigt för att må bra. Men nej då, då kommer nästa kugghjul i spelet. Jag undrar om någon frågat en före detta cancerpatient om dennes sjukdomshistoria. Förmodligen inte.

Nu står jag här och undrar hur jag egentligen vill göra. Vill jag ens arbeta som lärare? På riktigt alltså, vill jag arbeta i ett yrke som är så här? Det känns inte så, jag vill inte vara en del i det här yrket. Jag trodde det från början men nu vacklar jag i funderingarna. Kanske jag hellre borde satsa på att bli fotograf? Barnboksförfattare eller dagmamma. Just lärare, är det verkligen min framtid. Jag börjar tveka, jag börjar fundera på om det verkligen är yrket för mig. Från att ha trott att det är det till att mer och mer inse att jag nog inte alls tycker om det här yrket. Jag kanske ska testa nu 2017-2018 på denna arbetsplats som inte längre känns lika spännande, och samtidigt fotografera och engagera mig i studierna på Mälardalens högskola. Göra mitt bästa där på skolan, och sedan till nästa vår se mig om efter ett helt nytt yrke. Då är jag 34 år, jag har då 31 år kvar i arbetslivet. Nog kan man prova annat vid 34, jag är nämligen inte säker längre på att läraryrket är det yrket jag brinner för längre. Jag älskar eleverna och den relation man får barn dem, men jag gillar inte mentaliteten som finns bland personalen i skolans värld. Den är rent av obehaglig.