Jag och Sassa, min första hund. Mellanpudel. Född: 1994, död: 2006.

Jag ser på bilden ovan, jag var femton år när den togs, antingen på sommaren eller hösten. Jag älskade den där tröjan och mina byxor. Storlek XS om och jag var tunn, la då precis som nu mina armar runt magen. Letade efter kuddar, filtar eller vad som nu fanns för att dölja min mage. Jag gör det ännu, har alltid en panik i att visa min mage. Det första jag gör när jag besöker någon är att leta efter något som täcker min kropp. Är jag på läkarbesök eller på sjukhuset är det jackor, på jobbet en filt. Vart jag än är så ska något täcka min mage. Rädslan i att någon ska titta på mig, jag minns min mormor när vi sågs då hon fått sitt cancerbesked och min kusin med flera kom dit samma dag. Det var sommaren 2018 och kokhett. Jag slängde mig över en av mormors filtar och drog över mig, fick förvånade frågor om jag frös. Ja sa jag, nog för att jag alltid är som en isbit men inte just då. Däremot var jag livrädd för att visa mina kropp, att behöva blotta min mage. Det har alltså inte spelat någon roll om jag vägt 45 kilo och likt bilden ovan inte hade någon mage alls och halspartier där man tydligt ser att jag är insjunken, eller om jag likt nu väger mer än man ska enligt BMI. Det är samma panik, samma rädsla samma äckliga känsla och rädsla för att bli bedömd.

Förra veckan skrev jag i panik till Dala ABC för att jag mår inte bra. Jag har börjat tappa minnet, minns inte vad som skedde för några minuter sedan och stressas dagligen av vikten. Jag drömmer på nätterna om vikten, och även om att skada mig själv. Ja inte skada på sådant sätt att jag dödar mig själv, utan av saker som skulle ge mig ångest. Jag vaknar sedan med ångest och vet inte om det hänt på riktigt eller är dröm. Det är som att min behandling denna gång mer plågar mig på ett annat plan, kanske för att ätstörningen nu vet att den håller på att släppa taget om mig.

Jag och Skilla, min första egna hund. Mellanpudel. Född: 2019.

Jag tänker tankar som vem är denna människa som kallas för mig utan min ätstörning? Den har hållit mig så hårt tag under så många år. Genom sorg, genom glädje, genom stress, genom självförakt. Den har funnits där att ta till när allt annat rasat, gett mig hårda ord så att jag riktigt känt hur vidrig jag är som människa. Nu håller jag på att släppa taget om den, och frågorna som skapar rädsla och ångest i mitt huvud är? VEM är jag utan min ätstörning? Vem är jag då? Den har pushat mig till att bli ambitiös och duktig flicka. Den har pushat mig att vara alla andra gagn utom mig själv, sett till alla andras behov. Den som gjort mig till den där “snälla och omtänksamma” människan jag fått som min identitet. För medan jag varit så otroligt tillmötesgående och gett allt för alla andra, så har jag också gett lika mycket skit till mig själv.

Så bryter jag mig fri från min djävul på insidan. Min ätstörning som låtit mig känna mig vidrig, dålig och osäker i alla år. Vem är jag då? Vem blir jag nu? Har jag gjort rätt val i livet? Det är som att allt som jag tidigare trott inte längre känns lika självklart. Jag lämnar denna djävul som en ny människa, som börjat säga ifrån. Jag känner inte den människan, kanske hon fanns där förut? Jag minns henne från någon gång i 11-12 års åldern. Men hon försvann sen, hon skriker på mig där i mörkret, ätstörningen har stått i vägen för henne och hon vill ut. Men vem är jag om vi ska förenas igen? En vän innan självhatet kom till mig? Hur ser hon på mig idag? Den lilla flickan och den vuxna kvinnan? Under så många år har hon varit bortryck till förmån för min skyddande ätstörning? Vem är jag utan min ätstörning, vem kommer jag vara?

Jag hoppas psykologen hör av sig idag efter att de haft konferens på Dala ABC, att denna person kan leda mig härifrån. In i en ny identitet och något som skrämmer mig så mycket.

