Befinner mig i soffan. Bilden ovan togs tidigare idag efter jag duschat. Efter det har jag hunnit med en tripp till Maxi, rengjort mina sminkborstar och läst bloggar.
Tog bilden från ett hörn i hemmet. Lite kläder som jag tycker lite extra mycket om. Men på tal om något annat, jag ser att solen börjar komma fram bakom molnen! Det gillas måste jag medge! Jag älskar solen och även om jag önskat mig mer värme får jag kanske vara glad för det lilla.
Vad gör ni denna fredag?
Jag har mått illa hela natten, en tryckande huvudvärk. Tanken var att jag skulle fixa mina naglar idag men fick byta tid tills på tisdag istället. Det är okej, jag ogillar att göra saker när jag inte mår toppen. Har precis tagit mig ur sängen så är väl glad bara för den saken.
Har drömt massor i natt, befunnit mig på något äventyrsbad och åkt bil. Jag har alltså drömt saker när jag inte vaknat upp med illamående.
Bilden ovan är snart två år gammal, tycker om humlor och bin. Men inte getingar, för mig är getingar små kräk som gärna fick försvinna helt!
Vädret idag är inte så roligt, mulet. Men vad ska man göra åt den saken? Vad ska ni göra idag? Några planer?
Idag blev det grillat hemma hos Björn. Jag fick en grillad bönburgare som William grillade då han hade ansvaret för grillningen åt oss alla. Björn och William åt vanliga hamburgare.
Det är riktigt fint väder idag, sol och varmt kanske första dagen jag riktigt känner sommarvärme?
Jag har plockat smultron i trädgården kring Björns hus. Hur gott är det inte med smultron? Tycker det är godare än jordgubbar till och med. Nu lyssnar jag på sommaren, ätit middag i en trädgård och smultron. Känns nästan som när man var barn och gjorde detsamma. Livet när det är som bäst.
Igår var jag ut till Kniva för att äta grillat, tog även med min kameran i förhoppning om att få lite kusinfoton på William och hans kusin Hilma.
William vägrade, han är i en sån ålder men Hilma däremot var jätteglad och med på att bli fotograferad istället. Blev jättefina bilder som jag tänkte visa er här.
Emma är Williams och Hilmas faster. Hon satte sig ner med Hilma för att plocka lite blåbär men tjejen ville ner och plocka själv. Det blev därmed jättesöta bilder när hon satt och spanade in blåbären i blåbärsriset.
Hittade på ett litet blåbär och inspekterade det innan det åkte in i munnen.
Väldigt gott med blåbär. Jag förstår Hilma precis, blåbär är jättegott.
Tog en bild på Hilma med sin faster Emma. Tycker bilden blev väldigt fin i svartvitt.
Björn låg på studsmattan och då ville Hilma visst upp dit en sväng. Så jag lyfte upp henne till sin farbror. Björn alltså, Williams pappa som ni säkert förstår. Tyckte bilden blev gullig den med.
Brukar ni ibland likt mig slänga ihop något av det ni har hemma och göra en maträtt av? Jag hade halloumi hemma och soltorkade tomater så slängde ihop en lunch åt mig och William. Han är på väg till sin kompis för bad och annat så jag kände att det kunde vara bra med lite kolhydrater för honom då. Så det blev halloumi, soltorkade tomater och pasta. Sedan blomkål och broccoli som lite extra på det. Kryddade pastan med lite margarin, socker och pizzakrydda. Det här står man sig på ett tag tänkte jag.
Jag försöker faktiskt att göra slut på maten jag har hemma innan jag köper ny, det känns nämligen alldeles för mycket för mig när man hittar mat i frysen som aldrig blivit uppäten. Därför gör jag gärna såna här slänga ihop något och äta som lunchmat. Idag blev det detta, kan faktiskt rekommendera saken för det var riktigt gott.
Jag har inte kunnat sova i natt. Misstänker att det beror på migränen jag fick igår kväll som fick mig att somna runt 20:00 och sova tills ungefär 23:00. Jag kunde sen inte somna om, eller jag har slumrat till för att vakna om hela tiden. Strax innan fyra gav jag upp, satte mig i soffan under en filt och läste Bingos fotoskola.
Eftersom jag tyckte ljuset föll så fint in för fönstren så tog jag några foton från mitt vardagsrum. Lite tidigt morgonljus, för att i alla fall ha något för mig. Egentligen försöker jag vara tyst som en mus så jag inte väcker William. Då lär han bli tokigt arg, klockan är ju faktiskt bara strax efter fem på morgonen.
Passade även på att ta en bild på mina vackra dalahäst. Den står prefekt där i hörnet tycker jag, och varje dag ser jag den när jag från hallen tittar mot vardagsrummet.
Tog en bild på mig själv ståendes vid fönstret, vinkade kameran så den blev mot spegeln jag har i sovrummet. Så det ni ser är alltså min baksida. Pyjamas och en knut likt lilla My i håret.
