Jag blir alltid väldigt förvånad när folk jag möter säger att; jag följer din blogg. För på något vis trots att jag ser hur många som läser här varje dag känner jag mig så totalt anonym. Jag vet ju att vem som helst kan hitta hit, att vem som helst kan läsa och att folk läser men ändå. Det känns inte som att jag riktigt tror att folk läser det jag skriver, framför allt inte när jag ibland mest bara funderar och analyserar och jag inser att folk verkligen besöker huvudet på mig. Jag oroar mig inte för att folk läser här, det är inga hemligheter som ingen får veta jag lägger ut, men jag blir ändå förvånad. Ännu mer förvånad blir jag när folk säger att; jag gillar din blogg och de du skriver. Klart att jag blir glad då, rejält glad faktiskt. Förut när jag började blogga någon gång 2002, var jag nog mer öppen än idag och skrev precis allt. Idag däremot är jag mer restriktiv och funderar på vad folk kan få veta och inte. Jag raderade en massa inlägg när William låg i magen eftersom jag absolut inte ville att folk skulle läsa om mig på de viset. Men snart, om ett par veckor så kommer bloggen ha inlägg från första inlägget jag skrev som jag sparat, från 2004 när jag började skriva väldigt regelbundet och allt de som handlar om mitt liv som mamma finns. Det är märkligt och mäktigt 10 års jubileum typ. Tio år av tankar, glädje, känslor, värme och livet. Tio år när jag gråtit, skrattat och fått vänner. Jag har under åren fått ganska komma kommentarer med, den märkligaste var nog ”Jag vet vem du är, och känner ditt barns pappa. Men du vet inte vem jag är.” Fortfarande undrar jag vad personen menade med den kommentaren som jag ryser av när jag tänker på fortfarande. Jag kände mig så äckligt bevakad just då, som någon förföljde mig typ. Annars har jag klarat mig från elaka kommentarer ju äldre man blivit. Upplever att folk var elakare när jag fick William när jag var tjugo och outbildad fram tills jag var typ tjugofem. Kanske tidigare med, var nog när jag började på högskolan folk blev vänligare. Men vid närmare eftertanke var det även då jag slutade vara på forum och gick över till Facebook. Att hänga på Familjeliv och Lunarstorm var rena döden egentligen, jag vet inte hur många gånger man blev både provocerad och ledsen på såna ställen. Folk som haglade ut sina aggressioner över andra och var allmänt otrevliga, tackar mig själv för att jag växte ifrån sådana sidor och insåg att de skadade mig mer än gjorde mig glad. Jag trivs i slutändan bäst med folk jag känner och bryr mig om, framför otrevliga människor som försöker skapa gräl och bråk. Alla är olika, vissa mår bra av att vara otrevliga och andra som mig trivs bäst med trevlig ton och vänliga personer runt sig. Det är väl även de en av många saker som gör oss unika antar jag.