25 kommentarer

  1. Väldigt bra och viktigt att du skriver om detta tycker jag. Min ätstörning har inte varit så allvarlig som din, men jag kan känna igen mig mycket och kan även relatera när det gäller min ångestproblematik över lag. Tack för att du delar med dig!
    Evahle – mammalivet & psykisk hälsa recently posted..Livet ändå va

  2. Även jag tycker det är bra att du skriver om detta. Dels är det bra att sätta sina tankar på pränt, dels är det säkert en del som känner igen sig för du är självklart inte ensam i detta och det vet du.

    Det första som jag tänker på är att du har en diagnos men du är inte diagnosen. Skillnaden är säkert inte tydlig men den är viktig ändå. Hoppas att du får god och adekvat hjälp av psykologen.
    Znogge recently posted..Arbetsdag 32…

  3. Är säker på att du genom att skriva så ärligt och brutalt om dina känslor i samband med ätstörningar så hjälper dig många som lider av samma sjukdom.
    Problemet är bara att det är ju just nu DU som behöver hjälp, och det tämligen omgående. Hoppas verkligen att psykologen hör av sig. Kontakta annars din husläkare för en remiss.

    Kan som jag sagt tidigare ingenting om ätstörningar. Men en sak är jag hundra procent säker på – nämligen att du inte kommer sakna din “skyddande ätstörning”. Det är ju den som ställt till det för dig. Utan den är du ju en vanlig, normal och oerhört sympatisk tjej/kvinna. Det är DEN personen du vill vara.
    BP recently posted..Glad måndag

  4. Jag har också lidit av ätstörningar och främst fixering skulle jag vilja säga genom åren. I högstadiet var min värsta tid och då var jag också jättesmal och var inte alls frisk eller vad man ska säga. Jag har inte haft det fullt så kämpigt som du så håller alla tummar och tår att de ska hjälpa dig så du får hjälp snabbt
    Mirre recently posted..Fjong i kalsong och tråkiga måndag

  5. Jag känner så igen det där då jag har haft en ätstörning förut. Jag har tack och lov blivit av med den men jag vet att speciellt på somrarna så får jag säga till personalen på boende att de får vara på mig om jag inte äter. Detta är viktigt att du delar med dig då jag tror att fler kommer känna igen sig. Att man inte ska skämmas över att ha ätstörning. Hoppas psykologen har hört av sig för det verkar som du behöver hjälp nu.

  6. Bra att du belyser detta och jag förstår att det blir en stor omställning. Jag har i så många år varit överviktig och i mitt sinne är jag fortfarande det även om jag gått ner mer än 30 kg. Viktnedgången var inte planerad och sund och efteråt kom en kris och jag visste inte vem jag var. Tänk denna kamp att man ska lida av vikten och att det skapar så mycket problem. Bra text! Hoppas du får det stöd du behöver ❤
    Mina recently posted..100 frågor på 10 dagar- del 8

    1. Förstår. Dock kanske dumt att skriva om hur mycket du gått ner i vikt i detta inlägg. Hade räckt med att skriva att du gått ner, sånt här triggar väldigt lätt personer med ätstörning.

      1. Ber om ursäkt om det togs på fel sätt. Inte meningen att trigga överhuvudtaget och den viktnedgång som jag syftar på är orsakad av en ätstörning som jag kämpar med i dag. Den var inte menad att göra någon illa till mods överhuvudtaget.
        Mina recently posted..I en annan del av Stockholm

  7. först o främst vill jag bara sägs att du har inget o skömmas över. jag har ingen ärstörning men ett tips är nog att inte se dej i ätstörning. sjukdomen är inte du. du har ju en inditet som är du själv som väljer ditt liv hur det vill vara. jag menar bara väl i detta. jag hoppas du får hjälp itav en psykolog som kan hjälpa dej på bästa sätt. tyvär är världen sjuk idag hur man ska vara hur man ska äta o dyligt. stor kram till dej och hoppas du kommer må bra utav att få prata med någon. 💕

  8. Detta var ett gripande inlägg ❤️. Men du är den person som är snäll, omtänksam, glad, hundägare. Tar hand om Skilla så fint. Ger oss så bra bloggutmaningar & frågor 😊. Det är så kul! 😃
    Du kommer att hitta dig själv. Hoppas bara på att psykologen som du kommer att få hjälper & förstår det du vill ha hjälp med 🙏🏻

    StyrkeKram❣️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: