Var någon dåre som ringde mig tjugo över två i natt. Personen la visserligen på men vilken jävla idiot ringer fel till någon den tiden på dygnet?! Jag var mindre road vill jag säga…
Kunde ju självklart inte somna om direkt utan klockan närmade sig halv fyra innan jag kunde somna om. Jag brukar alltid sätta telefonen på ljudlöst på natten så den enda gången man inte gjort de då jävlar ringer någon och väcker mig. Skitnatt och som den gamla människa jag är stör detta mig!
Etikett: Tankar
Åh du starka kvinna.
Ordet stark som förenas med ordet styrka. Vi lär oss ordet stark står för något positivt, vi förenas med att vara tuffa och starka individer från det att vi kan börja tala. Vi ser med beundran och avsky på starka individer och använder ordet i en mängd där du ska vara stark men ändå inte.
Under vissa perioder ses din styrka som något positivt, andra människor beundrar dig och hyllar din styrka till skyarna. Medan vid andra stunder ska du helst hålla din styrka inombords och för gudarnas skulle inte visa den för någon. En stark person är en person som står upp för sina rättigheter, en sådan person får huggande ögon av hälften i gruppen och ses med beundran av andra. Att det sedan är din rättighet att säga något ses inte i sammanhanget, utan istället tänker människor utifrån principen, VARFÖR ska den här personen säga detta? Gud så pinsamt, och jobbigt det är bättre att inte säga något och vara sur på avstånd. Den andra gruppen tänker WOW vilken stark människa som just nu står upp för oss, den här människan säger precis de vi vill och är inte rädd för det.
Så kommer det sen ordet till dig, ”Du är en stark kvinna, och står upp för dina rättigheter.” Det kommer från dem som beundrat ditt mod och tycker att WOW att du vågade. Ett rus kommer genom kroppen och du känner att, jag gjorde rätt! Samtidigt kommer den andra delen människor som hellre ville att du höll käften med arga ögon att titta på dig och för evigt vara sur för att du tog dig ton.
Varför väljer jag då rubriken, åh du starka kvinna? Jo för att om jag född utan snopp tar mig ton och säger till om vad som är rätt och fel ses jag som stark. Men det skulle aldrig förekomma om en med snopp gjorde samma sak. Här skulle vi istället bara tänka att den med snopp säger ju bara sanningen. Som kvinna är man stark men som man har man en självklarhet. Jag är inte starkare för att jag står upp för mina rättigheter. Jag vet inte ens om jag är speciellt stark fast jag bär på mitt bagage. Kanske är jag stark i vissas ögon då jag har kunskapen om att ta mig igenom en tragedi, men jag är också så svag vissa stunder. Jag skräms av de okända, och försöker alltid planera nästa minut för att inte bli överrumplad och sårad. Jag kan stå upp för mina rättigheter och ses som en stark kvinna bland vissa, men inombords känner jag mig alltid svag. Hur kommer detta sig.
Den läskiga kramen.
Som jag skrivit många gånger förr har jag svårt för det där med kramar. Jag kramar naturligt de närmaste i mitt liv men sen tycker jag det är svårt och sterilt. För min del, jag blir stel som en pinne varje gång jag ska krama folk utanför min innersta krets. Det här är egentligen ett problem för det är så naturligt för människor att avsluta med en kram, och för vissa människor börja med en kram. Jag blir alltid så där klapp, klapp på ryggen och ett väldigt obekvämt stelt kroppsspråk. Jag gillar inte den där formen av närhet! Lika blir jag vid att ta i hand, jag hatar verkligen att sträcka fram min hand och röra vid någon annans skitiga händer, jag inbillar mig gärna att personen inte tvättat sig efter toalettbesöket och jag därmed får den människans bakterier rakt införda i min hand. Hur en hel värld av bakterier förs mot min hand och bosätter sig där medan man måste TA i någon man inte alls vill ta i. *
Samma problem har jag med människor som ska gå armkrok, eller sitta nära, eller STÅ upp i ansiktet på mig. Det är som min personliga atmosfär kräks inombords. Jag har alltid känt så här, så länge jag kan minnas faktiskt. Håll dig ifrån mig! Självklart är det här sånt man hela tiden måste utsätta sig själv för fast jag i mitt fall hatar det…
Jag är ingen kroppskontaktsmänniska. Jag söker sällan kroppskontakt heller, det där med att ligga nära i sängen hatar jag. Jag vet att de flesta älskar att ligga med någon som lägger armarna om dem på natten och riktigt gosar in sig under samma täcke. Sånt hatar jag! Jag vill ligga ifred, jag vill ha mitt täcke och min favoritkudde ifred och för guds skull ge fan i att försöka att KELA med mig. Såna här gånger undrar jag om jag egentligen vore vara man? Det tycks var så att män i större utsträckning föredrar att sova ensamma och kvinnor ihop. Jag föredrar då att sova ensam och utan massa kramar… Kanske är jag konstig? Folk brukar reagera på att jag inte är den där typiska kramiga och öppna typen, jag fick till och med en sådan fråga på Ungdomsmottagningen mitt andra besök där som sjuttonåring. Barnmorskan reagerade nämligen på att jag var stel som en pinne under undersökningen och frågade om jag tyckte det var jobbigt med kroppskontakt och om jag visste varför?
Jag har ingen aning om varför, jag tycker bara kroppskontakt av andra än de absolut närmaste är hemskt, det är något jag ger utan att få något tillbaka för. Men de närmaste känner jag ett utbyte i att ge kramar till, så frågan är varför andra utanför min familj är så förbannat jobbiga att dela kroppskontakt med?
I mitt huvud kretsar miljoner frågor, som stundvis funderar på svaren.
Det var den helgen det.
Så var den här helgen över, fattar inte hur helgerna kan gå så nedrans fort! Hur som helst har helgen bestått av att umgås med familjen, god mat och trevlig tid. Idag har det regnat och åskat som fan, så jag fick jordens huvudvärk. Men nu verkar det blivit bättre.
Annars måste jag verkligen rekommendera er att köpa en inomhusgrill som jag köpte förra veckan, vilket köp. Vi har använt den flera gånger redan till alla möjliga rätter och det är enkelt och gott.
Nu ska jag kika på Baby Daddy, men även vänta in att tvättmaskinen ska bli klar. Jag tvättar nämligen ett par skor i dem, läste att vanish och 30 grader skulle rengöra tygskor i ett kick.
Sovit dåligt.
Trist rubrik men de är sanningen. Sovit skit i natt, vaknat flera gånger och rört mig och funderat. Antar att det är sista semesterdagen som gör sig påmind. Usch! Jag vill verkligen inte att det ska bli måndag, jag vill suga ur mig hela sommaren. Varför är man inte rik?!
Hur som helst, vi har nyss ätit frukost här och jag ska ta och duscha innan jag hör av mig till Björn för att se hur tankarna går för honom som var till Rättvik och CCW igår.
Fint väder är det i alla fall, och de hurrar vi för eller hur?!
Pendlande känslor.
Jag får ångest när jag tänker på att semestern snart är slut, personligen vill jag bara fortsätta vara ledig och slippa tänka jobb. Tänk vilken dröm att slippa jobba och vara mångmiljonär och därmed kunna glida hemma hela dagarna. Jag hade inte haft något emot den saken, jag avundas rika människor som slipper jobba!
Björn har åkt till Rättvik, hans kompis ringde och frågade om han ville med och jag tyckte väl att han kunde de. Jag och William är bara hemma nu så, får väl se vad vi ska göra. Imorgon ska vi i alla fall åka till Rättvik och kolla på något så det kan bli kul i alla fall.
Just ja pendlande känslor. Jag fick någon ledsamhets känsla svingande över mig för en stund sedan, som en tomhet jag inte riktigt kunde beskriva. Antar att det är Augusti som får mig så här, Augusti brukar ha en tendens att slå mig med en hammare i hjärtat för jag vet att min underbara sommar snart är förbi och mörkrets kalla vinter väntar. Jag vill suga musten ur sommaren. Den vackra underbara sommaren!
Jag har, samma namn, samma kropp, men en annan person.
Filosofen inom mig började just tänka, den bilden vi skapar av en människa sitter kvar nästan för evigt. Du har bara några få sekunder på dig att skapa ett intryck hos någon innan denna redan bestämt din person och vet exakt hur du är som person. När du än gång blivit stämplad så är det mer eller mindre skitsvårt att få bort den stämpeln. Du kommer för alltid få höra att; men du är ju så här och så ältas den saken resten av ditt liv. Men ingen människa är ju egentligen samma människa genom hela livet. När vi föds är vi ett oskrivet blad där omvärlden kommer att forma vår karaktär och ingen kan faktiskt säga exakt hur just du ska bli som person. Dina livsvillkor kan se ut på ett sätt, din omvärld och dina förutsättningar. Men din person kan ju ingen egentligen veta hur du ska bli. För din personlighet är ju inte självbestämd utifrån de förutsättningar ditt liv ger dig.
Dessutom kan vi omöjligt veta hur någon människa är som vi inte talat med på flera år, vi kan ha en bild men vi kan omöjligt svara på hur personen är. Jag var en människa när jag var barn, en annan människa när jag var tonåring och nu som vuxen är jag också en annan person. Bara för ett år sedan var jag en människa med andra tankar än idag, livet utvecklar ju oss hela tiden. Bara igår kanske jag var än annan personlighet än idag. Utveckling, och liv. Vi är inte samma människa livet igenom, vi är olika personligheter genom hela livet och man ska inte köra fast i gamla mönster för vi utvecklas och vingarna på våra ryggar växer för varje dag. Vi andas ny luft för varje dag som börjar, jag var en person igår men idag är jag någon annan. Döm inte min person från igår bedöm min person för idag.
Idag skiner solen, idag är jag glad för att.
Jag vaknade i morse fylld med energi, solen lyser och jag har städat mitt hem. Vindarna smeker livet och jag lever. Just idag är jag glad för livet!
Jag kände mig även fin idag, sånt får man inte säga. Att man känner sig fin för en gångs skull, eller rent av snygg. För vem har rätten att ställa sig framför spegel och tänka WOW idag ser jag fan bra ut?! Såna saker är så fel och så orätt. Vi lär oss ganska tidigt att det inte är okej att vara glad och nöjd med sig själv, de människor som är mest hatade i världen är dem som känner sig fina. De mest hatade personerna genom skoltiden är de som andra människor anser har en utstrålning värd att hata. Varför är det så? Och varför fortsätter det vara så i år framåt? För varför är det så fel att vakna på morgonen och känna sig fin? Varför är det så svårt att säga till någon annan att; FAN va snygg du var idag, istället för att muttra och säga något spydigt i stil med: DE var väldigt vad du klätt upp dig, tror du någon kommer reagera på dig idag?
Ge mer komplimanger, beröm människor för saker. Det räcker med ett leende och något i stil med, snygg tröja för att glädja någon annan. Jag menar för den sakens skull inte att materiella ting och skönhet är så viktigt. Nä, jag menar att skönhet kommer inifrån och den som känner sig vacker på insidan strålar ut en vacker utsida som skiner. Låt människor skina, inte för skönhetens skull utanför att de ska få må bra. För man mår bra av att känna sig fin på insidan, för idag gör jag det. Jag känner mig fin därinne just nu och då är det så jävla mycket enklare att ställa sig framför spegel och tänka! WOW va vacker jag är idag. Ta inte den känslan ifrån mig, ta inte den känslan ifrån någon annan. Säg positiva saker, för minsta negativa saken för såna som mig att krypa långt in i ett hör och svälta. För det gör jag, svälter i perioder för att ta bort den där känslan av misslyckande. Idag känner jag det inte så, idag känner jag WOW va duktig jag är, WOW jag duger. Jag vill bevara den saken, oavsett vad du tycker så håll dina negativa tankar om mig för dig själv, och ni andra sprid positiva tankar runt andra, det behövs! Öppna hjärtat!
Godmorgon du soliga värld.
Vaknade runt åtta, William sov tills nyss så vi klev upp samtidigt. Här sitter jag då nu med pyjamas och annat och ska strax städa och fixa innan jag tar mig en dusch, äter frulle och beger mig ut på utmaningen att visa något specifikt i Falun under 200 kronor. Jag och William har redan kommit på en sak, men de får ni se senare.
Hoppas solen skiner där ni befinner er också!
Nu städning som sagt!
Sommar i sin glans.
An eye for an eye.
Hämndens öga. Jag är sjuktlångsint och just nu jobbar jag stenhårt med saken. Det går så där, har jag väl börjat störa mig på någon eller ja, någon har huggit mig i ryggen så kan jag inte förlåta. Jag blir verkligen tokirriterad på sånt där. Kanske någon gång att man kan förlåta? Men jag vet inte, en ovän är för alltid en ovän i huvudet på mig och jag har svårt att tycka om någon jag tyckt illa om. Livet igen, livet formar ju oss till dem vi är, jag är väl en långsint jävel helt enkelt.