Det var så fint att stå där vid fönstret så jag tog en profilbild. Ni ser min älskade My little pony t-shirt jag har som pyjamas också. När man är vaken så här tidigt kanske man skulle ta sig en morgonpromenad? Fast jag känner inte för det just nu, kanske ska jag försöka sova en stund på soffan. Vet ni förresten att det är min första namnsdag idag för året. Sara ett av mina tre mellannamn, och den 22 juli är det mitt tilltalsnamn Madeleine som har namnsdag. Båda i fruntimmersveckan, innan jag la till Åsa och Barbro hade jag alltså ”bara” mina namnsdagar under fruntimmersveckan. Men det har jag alltså inte längre. Har du också namnsdag den här veckan?
Frågade William om han ville göra chokladbollar. Men istället gjorde han en tårta av smeten. Det blev gott, vanlig chokladbollssmet och pressas ihop och in i kylskåpet. Det var jättegott!
Snål eller ekonomisk? Det är frågan, mitt högkostnadsskydd går snart ut så jag plockade ut alla mina recept för att ha mediciner hemma. Det här lär räcka ett tag men blir ju billigare än att vänta. Beställde genom nätet denna gång.
Samtidigt beställde jag lite hälsokost eller ja vitaminer och extra järn. Ferronol är rena järnbomben så det tar jag varje morgon. Rekommenderas för gravida eller andra som måste ta extra järn av olika skäl. Jag fixar inte järntabletter min mage blir helt urfunktion men Ferronol funkar hur bra som helst. Vet förresten om gravida som tagits ferronol och därmed sluppit ta extra järntabletter som gravida. Bra va? Något sol inte påverkar magen!
Allt detta kommer från Apotea som är ett Apoteket på nätet. Vet ej om de har fysiskbutik också, men riktigt bra priser har de.
Vissa människor lämnar stora avtryck till sin omvärld. Det är ofta högt uppsatta människor eller någon som verkligen gjort förändringar. Människor som alla kommer minnas för evigt. Dessa personer är inte bara namnet på gravstenen du går förbi när du går igenom en kyrkogård utan någon vars namn människor stannar upp för att stå vid länge, kanske i klungor med andra.
Det är liksom som dessa människor lämnar sitt fotavtryck lite extra för något han eller hon gjort. Det är inget konstigt med saken egentligen, men igår när jag gick förbi nere på stan vid Vasaparken där nästan alla gravstenar ligger på marken numera tänkte jag på det där med att vara bortglömd.
Vad avgör egentligen vem som bli ihågkommen och inte? Jag besöker så sällan min egen pappas grav. Dels för att den ligger i Orsa men också för att med åren bleknar minnen och mot slutet så blir det bara en sten. En ovårdad stenplats som ingen besöker, ens namn finns där för omvärlden men vem stannar där förutom personer med anknytning. Jag får ibland ett stygn av dåligt samvete när jag tänker på hans gravplats. Det var jag tillsammans med min faster som sänkte ner urnan där i marken när jag var nio år. Ändå känner jag så lite för just den stenen. Vad beror det på?
På ett vis skrämmer det mig att vi lämnar fotavtryck som inte blir mer än just avstamp. Vad avgör egentligen vems fotavtryck som är mer värt än någon annans? När människor låter gravstenar falla till marken för att människorna som ligger där numera ändå inte längre har några levande släktingar kvar? Vems avtryck är mer värt än någon annans?
Så många tankar, jag funderar så mycket ibland. Men sådant är ju mitt huvud. Fullt med tankar och fullt med känslor.
Då och då numera får jag jättefina kommentarer här av människor som skriver att de blir berörda av mina texter, att de mår bra efter att ha läst här. Några känner igen sig och andra bara skriver att, jag tänkte på dig idag när jag såg till exempel Mon Amie eller My little ponys. Jag blir så varm inombords varje gång då, för dels verkar jag ändå lämna avtryck hos någon. Jag är inte lika osynlig som jag känner mig, och dels verkar andra människor precis som jag snappa upp små detaljer med andra. Det är så fint, det värmer till i hjärtat på mig.
Kanske jag lämnat avtryck för någon. Jag hoppas alla som ligger på kyrkogårdarna också gjort det, lämnat avtryck och varit älskade eller uppskattade medan de levde. Att lämna avtryck borde ju ändå vara en mening med att leva, att man gjort något som förändrat på ett eller annat sätt. Oavsett om du stått på en stor scen och sjungit in för en stor publik och älskats av människor kring hela världen. Eller om du bara är den som öppnar dörren åt den där gumman, farbrorn eller grav din bussplats åt den gravida kvinnan med den gråtande tvååringen på bussen.
Varje dag kan man lämna ett avtryck för omvärlden, gör det lilla och ditt avtryck kan stanna för alltid.
Det känns så underbart att läsa böcker igen. Läste ännu en gång ut en bok av Sandra Beijer på natten och boken heter Allt som blir kvar. Medan Det handlar om dig var poetisk och djup i, så var denna på ett annar plan. Boken var bra men jag tror jag hade större förväntningar då jag älskade språket i Det handlar om dig. Här får man följa Matilda som är dumpad och lämnad och den känslan har väl alla upplevt, man är sårad på djupet och det tycker jag Sandra förmedlar bra i boken.
Jag kan absolut rekommendera dig att läsa den, för boken är bra med budskapet att även om det känns som du aldrig blir glad igen kommer du bli det till slut.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg 