När ens döda pappa är närmare en man tror.

GAH, jag blev bokad för jobb idag. Hela kvällen igår försökte jag komma in på insidan men det gick inte. Så i morse fick jag så klart sms och blivit bokad för jobb. FICK panik för jag kan verkligen inte idag. Hela dagen är uppbokad. Först och främst ska vi ha studiegrupp och planera inför uppspelandet av teatern imorgon, sen ska jag skriva in mig på blodcentralen för att bli blodgivare. Det betyder alltså att idag ska jag ta massor med rör och i dom kommer mitt blod att gå igenom diverse olika tester för att sedan bli blodgivare. JAG hoppas verkligen jag får bli, skulle bli så himla besviken annars FAKTISKT, stupa på mål linjen liksom. Eftersom jag haft blodpropp var de första målet att ta sig över nu är jag så NÄRA. Fick veta att min pappa var blodgivare när han levde, det känns spännande att jag gör samma val som honom i något. Vissa stunder känns det som jag är nära min pappa även om minnena av honom bleknar bort mer och mer. Vissa saker minns jag inte, medans andra kommer jag ihåg vagt. När jag var liten sa alla att jag skulle minnas honom, därimot mina syskon 4 och 5 år skulle inte komma ihåg honom alls. Jag minns honom mest men inte alla lika mycket som jag gjort första året, andra året osv. Det känns som efter varje år har ett minne försvunnit. Har ni sett den där filmen “den oändliga historien 2” där är det en häxa som tar Sebastians (har för mig han heter så) minnen i ett slags minnes solk. Varje gång han önskar något hamnar hans minnen i en liten glaskula. Han har sen bara 2 minnen kvar, det ena är hans mamma, det ena är hans pappa. Han önskar med den sista och då finns bara ett minne kvar, pappan som ropar på honom från hans värld. I alla fall så säger häxan att välj nu att åka tillbaka till din pappa så fantasin dör eller något liknade. Sebastian säger då, JAG önskar att du får ett hjärta. Så får den här häxan ett hjärta och fantasin eller vad det heter blir normalt igen.
Jag såg den här filmen första gången när pappa levde tror jag. Fick i alla fall första filmen när jag sju år gammal. Den var så fin minns jag, dock film nummer två var inte lika fin, den med häxan. Den var rätt läskig och min bror som var runt 3 – 4 råkade komma in och se och fick panik och blev helt förstörd så jag fick inte se den mer. Jag var så frustrerad minns jag. Men förstår ju mamma också, man kan inte ha en film som skrämmer livet ut ett så litet barn dock förstod jag inte hennes val när jag var liten. I alla fall det där med minnesållet. När jag började glömma saker med pappa (han dog när jag var 9 år) så tänkte jag om minnen var så, att vi helt enkelt sållar och glömmer det vi en gång uppfattade som viktigt. Det skrämmer mig att barn glömmer en så fort, jag är livrädd för att sonen ska glömma mig, kanske också mycket för jag vet hur det är med mig och mina syskon som var barn när pappa dog. Min syster minns kanske 1-2 saker har hon sagt, och hon vet inte riktigt om det är fantasi eller verklighet. Min bror minns en sak, i alla fall gjorde han förr. Det han minns är att min pappa kunde släcka ljus med fingertopparna. Min systers ena minne är att vi fick åka utan bälte i pappas bil när mamma inte var med.
Det jag minns är många hemska saker, nästan bara hemska faktiskt. Dock minns jag ett bra minne. När pappa tog mig till leksaksaffärer i Noret i Mora, strax innan han dog och lät mig välja precis vad jag ville i hela butiken. Det kan låta som så lite för andra men det här minnet vårdar jag så ömt. Jag gick runt i affären i vad jag tyckte kändes som timmar för att komma på vad jag ville ha. Så hittade jag en gosedjurshund (båtsman modell) med en rosa utstickande tunga. Jag valde denna då jag tyckte den var så mjuk, gosig och fin. OCH jag ville ha en egen hund, pappa hade en hund Acke som jag ofta gick ut och gick med när jag sov hos pappa. Älskade verkligen den hunden. Så fick jag min mjukisdjurs hund som jag vårade så ömt. Pappa dog 2 månader efter jag fick den där hunden. Som jag gråtit mina tårar på den hunden. Den är idag i precis samma skick som när jag köpte den.

Året efter detta fick jag en gosedjurskatt av min mamma jag minns att jag nästan inte vågade ta i mot den. För i min barn hjärna trodde jag att tar jag i mot den här katten nu kommer mamma dö, precis som pappa gjorde när jag fick hunden. Jag var livrädd. Två månader efter detta kom en ny person in i mitt liv, en svart lurvig liten sak. Min alldeles egen hundvalp Sassa. Sassa fick bli min ledsagare och tröst genom åren, som jag grät i hennes päls och som hon slickade bort mina tårar när jag grät. Hon fanns där genom mina tunga år. När jag flyttade hemifrån blev hon SÅ sur på mig, men det gick över. Sen när jag blev gravid och låg på soffan med magen hoppade hon upp och la sig på den. Hon låg där medans sonen sparkade och for runt och hon tittade upp in i mina ögon många gånger. Jag undrar om hon förstod vad som fanns det inne, tror nog det. Dagen jag bar in babyskyddet i hallen glömmer jag inte heller HON såg så lidande ut. Kollade på sonen och sen på mig, jag undrar om hon trodde att han tog hennes plats för henne. Ens barn tar allas plats dock älskade jag Sassa precis lika mycket som innan. Sassa la sig dock bredvid sonen och sov när han sov, så jag tror inte hon riktigt tyckte så fullt illa om honom som hon försökte påvisa alla. Sen kom då dagen när hon dog. Det är nu 3 år sedan, inte på dagen men månaden. Mamma vaknade av att se Sassa vingla i sovrummet och hur hon kissade på sig. Hon hade slagsida. Jag befann mig 10 mil bort och visste inte vad jag skulle göra. Mamma ringde sedan och berättade att Sassa fått en spruta och somnat in. Sassa min älskade hund hade fått en hjärnblödning. Det väkte så i mitt hjärta att jag inte fick vara där och säga adjö, hon hade stöttat mig så många gånger och dagen hon dog fanns jag inte där.
På något vis tror jag att Sassas plats i familjen gjorde mycket. Att jag fick Sassa i just rätt tillfälle. Vi var en så olycklig familj men blev ändå lyckliga av att ha Sassa där. Jag tror Sassa var en lycklig hund, hon fick ett långt och bra liv hon levde tills hon var 12 år och var busig och pigg ända tills slutet. Vissa menar att djur är just djur, men djur är också familjemedlemmar och det gör ont när dom dör precis som när ens pappa dör. Smärta kan inte jämföras men smärta finns där oavsett hur lång tiden går. Tiden läkar alla sår heter det ju, och visst är det så. Men såren blir ärr som visas vid speciella tillfällen. Ibland gör det ont och ibland är dom behagliga och jag antar att det är de som är livet.

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: