december 2020

Lucka 15, Jenny om livet som ensamstående mamma.

Madeleine Stenberg 15 december, 2020 1 Kommentar

I dag är det jag som är gästbloggare i Madeleines julkalender. Om ni blir nyfikna på att titta in på min blogg efter att ha läst min historia om hur jag upplever hur det är att vara ensamstående på heltid så hittar ni min blogg på nouw.com/jennysvardag

Min idé från början med min blogg var att just skriva om hur det är att vara ensamstående mamma. Som jag själv är så inne i att vara ensamstående mamma så ser jag ingen direkta problem eller att det är jobbigt. Visst att min och Louis vardag hade sett annorlunda ut om jag inte hade vart själv med Loui.

Att jag tänker positivt gör att allt blir så mycket lättare. Jag ser inte så många problem som andra ser. Jag tänker mer att jag kommer lösa det på ett bra sätt. Jag ger Loui så mycket kärlek att han känner sig trygg och älskad. Loui är för mig det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Vad skulle jag göra utan min älskade Loui?
Visst att det kommer perioder som kan vara lite tuffare men det brukar alltid bli lättare när perioderna är slut.
Hade jag inte vart ensamstående med Loui så hade vi inte haft en sån bra relation som vi har. Jag är säker på att vi kommer ha samma relation när Loui blir äldre.

Nu kanske ni tänker hur jag får ihop lite egentid när jag är med Loui hela tiden. Jo, jag gör som så att Loui får lägga sig tidigt på kvällarna och på så sätt så får jag ihop lite egentid på kvällarna och varva ner innan jag ska ska sova. Så har jag även den turen att min mamma och hennes man har Loui ibland.
Att Loui får sova tidigt och att han är hos sin mormor ger mig den avlastningen som jag behöver. Jag behöver inte mer avlastning än det som jag har. Loui älskar att vara hos sin mormor och hennes man och dom älskar att ha Loui hos sig. Så det blir win win där, vilket är perfekt.
Hade jag inte vart ensamstående så hade jag aldrig växt så mycket som jag har gjort. Att jag fick bli mamma till Loui är så fint, Loui är allt som jag någonsin har kunnat önska. Så mycket glädje och tokiga saker som jag och Loui har delat redan nu. Så mycket mer glädje och tokiga saker som vi kommer få dela i framtiden gör mig alldeles varm inombords.
Som ni märker så är min kärlek till Loui väldigt stor och växer för varje dag.

Lucka 14, Annica om syn- hörselskada & Turners syndrom.

Madeleine Stenberg 14 december, 2020 1 Kommentar

Jag är Annica. Men jag är så mycket mer än mitt namn. Jag är syn- och hörselskadad. Jag är bärare av en kromosomavvikelse som heter Turners syndrom. Jag är en mamma, sambo, syster och dotter. Jag är ett maskrosbarn. Jag är en pingstvän och LP-vän. Jag är simultant tvåspråkig. Jag är en släktforskare. Jag är en egenföretagare men jag är också en undersköterska som jobbar inom hemtjänsten (när jag inte är mammaledig). Jag har varit ett offer för sexuella övergrepp inom ett förhållande. Jag är en lejoninna när det behövs men är också en sköldpadda i vissa lägen. Jag är en medlare. Jag är en lyssnare. Jag är en bra vän, vill jag påstå. 

Hur definierar man en människa och hur formas en människa egentligen? För vad jag tror på, så föds inte en människa god eller ond. Det är utefter miljön, omgivningen och omständigheterna i ens liv som formar en. Så tror jag. Jag är för tillfället mammaledig med min yngsta dotter som nu är 7 månader (idag!) och detta får mig att tänka en hel del. Hur vill jag att hennes (och hennes systrars) uppväxt och liv ska bli? Hur vill jag att andra ska uppfatta dem? Hur vill jag att de ska må och hur de ska kunna uppleva världen? Såvitt jag vet kan jag inte skydda dem i en glasbur hela livet ut – även om jag flera gånger kommer att önska att jag kunde det. Jag kan inte ta ifrån dem känslor såsom ledsamhet, besvikelse eller ilska. Jag kommer inte kunna skydda dem från skrapsår, från sorgen efter en bruten förälskelse… Jag kommer inte kunna finnas där hos dem hela livet. Men med mina handlingar,  med mina ord kan jag ge dem så pass mycket styrka, så mycket självinsikt och så mycket mod, civilkurage och medmänsklighet att de kan klara sig själva i livet. Jag vill ge mina fyra döttrar en helt duglig livsstil. Jag vill visa på att materiella ting inte är viktigast utan det är kärleken, sammanhållningen och det är de sociala relationer man har som faktiskt kommer att spela roll resten av livet. Vad vill jag ge vidare till mina barn? 

I min strävan efter att forma barnen till goda samhällsmedborgare med stort civilkurage och mycket medmänsklighet och kärlek i sig, till sig själv men även till andra, så vill jag slå ett slag för Nära Föräldraskap. Det handlar helt enkelt om att gå efter din egna magkänsla. Att knyta an till sitt barn genom sina egna instinkter. Att vara nära, att bära och mata fritt. Att tro på att barnets skrik faktiskt betyder någonting, dvs barnet skriker inte för att manipulera. Känner du att du vill plocka upp din baby, är det förmodligen det bästa även om farmor säger att du skämmer bort barnet. Inget i naturen skriker utan anledning så det är konstigt att många tror att ett spädbarn skulle göra det. 

Jag som idag skriver hos Madeleine heter Annica, som ni ju förstått. Tack för att jag fick skriva här. Jag skriver annars i min egna blogg som heter http://annicasplace.wordpress.com – kika in där och se vad jag och mina fyra barn har för oss. 

Lycka 13 – Mirre, konstnären inom mig.

Madeleine Stenberg 13 december, 2020 7 Kommentarer

Hej Marie heter jag men kallas för Mirre och det är väl det alias jag använder på bloggen. Jag har bloggat i många år, faktiskt sen 2004. Jag hoppas att jag fortsätter i fler år till. Min blogg förknippar man nog mest med foto.

Fast jag har fler intressen och har även plats för dem på bloggen också. Min blogg är den vardagliga konstnären inom mig kan man säga. Jag vill förmedla mina känslor i bild och text till er. Fast det som talar mest för min blogg är nog trots allt då foto, det är min nisch har jag fått höra. Då tiden finns tar jag med mig kameran ut för att fota i det vackra vädret. När man fotograferar kan man skapa konst tycker jag. Det är inte bara att knäppa av ett kort utan du gör kortet med din egen fantasi. Ingen kan komma säga att ditt kort inte är lyckat, har du lyckats med det du ville då du fotade så har ju du lyckats, inte sant?

Men foto har sin charm även i det vardagliga och det är det som jag även vill få fram också i min blogg. Jag vill även visa er vem jag är utan att bli för personlig.

Därför tror jag att vi kan hitta något gemensamt med varandra så välkommen in till mig på sweetwordsbymirre.com.

Vi ses där.