Jag hade fått ordning på sömnen, sov min tid och var nöjd. Har sovit hela nätter och varit nöjd med den saken. Så blev det inte lika bra längre, nu är jag inne i en period när just sömnen är ett dilemma igen. Jag sover dåligt, vaknar på natten och tänker på jobbet.

Från att ha mått bra till att komma tillbaka till detta igen. Även om den här veckan varit betydligt bättre än förra veckan känner jag mig ändå inte hemma på jobbet längre. Jag känner mig som en outsider som går där i väntan på att saker ska förändras. Det betyder inte att kollegorna skulle gjort något. Absolut inte, men det är att jag känner mig bestulen på min identitet. Som lärare har man en identitet, jag skulle säga att man får en roll som man använder sig av. Nu är jag ingenting längre, jag känner mig som som en praktikant eller VFU-student. Det känns som jag gått tillbaka och inte längre är någon med yrkeserfarenhet på fem år, utan att jag ska lära mig jobbet.

Ett jobb jag redan kan. Där jag känner mig granskad in i sömmarna, just sånt jag alltid hatat. När man ska bli granskad och bedömd, det känns liksom att jag gått från lärare till elev. Det är svårt att förklara, men det är min känsla och känslolivet ska man alltid ta på allvar har jag lärt mig.

Nu låter det som jag klagar, men så är det inte. Det här är ju min portal för mitt huvud och mina känslor. Bloggen har varit ett bra ställe för mig under hela min sjukdomshistoria eftersom den gett mig chansen att bearbeta och analysera i flera månader nu.

Till något roligt, efter jobbet åkte jag och hälsade på Lisa och lilla Alice. Hon är så galet söt lilla Alice (självklart är Lisa och Cubus också söta). Höll i Alice lite idag och alltså bebisar, finns det någon godare doft? Jag tror verkligen inte det! Lisa bjöd förresten på vårat favoritfika semlor så jag var riktigt nöjd! Gott var det, ska bjuda igen till Lisa snart med.

Efter jag varit hos Lisa sprang jag in på Hemköp och handlade lite smått och åkte sedan hemåt. Väl här städade jag och diskade, sedan blev det middag för oss i familjen. Nu ligger Björn och tar ett bad och William spelar på datorn. Får jag min vilja igenom idag blir det en tidig kväll.

32 kommentarer

  1. sv: Oj det var långt tag! 13 år 🙂

    Läste hela inlägget och tänkte, det måste vara fler som känner så där även om dem redan har utbildning inom sitt yrke och jobbat där flera år. Det är inte en rolig känsla men det är inte för att man inte duger inom sitt yrke eller som person. Sen måste man komma ihåg att ens identitet inte sitter i ditt yrke. Det är viktigare fokusera på vem man är som person. Är man vänlig mot andra, förstående och är man villig att lära sig nya saker? Ingen lärare är färdig eftersom alla är bara människor. Jag tror man hittar mycket mer gemensamt i svagheter än styrkor, men få väljer att prata öppet om sina svagheter. Det är modigt och bra att du är öppen om dina svagheter. Så kan du hitta likasinnade och dem som känner likadant. Jag är praktikant på hunddagis och ärligt talat känner jag mig inte så bra ibland. En anna praktikant kanske känner sig som om hon jobbat där hela sitt liv, men vad vet jag om henne egentligen? Hon kanske också har sina jobbiga dagar precis som jag.

    1. Ja alltså det blir ju inte annorlunda eftersom jag just gått igenom en livskris. Det är inte så kul då att komma tillbaka till jobbet och sedan få gå bredvid när man känner att man göra vill göra mer.

  2. Kram❤
    Måste vara jobbigt,inte samma grej igentligen men när jag var på bvc varje gång förut o det jobbade en annan där så var hon så överlåtande eller hur man säger.
    Hon fick mig att känna mig liten som att jag inte kunde nått om barn,hade 8 då.
    Hon skulle visa mig saker som om jag vore förstföderska o lyssnade inte när man förklarade att det behövs inte jag kan det där,fick även massa broshyrer om barnsäkerhet,bilbarnstolar,vad man gör om barn satt i halsen,hur man ger smakportioner ja du förstår ,jag mådde inge vidare o kände mig som en dålig mamma.
    Ville inte ens dit längre.

    1. Usch låter ju hemskt det där, och sen efter 8 barn. Då kan man ju sin sak. Ingen ska komma då och sätta sig över en. Tänker också på att det blir så kränkande när man blir behandlad så där, man får känna sig så liten <3.

  3. Förstår vad du menar, aldrig kul att känna sig granskad och utdömd. Men du ska se att det bara tar ett litet tag innan du är inne i rutinerna igen och allt känns bra!

  4. Hej
    vad tråkigt att du känner så & tråkigt att du känner att du fått klivit ner ett snäpp eller vad man ska säga, att du känner att din roll inte helt är kvar längre, samt att du känner att din sömn påverkas av det. Kan det hjälpa att prata extra med kollegorna hur du känner?

    Vad roligt att du känner att bloggen är en bra chans att få dig att må bra, jag tycker också så att jag får avkoppling då jag är nere eller behöver tänka bort vardagen en stund, så befriande =D

    Ja enormt strul med bloggarna, men just nu verkar det fungera i alla fall, får se hur länge då =D

    1. Ja det är ganska tungt faktiskt. Just läraryrket är ganska knutet till ens identitet jag tror många yrken där man arbetar med människor är såna på gott och ont. Jag tror inte att kollegorna kan göra så mycket, får se vad som händer. Just nu känns det tungt :/.

  5. Sömnen måste du få ordning på.
    Kolla med läkaren om andra tabletter.
    För visst var det så att Propavan inte funka?

    Ang jobbet.. prata med chefen om hur du känner o mår.

    Kraaaaaam

  6. Vad jobbigt för dig, känner med dig .. då jag också gjort en resa med dåligt mående ..
    och även om man mår bättre, så mår man ju inte bra (kan ju bara prata utifrån mig själv, men tror nog fler kan känna liknande ..)

    Trist att det inte gjorts mer för dig innan du kom tillbaka till jobbet!
    Tycker inte det ska behöva vara så där .. <3

    Kramar*

  7. Nä fy, det är verkligen inte lätt det du går igenom nu.. för du KAN ju ditt yrke, jag är säker på att du gör ett jäättebra jobb. Hoppas du får ordning på sömnen snart, det gör så mycket att få sova..

  8. hoppas du mår bättre snart & jag hoppas du kommer in i jobbet snart igen det kan bli så tyvärr jag känner faktiskt igen mig. kramis

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa