december 2016

Utmattningssyndrom – Att fixa det som varit omöjligt.

Madeleine Stenberg 16 december, 2016 10 Kommentarer

Igår var det JulMosaik som Friskolan Mosaik har varje år. William går på Friskolan Mosaik här i Falun och jag är så nöjd med valet av skola för honom. Varje jul så har skolan en julshow som heter JulMosaik. Då uppträder alla skolans elever på olika sätt. Det är musik, dans och drama, något som jag tycker är himla fint att se på. Jag har hela hösten oroat mig för att inte klara av att gå på detta. Igår var det helt fullsatt i Lugnetkyrkan av föräldrar, syskon, mor och farföräldrar, föräldrars syskon, gamla elever och så nya elever med flera. Så jag kände verkligen en oro när jag kom dit. Men jag satte mig långt bak och ut på mitten så jag skulle kunna smita ut OM jag skulle få panikångest. Williams faster och farfar kom också och var med, så jag hade ändå två jag känner där.

Men vet ni? Det gick jättebra, jag satt lugnt hela showen och tittade. Jag log och skrattade, kände stolthet över William och kände att jag mådde väldigt bra där. Jag kände hur jag växte för tre veckor sedan hade jag aldrig klarat detta men nu befann jag mig alltså på en plats med väldigt många människor och det gick bra. Det är verkligen en speciell upplevelse att se JulMosaiken för eleverna är så otroligt duktiga. De uppträder proffsigt och vågar, det är många skratt och man ser hur eleverna strålar där. Årets tema var hur man firar jul i olika länder, så vi fick följa med tomtens resa genom världen. Riktigt spännande och bra var det, jag känner mig alltid lika glad över skolvalet och lite extra vid JulMosaiken, Temafesterna och skolavslutningarna eftersom man känner värmen spridas där.

Det var också otroligt fint när rektorn på skolan gav mig en kram och sa ”Jag har tänkt på dig, hur mår du”, det är inte så att man möts av sådan värme varje dag. Men det gör man på den skolan, att som förälder känna sig välkommen och inbjuden är så viktigt för man behöver få känna att folk bryr sig om. Det är så viktigt, den där känslan av att man faktiskt bryr sig om sina medmänniskor. Det är något fint som alla borde försöka ta till sig mer av och sprida vidare. <3

Utmattningssyndrom – Jag minns inte längre.

Madeleine Stenberg 14 december, 2016 6 Kommentarer

Slog mig för en stund sedan att det är galna tio dagar till julafton! Hur snabbt har inte december gått? Och hur snabbt detta året? 

Det är lite läskigt dock för jag inser mer och mer hur jag knappt kommer ihåg detta året. Jag minns små frekvenser av året 2016, men det mesta är en bubbla. Jag minns egentligen bara sorg och trötthet, jag minns heller få saker jag sagt eller gjort. Jag minns inte när jag skrattade hjärtligt? Jag minns inte vad som hände under våren, sommaren och denna höst. Alla minnen av denna tid är som bortblåsta, som en dimma där det är svårt att skilja på dag eller natt. Sömn eller vakenhet, fantasi eller verklighet. 

Det typiska för utmattningssyndrom är att det påverkar minnet. Således så får man minnesstörningar. Jag märker det, eller hur jag kan svara utan att lyssnat. Prata om något som inte har ett sammanhang. Hur jag lätt skulle kunna somna mitt i ett samtal. Det är förvirrande och skrämmande.

Bilden ovan är från dagarna när William var nyfödd. Hans lilla hand är inlindad i bandage för att skydda infarten och vi hade permission. Han var fyra små dagar gammal, högt älskad redan då. Tänk att han är tolv år och nästa höst börjar han 7:an och blir tonåring. Jag vill så gärna vara mig själv igen då, inte endast på väg tillbaka som nu utan helt tillbaka till som människa igen.