december 2017

Julkalender 2017 – Lucka 8, Från soffpotatis till löpare och hängiven pilatesinstruktör.

Madeleine Stenberg 8 december, 2017 5 Kommentarer

Hej!
Här i lucka åtta hittar ni mig, Hanna. Jag driver bloggen Hannas krypin. Jag har haft min blogg i tio år och har inga planer på att sluta blogga. I min blogg kan man läsa om min vardag, mest träning och hälsa och då framförallt min stora passion, pilates. I det här inlägget tänkte jag berätta om min träningsresa. Så, nu kör vi.
Jag har aldrig varit den där personen som gillar att träna. I gymnastiken i skolan var jag mer frånvarande än närvarande och särskilt bollsporter ville jag inte vara med på. Att få negativt mot mig varje gång jag inte motsvarade lagkamraternas förväntningar var inte så särskilt kul. Istället valde jag att strunta i det.

2005 följde jag med min man på en fotbollsmatch. Det var småkillar, sisådär 8-10 år gamla och det såg roligt ut så jag kände att ”det där ska jag testa”. Mia på förbundet tyckte nog att jag var lite galen men lät mig börja döma 11-mannamatcher fast jag egentligen inte var behörig för det. Jag dömde några matcher där och tyckte att det var roligt. Det gick såklart allt annat än bra men jag fortsatte att kämpa och har lärt mig mer och mer.

Men, då kom jag till nästa problem. Som fotbollsdomare måste man ha god kondition. Orkar inte kroppen så orkar inte huvudet heller och jag var tvungen att ta tag i min träning. Oj, oj, oj, det var inte det lättaste. Stackars maken min hade världens jobb med mig. Jag orkade ingenting och hade inte den där mentala viljan att verkligen pressa mig. Men skam den som ger sig. Jag fortsatte kämpa på och har idag sprungit ett halvmarathon och mängder med femkilometers lopp och några millopp.

Pilates upptäckte jag första gången runt 2005 när Mari Winsor (en stor pilatesinstruktör i USA) sålde sina träningsdvd:er via tv-shop. Jag kände direkt att det där nog kan vara något för mig så jag beställde hem filmerna och körde på hemma i mitt vardagsrum. Jag har haft långa perioder när jag inte tränat någon pilates alls men det har alltid varit något som gjort att jag kommit tillbaka till träningsformen. I april 2015 bestämde jag mig för att köra igång igen och nu kan jag verkligen inte vara utan denna fantastiska träningsform. Jag utbildade mig till instruktör 2016 men kände att den utbildningen gav för lite så nu är jag i full gång med en internationellt erkänd utbildning; Basi Pilates. Det är min stora dröm, som jag inte kan släppa, en egen pilatesstudio där jag får arbeta med det som jag brinner för allra mest. Träning, hälsa och motivera och inspirera andra. Tänk vad saker och ting kan ändra sig.

Har du hittat den där saken som ditt hjärta bankar för och som du inte kan släppa? Kör på, våga lyssna på dina drömmar. Min väg har inte varit spikrak. Det har varit hinder och vissa har känts oöverstigliga men jag har inte gett. Det tycker inte jag att du ska göra heller. VÅGA!

Min blogg: http://hannafialotta.blogg.se
Instagram: @hannafialotta

Julkalender 2017 – Lucka 7, Camilla om att fira jul i en tiobarnsfamilj.

Madeleine Stenberg 7 december, 2017 8 Kommentarer

Jag har fått äran att vara med i Maddes julkalender och då tänkte jag passa på att skriva om hur vår julafton ser ut. ?

Vi är en helt vanlig familj fast med några fler barn ?

Julen är speciell för mig,jag har alltid älskat julen.

Jag älskar julsånger,allt som har med tomtar o julprydnader som man har då.

Jag gillar julfärgerna som blir ?

Jag har en dröm att inreda hela hemmet vid jul med massa tomtar o andra prydnader.

Det ska se ut som jul o kännas som jul ?

Just nu inreder jag mest kök och vardagsrum med julpynt men jag har julgardiner och julstakar/stjärnor i alla rum iallafall ?

Jag älskar oxå julmaten,jag har senaste året vågat testa mig på att laga maten själv,förut gjorde svärmor jämt det men nu när jag kan ovh vill testa nytt så vill jag gärna göra det ?

Man känner lite duktig oxå när man lyckas ?

Jag minns min jul som barn o jag försöker skapa samma till mina.

Min familj firade alltid med farmor ,faster och mina kusiner ,det är iallafall dom jularna jag minns ?

Vi i vår familj firar ensamma just nu då vi bor långt ifrån alla så man får göra det bästa så det blir en bra dag för barnen eller ja för alla såklart ?

Dagen innan jul på kvällen klär barnen granen ,vi hjälper med ljusen o sånt men resten gör dom.

Jag börjar med olika maträtter som Janssons frestelse och julskinkorna så dom är klara till dagen efter.

Man får vara uppe länge o vi äter massa gott,vi större brukar ta en skinkmacka av den nygjorda skinkan ?

Samt att vi som gillar ostkaka äter det med saftsås till ?

På morgonen vaknar barnen spända o förväntansfulla.

Julmusiken kommer på och är på under hela dagen ?

Alla duschar om dom inte gjort det dagen innan och byten om till sina julkläder.

Jag börjar med ugnsomeletten med räkor och förbereder potatis och ägg.

Sätter janssonen på låg värmning i ugnen så det doftar gott i hela huset.

Dukar o fixar fint.

Vi brukar se på kalle Anka och när det är klart så äter vi.

Vi har en fin julservice som vi använder varje jul ?

När vi ätit så sätter vi oss i soffan o smälter maten lite i väntan på att tomten ska komma.

Han kommer alltid samma tid så vi tittar i fönstret efter han ,vi brukar se när han går ute vid vägen med sin lykta ,då blir barnen helt hispiga o nervösa. ?

Han knackar på dörren och det barn som vågar öppna gör det,vissa gånger vågar ingen så vi får öppna men vissa vill alla små öppna till han ?

Han har fått en stol förberedd att sitta på då han är så trött efter resan hit. ?

Barnen sitter i soffan tysta o väntar på att få ett paket av han ?

När han ropar ut namnet på barnet så går dom fram o får sitt paket och tackar för den ,några har ibland vägrat o inte vågat så då har man gått fram med dom ?

När tomten gett alla varsitt paket så säger han God jul och så går han vidare och alla barn kan öppna sina paket ?

Nu är tiden för våra julklappar,oftast har jag köpt alldeles för mycket så det tar en himlans tid att öppna allt men sista åren har jag faktiskt tänkt mycket på vad dom leker med o vill ha så det blir inte lika mycket o så mycket mindre kaos då ?

Jag vill gärna se vad dom får och jag vill att dom själva ser vad dom får ,inte bara öppnar o kastar åt sidan för att öppna nästa utan dom ska uppskatta det dom fått ?

Det tar sin lilla tid så när allt är klart så börjar dom leka med sina saker och vi vuxna får skruva ihop det som behövs.

Vi brukar äta igen efter att allt är klart ,lite påfyllning då man oftast blev mätt direkt man åt förra gången.

Det är samma varje år,man längtar efter julmaten men när man väl äter så orkar man inget ?

Kvällen fortsätter med att alla leker med sitt och man pratar om dagen,julmusiken är fortfarande på o man tittar på barnen som är så nöjda o glada över sina saker.

Då är allt så bra ,man får vara uppe så länge man vill och orkar ,det är ju jul ?

Så här är en typisk jul hos oss ?

Ni får gärna kika in på min blogg www.tiobarnsmamman.se

Och se hur denna jul blir ?

jag har även Instagram där jag heter @tiobarnsmamman

Snart är det jul igen,hoppas det blir samma i år igen ?

Kramar från Camilla

Julkalender 2017 – Lucka 6, MadeByRonja om min kreativa sida.

Madeleine Stenberg 6 december, 2017 4 Kommentarer

Allting började väl egentligen när jag var liten, jag var alltid den flickan som gillade att kladda med fingerfärg, alltid den flickan som pärlade meter långa halsband på fritids för att få hem så många pärlor som möjligt. Man kan egentligen säga att jag är lite som ”uppfostrad” till att försöka vara kreativ och tänka kreativt. Jag är uppväxt med en mamma som alltid velat ha med mig i det hon gör, hon tecknade, bakade, gjorde julgranskulor och massor annat. Jag fick vara med redan från barnsben och ju mer jag var med och skapade saker desto mer tyckte jag om det.

Men i tonåren hände något, jag hade det ganska trassligt både privat och i skolan. Jag la helt enkelt undan min kreativa sida och var som de flesta tonåringar är. Man fokuserade mer på vad andra tyckte och tänkte och på killar och vänner. Det var under många många år som jag inte skapade någonting alls. Jag hade helt förträngt att jag gillade det. Det var så mycket annat som jag tyckte var viktigt då.

Men sen hände något, jag började tänka mer och mer på saker jag ville lära mig. Jag ville skapa men hade ingen fantasi. Det var då jag kom på att youtube fanns. Att det fanns så himla mycket att lära sig, bara genom att titta på en kort filmsnutt. Det började med att jag intresserade mig för smyckestillverkning. Jag satt timme in och timme ut och kollade filmer och gjorde som de gjorde på filmerna. En helt ny värld öppnade sig. Genom de senaste åren som har gått så har jag lärt mig från att pärla enkelt på bara tråd ( så som jag gjorde på fritids) till att faktiskt skapa fina och avancerade armband och halsband.

Ju mer jag skapade desto mer ville jag lära mig, jag ville lära mig alla tekniker man någonsin kunde tänka sig, med alla material som någonsin funnits. Jag testade på både virkning och stickning, korsstygn och broderier. Men redan där kände jag att det inte riktigt var min grej. Jag ville återgå till att skapa saker med papper och pärlor. Det är egentligen det som alltid tilltalat mig mest. Jag började kolla runt både på internet och pinterest för att få inspiration. Jag hittade en helt ny teknik som jag aldrig någonsin hört om innan, nämligen quilling. Jag surfade runt i flera veckor innan jag ens beställde hem de saker som jag behövde. Och jag kan säga er med handen på hjärtat, jag fastnade verkligen för det här. Jag tycker att det är så kul att lära mig nya saker, och ännu roligare är det ju när resultaten blir bra och man känner att det är sin grej.

Ju mer jag höll på desto mer ville jag lära mig. Jag snöade in på det där med att göra kort i allmänhet. I denna veva så blev jag också sjukskriven från mitt jobb av viss anledningar. Jag hade så himla mycket tid att fylla ut, men jag var också tvungen att hitta ett sätt att sortera och skingra alla tankar som kan uppstå när man inte går till ett arbete. Jag gick med i massa grupper på facebook, jag kollade runt på internet. Jag hittade så himla mycket roligt, jag lärde mig att vika olika slags kortvikningar, olika slags tips för att få bra resultat. Allt sökande gav mig så mycket inspiration att jag helt enkelt satt dag ut och dag in i min pysselverkstad. Jag har aldrig någonsin utvecklats såhär fort inom något område innan. Innan har jag alltid varit ett läshuvud, och det har nog hjälpt mig att få in all info. Men det här med skapandet har verkligen räddat mig i en svår tid. Allt det här hände under bara några månader. Nu sitter jag här hemma och har en alldeles egen pysselverkstad, jag har samlat på mig alla saker som jag innan bara drömt om att ha, drömt om att behöva använda. Jag kan helt ärligt säga att det här har räddat mitt liv många gånger.

Jag har nu skapat mig en blogg för att jag vill dela med mig utav allting som jag skapar och allting som jag gör. I det här inlägget så har jag bara berättat om det som jag faktiskt brinner mest för. Men i min blogg kan man också läsa om recept, nailart/gelenaglar men såklart också Quilling, kortvikningar och smyckestillverkning. Jag kommer dela med mig utav tutorials, så jag kan dela med mig utav allt jag lärt mig!
Mitt tips till alla där ute med psykisk ohälsa, eller som har mycket fritid. Hitta något som ni brinner för, något ni kan lägga era tankar i. Det finaste med just detta är att man också får ett härligt resultat i slutänden 🙂

http://nouw.com/madebyronja

Hoppas att ni kikar in på min blogg, jag vill gärna dela med mig utav min inspiration!
Kram!

Julkalender 2017 – Lucka 5, Jag lever så länge ni talar om mig.

Madeleine Stenberg 5 december, 2017 7 Kommentarer

Mitt intresse för släkten bakåt började när jag var i 10-årsåldern, skulle jag tro. Jag umgicks en del med min gammelfarmor och gammelfarfar som barn, båda födda i slutet av 1800-talet. I deras hem, den gamla torpstugan i Roslagen där de levt i stort sett hela sina liv, levde berättelserna om ”gamlena”, som de lite ömsint benämnde sina egna föräldrar.Gammelfarfar berättade om hur vi fått vårt efternamn i släkten, genom hans farfarsfar som var dragon och fick ett soldatnamn efter den gård han lydde under. Jag fick alltså en levande berättelse om en person sex generationer bort, en person som föddes i slutet av 1700-talet. Min morfarsfars farfarsfar. Att gammelfarfar kunde berätta detta vittnar om att berätta det om släkten var ett intresse som följt med honom sedan HAN var barn, att det var något de gjorde i familjen. Även gammelfarmor kunde berätta en del från sin släkt, som jag kommer ihåg.Det här fastnade hos mig, och på barns vis triggade det förstås min fantasi. Det finns väl inget härligare än sanna sagor? De föräldrar och andra äldre släktingar som de berättade om – små anekdoter ur deras liv – blev levande för mig. Det var som om de fanns där, runt omkring oss, fast de var borta för länge sen.Det brukar sägas att en person lever så länge vi talar om henne/honom. Det är sannare än sant!

Bildtext: Min morfars morfar och mormor Manne och Anna gifter sig, 1896.När jag var barn och ung fanns två sätt att jobba på om en ville släktforska. Det var att antingen gå till ett arkiv och bläddra i böcker, eller sätta sig på ett bibliotek och boka in sig på en mikrofilmsapparat för att läsa mikrofilmade kyrkböcker. Internet i var persons hem var ett par decennier bort! Inget av detta var aktuellt för mig, men däremot skrev jag ner allt jag hört och lärt mig. Sparade lappar och anteckningar, som följde mig genom åren och som gjorde att jag inte glömde. Berättelserna följde mig genom livet, upp i vuxen ålder.Så småningom kom möjligheten att börja leta efter mer via Internet, och enkelheten i att hitta uppgifter hemma vid sin egen dator blev ett faktum. Jag köpte så småningom abonnemang på ett par släktträdstjänster, och de tips en kan få via dessa är förförande och förledande! I början sa jag ja till vartenda tips, helt oreflekterat. Det ångrar jag idag eftersom jag därmed har personer i mitt släktträd som är av mer tvivelaktig art. Jag vill inte ta bort dom, däremot ska jag kolla upp dom en och en. Det är superviktigt att vara källkritisk till matchningstips i släktforskningsprogram, och kolla upp uppgifterna själv i arkiven. Annars kan det bli som viskleken; en uppgift sprider sig längre och längre, och kanske också ändras med tiden. En enda liten felaktig uppgift följer med runt, och blir till slut en sanning. Vill du vara seriös släktforskare, ska du inte nöja dig med mindre än dina egna förstahandsuppgifter!

Bildtext: Min morfar, cirka 1924.

Att släktforska är uppslukande och oändligt. Har en som jag – tillgång till digitaliserade arkiv och kyrkböcker – så slutar letandet aldrig. Att följa en person genom livet via födelseböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigselböcker, straffregister, dödböcker och annat är så vansinnigt spännande. Och personerna blir fler, grenarna breder ut sig och ibland vet jag inte i vilken ände jag ska fortsätta. Jag vill göra allt samtidigt! Just med tanke på den tid det tar och att allt annat liksom blir oviktigt när jag håller på, så har jag under årens lopp inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt det här som jag egentligen önskat. Men just nu befinner jag mig i en mellanperiod i livet – jag har blivit sjukskriven för utmattningssyndrom – och då har jag börjat smyga igång sådant som jag gillar att göra men som tidigare har fått stå tillbaka. Och dit hör just släktforskningen.

Jag tänker också börja dela med mig av mina kunskaper genom att hjälpa andra, som inte har samma möjligheter som jag, att hitta sina rötter. Kanske vill de inte köpa dyra abonnemang på arkivtjänster, kanske har de inte tiden. Men jag vill ägna min kommande tid åt mer av det jag får energi av, och dit hör släktforskningen!

Idag har jag ett släktträd som innehåller både bonde- och torparsläkter med fötterna djupt i Roslagens mylla och idel ädel adel. Jag har rötter i Skottland, släktingar i Australien och härstammar från såväl valloner som kungligheter. Och det är inte unikt för mig, många svenskar har ungefär samma färgstarka blandning bakåt. Och som jag skrev inledningsvis – många av de här personerna lever för mig, därför att det har berättats om dem. Nu försöker jag berätta vidare, i min tur. Dels muntligt det jag fått med mig, dels genom min släktforskning. Jag vill lämna över till släktens efterkommande berättelserna om människorna före oss, det är till och med min skyldighet. Och jag hoppas att någon kommer att berätta om mig när jag är borta, på samma sätt som gammelfarfar och gammelfarmor berättade om dem som de mindes.

För så är det ju – jag lever så länge ni talar om mig.

Min blogg hittar du här: www.mariabjörkman.se
Min släktforskningssida finns här: www.dinsläktforskare.se

Maria Björkman