Utmattningssyndrom – Att kämpa, knipa efter luft och fortsätta hålla sig levande.

Jag mår skit. Jag försöker verkligen, försöker verkligen hålla mig ovanför ytan. Men det är motigt och kämpigt. Jag känner mig som jag befinner mig på Titanic och jag är en av överlevarna som kämpar i det iskalla vattnet. Jag sjunker men tar mig upp igen, det är som att känslan av kamp börjar försvinna helt nu. Imorgon, jag satsar på imorgon. Imorgon kanske det blir bättre, går något emot mig imorgon kommer jag sjunka som Jack i Titanic. Det står mellan vem jag är nu, Rose som överlever eller Jack som dör?

Visst jag kanske inte dör av det som sker morgon, men det känns så. Idag när jag kom hem la jag mig på soffan och bara kollade på serier. Jag orkade ingenting, på vägen hem från bussen kom åter igen migränen och jag insåg att det var längesen jag skratta och var glad igen nu.

Jag tänker inte hålla någon fasad där jag tänker ljuga för omvärlden. Jag mår helt enkelt inte bra av mitt jobb. Om någon tar illa upp över den saken så skiter jag i det, jag bryr mig inte om vem som känner sig trampad på. Mina känslor är lika levande som alla andras, mina känslor är riktiga för mig och just människors känslor är ju faktiskt viktiga i sammanhanget.

Allt avgörs imorgon, jag kan inget skriva ännu. Men ni som läser, tänk på mig imorgon. Alltså ni som faktiskt bryr er på riktigt, ni andra behöver snart inte spela ert falskspel längre. Ja jag har faktiskt genomskådat er, tro mig. Jag vet precis vart vi står allihopa, jag är HSP, jag är en personkännare, jag har känt av era energier sedan dag ett. Ni kanske tror ni döljer dessa väl, men ert skådespel har jag redan sett igenom. Ni behöver spela lika lite som jag, vi vet allihopa vad vi känner, tycker och tänker om varandra. Låt oss vara ärliga!