november 2015

En annan själ och en annan kropp, att tänka på jorden och dess invånare.

Madeleine Stenberg 4 november, 2015 13 Kommentarer

Redan som student blev jag medlem i Djurens rätt men en ganska dålig ekonomi gjorde att jag helt enkelt inte kände att jag hade råd sen. Tänkte gå tillbaka, och redan i somras så skulle jag men så blev William sjuk så det blev inte av. Men nu är det alltså gjort, jag är medlem igen. Jag tog en tygkasse och fick tidningen, det känns rätt för mig.
I våras blev jag Marinfadder genom WWF. Det tycker det känns rätt i tiden att ge pengar, jag har inga problem med att ge lite av mina egna pengar till dem som inte har någon röst i samhället. Dessutom tror jag att bara några kronor kan rädda arter som annars kommer dö ut. Jag vill faktiskt inte prata med mina barnbarn eller barnbarnsbarn om elefanter, tigrar, isbjörnar eller havsdjur som något exotiskt som fanns förr i tiden. Jag vill att mina ättlingar ska få uppleva djuren. För jag vill tro på en framtid för världen, kanske är det många som tycker att den saken är naivt i en värld som har ett sånt hårt klimat. Kanske är jag född i fel tid, ibland undrar jag om jag kanske levde på 70-talet i en annan själ och en annan kropp. Kanske var jag en hippie som dansade och trodde på freden. Eller så är jag den där ännu, som jag skrev förut älskar jag filmen Hair, eller musikalen. Jag älskar att se filmer eller dokumentärer från sjuttiotalet och brukar tänka att kanske skulle jag levt där och då mitt i Flower Power tiden, med glädje och kärlek. Jag vet inte, jag grips ibland av en längtan att bara få vara härligt fri. Jag minns hur jag som barn i Orsa, brukade gå hemåt när det blåste och låta vinden greppa tag om mig vid kommunhuset. Hur jag tittade in på växten som växte där innanför fönstret i ensamheten ifrån källaren och att jag kände en längtan att vinden skulle få mig med, att den skulle greppa taget om mina utsträckta armar och låta mig lyfta. Lyfta högt upp och att jag bara skulle få sväva upp en stund. I hemlighet känner jag samma längtan fortfarande när höstlöven faller ifrån himlen och en lätt liten blåst fångar löven och för dem framåt. Jag vill bara sträcka ut mina armar och snurra! Bara snurra runt, runt likt ett barn och skratta. Sånt gör man inte som anständig vuxen, sånt skulle få dig inspärrad på psyk bara några meter bort. Men jag drömmer, drömmer likt ett barn om den där enkla friheten. Friheten att våga vara mig själv utan krav, och utan spärrar. Jag drömmer om att vara den jag önskar att få vara.